Tåget till Gävle

Och från allra första början var det känt att det skulle vara sådär, precis så som det blev. Man satte sig och väntade på tåget som aldrig skulle komma, inte i tid, men snart. Där satt man länge och väntade. Såg flera personer stiga av andra tåg och stiga på tåg. Det såg man där man satt och väntade, väntade länge för länge blev det tåget försenat som man skulle med i. Men det var ingenting att göra åt. Bara att sitta och vänta.

Solens strålar sipprade ut ur några gluggar i de stora moln som sjönk ned från himlen. Mastadont moln formade efter gigantiska badkar långt där uppe. Det skulle regna dagar senare, men inte idag, idag var molnen snälla.

- Ska vi gå och ta en fika? sa hon som satt och väntade.
Väninnan svarade:
- Den ska ju komma snart.
Och det blev tyst. Bara ljudet runtomkring fanns och hördes, de två tanterna var helt och hållet tysta. Och snart se, kom tåget in på station, lätandes, pssss, och schumk, stop, pss slut och ut med luften. De två steg på och satte sig på några platser, inte var det noga inte de skulle ju bara från Uppsala till Gävle.

Inne på tåget kommandes från Stockholm, satt det en kvinna som nu skulle stiga av. Hon stoppade på sig sitt bagage och sökte efter ett sätt att stiga av tåget, det var branta trappsteg och rätt som det var kunde man falla ner, så som man gick i klackskor och en smal skjol - inte mycket plats för rörelse inte. Och bagaget föll och hon skrek till när det slog i betongen nästan som det varit hon som fallit och gjort sig illa, men ingen fara, bara att plocka upp det och senare sätta sig och gå igenom alltihopa och se om någonting inte gått sönder, men först upp igen och ta det andra bagaget, en väska som går att hänga över axeln, ingen stor. Så och efter att ha gått igenom väskan går hon vägen fram till en busshållplats för att ta bussen hem.

Tanterna åkte med tåget, och bredvid dem satt en kvinna och jobbade, hon hade en bärbar en som hon satt och knappade i. Mycket lät det, knapp knapp, knapp knapp. Och det störde den ena av tanterna, men så skulle det va, tanter ska störas av alla ting även om sakerna inte är ett dugg störande, man blir känsligare som gammal verkar det som, allt det som under hela deras livstid varit trivialiteter blir nu störobjekt. Lät nästan som att datorn hade högtalare på varje tangent som förstärkte knappljudet. Men inte sa hon något, hon satt tyst som musen, men tanten klagade för sin väninna och nu började det tjatras, allt medans tåget åkte. Copywritern visste inte ens det var henne de pratade om, hon var fullt upptagen av sitt arbete och tålde inte och lät sig inte att störas.

En arbetsnarkoman kunde man säga, som jobbade, hemma, på vägen och på jobbet, ja det fanns ju de som inte jobbade på jobbet utan mest hängde där som om det var en fritidsgår. Och agerade som unga, inte fanns det några unga människor på arbetsplatser inte, och där satt hon nu och jobbade. Suckade lite och suddade en rad, fortsatte att skriva, skriva skulle hon göra, skriva en massad, om vad? ingen som visste men skriva gjorde hon, nu på väg till Sala, där hon bodde och snart skulle tåget stanna på station och hon skulle se sig ut på de avstingande en paus i skrivandet.

Man steg alltså av på och dörrarna stängdes och tåget fortsatte att åka. Kvinnan som stigit av i Uppsala hon satt på en buss och var på väg hem till sig, väskorna hade hon framför fötterna, ty hon satt på barnvagnsplatserna. Ena tanten fnittrade till till en av sina skämt, ja nu hade man sluta prata om den datorförsedda damen - hon jobbade på för fullt, tanterna talade om annat. Tåget började åka igen efter stoppet i .
En man hade stigit på efter en familj i och familjen hade förköpta biljetter, ja nu kom de fram till tjejen med datorn och efter en stunds tittande på stolnumrena och sina egna biljetter kom de fram till att be tjejen sätta sig nån annanstans, där kunde hon inte vara, hon tog sin dator och slog igen den, sedan ställde hon sig upp och gick, lite arg efter att ha blivit avbryten så där. Visst spelar stolnummer roll, även om man bara åker till Gävle från Uppsala. På vägen till en annan plats stötte hon i gången på mannen som kommit på efter de andra. Hej, sa hon. Hej, sa han. De kände varandra och tillsammans fann de platser att sätta sig på. Men hon var tvungen att jobba så hon slog upp sin dator och ignorerade honom efter ett par småord växlandes. Tanterna satt där de satt och var fullt upptagna med att samtala så de tänkte inte ens på att den skräniga damen förflyttats, de satt där de satt och familjen kom till ro på sin plats. Det var inte mycket begärt.

Det kanske var slumpen som gjorde att alla dessa människor träffade varandra eller så var alltihop noga ihopräknat långt innan deras födslar. Att tåg skulle åka på dessa banor visste man redan för tretusen år sen men man berättade det aldrig för någon och därför förblev det en hemlighet fram tills idag då tåget skulle åka till Gävle. Och därifrån skulle man ändra destination, ta ett annat tåg t ex, till en annan plats, åka någon annanstans. Det gjorde man, men sa ingenting om det. De hade annat att prata om. Och pratade om det andra, det som var mer intressant än var man skulle åka, fast man ville berätta, att man skulle åka till den platsen, men var tyst istället, ville inte avbryta, gillade inte avbrott, man var tvungen att acceptera det. Så man satt och var tyst och lyssnade istället. Tanterna fortsatte sitt talande, smått störda av ljudet från tåget som åkte fram. Någon hade öppnat sitt fönster och det lätt samt blåste lite vilt till bakåt. Tåget åkte snabbt och en kontrollant gick nu längs vagn efter vagn och tittade efter biljetter. Nya från. Sa han. Och det fanns en del nya från. De visade alla sina biljetter, men en kille hade hoppat in i Uppsala och han hade lyckats gömma sig då men nu blev han upptäckt.

- Kan du visa din biljett, tack, sa inspektören.
- ...
Tystnad från grabben. Han satt ihopsjunken.
- Kan du visa din biljett. Han repeterade sig men utelämnade tacket den här gången.
- ...
Tystnad från killen igen, han satt ihopsjunken.

Den höga inspektören reste sig och sträckte på sig. Han tänkte inte fråga igen, han visste nu att pojken saknade färdbevis. Han var en gratisresenär. Och han gjorde sig nu redo att ta i med hårdhanskarna. Få pojken att prata. Han tittade på den och sa:
- Du får nog stiga av på nästa station.
Pojken blev glad, han slapp böter och allt han behövde göra var att endast vänta på nästa tåg, då skulle han hoppa in igen och förhoppningsvis slippa jobbiga inspektörer.

Ali Rahimi

Ali
Ali Rahimi är medlem sedan 2015 Ali Rahimi har 15 publicerade verk