Tartu och möte med folkfronten

Kylig kväll i december -89. Satt på en restaurang i centrala Tartu med Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga folkfronten som hade fått tillstånd att verka i landet. Jag vet inte om det var helt sant men så uppfattade jag det.

Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapade väntan på något. En femtioårig ockupation. Inte många hade upplevt annat i landet. Moskva bestämde allt med vapenmakt. Människor anpassade sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Alla dagliga behov styrdes av centrala femårsplaner. Oppositionen tystad. Resor utomlands beviljades av myndigheterna. Hur länge fanns denna nya frihet? Sovjetledare har avsatts tidigare.

Lång väntan på att få något att äta. På den vita fläckiga duken stod ett vitt askfat. Det var allt. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag var van vid hemifrån.

Nästan folktomt. Längre bort en grupp medelålders män. Skränade så det hördes. På bordet stod några halvtomma flaskor och glas. Tror de var berusade av vodka, vad annars kunde man lätt få tag på den här tiden?

Ibland kom någon ur personalen in i rummet. En lång medelålders kvinna tog upp beställningen. Talade bara ryska med Mart som artigt svarade. Inget leende. Känsla av tristess i hennes uttryckslösa ögon. De hade ju inget att servera, nästan.

En yngre manlig gick runt i matsalen och plockade. Också han verkade vara någon annanstans i sina tanker. Såg aldrig på oss. En tid av uppgivenhet men samtidigt, upplevde jag hos Mart, en väntan på någon förändring.
- - -

Några timmar tidigare hade jag klivit in i ett hus vid Ülikooli 17 mittemot Universitetet och knackat på en dörr på andra våningen. Med mig hade jag en vän från Stockholm som hade släktingar i landet. Han var också journalist. För att få resa utanför huvudstaden krävdes särskilt visum till varje plats. Ett tillstånd som man bara kunde söka från dem som hade lämnat en inbjudan.

Besöket i Tartu var ordnat av estniska journalistförbundet. Ett artighetsbesök i staden och till universitetet. Dagens ockuperade Estland krävde visum för alla platser och organisationer man ville besöka. Stod utanför dörren till den lokala folkfrontens lokal. Ett besök som jag valt att hålla tyst om.

Släpptes in av Mart. Mörkt ute. Dämpad gul belysning i rummet. Viss aktivitet pågick i det närliggande rummet. En väntan låg i atmosfären. Väggar prydda av tavlor med estniska motiv, några pamfletter för folkfronten och en väggmatta längs ena långväggen.

- - -

Redan innan resan från Stockholm hade jag och Mart haft kontakt.

Mart var yngst i föreningen. Drygt 20 år, lite skäggstubb och enkelt klädd. Kunde lite svenska, möjlig förklaring till att han kan ha varit någon form av sekreterare och kontaktperson med utlandet.

Hur jag fick hans namn minns jag inte riktigt. Kan ha varit genom folkpartiets riksdagskansli. Kände några liberaler från ungdomsförbundet eller… De kan ha haft några försiktiga kontakter med folkfronten. Några år före Internet. Minns samtalet från min arbetsplats på folkpartiets huvudkontor i Stockholm. Bara ett år efter jag flyttade från min trygga hemstad och tills nyligen börjat arbeta på Årsta sjukhus.
- - -

Dramatisk tid. Stod och tittade på några böcker. Estniska och ryska. Alla var inte antiryssar. Även de var nedtryckta av övervakningen.

En av männen i rummet var Heno Sarv, etnogeolog och stor kännare av det finsk-ugriska folket i Ryssland. Försökte prata med honom. Obetydlig engelska. Men som jag förstod hade han på 70-talet studerat geografi vid Tartu universitet. Idag vid 35 års ålder var han biträdande chef vid estniska nationalmuseet i staden. Minns inte mycket mer än att han senare under samtalet kring bordet var mycket påstridig.

Promenerade runt på en grönbrun heltäckningsmatta. Skorna hade jag tagit av vid ingången. Mart övervakade kaffebryggningen. Doft av svensk Gevalia smög sig ut från det lilla köket. Hade med det som gåva. Allt västerländskt var åtråvärt men förstod snart mest kaffe.

En folkräkning pågick. Alla ester och estländare med medborgarskap före rysksovjetiska ockupationen registrerades. Allt skulle, enligt honom, avslutas till våren med en allmän folkkongress. Tänk två år senare, efter det första fria valet och utropad självständighet, satt de själva vid makten i stadens rådhus.

Ett möte skulle ske den här kvällen. Alla som redan samlats var försiktigt optimistiska. Slutmålet var att återupprätta den fria demokratiska republiken, fast det talade man förstås inte så högt om. Myndigheterna fick inte störas alltför mycket.

Någon tid senare när en estnisk kongress bildades i huvudstaden, osäker om hur ockupationsmakten tänkte, var Heno Sarv från dagens möte en av dess medlemmar. Sex år senare, 1995, kandiderade han för högerlistan i Tartu till landets parlament, Riigikogu, men kom inte in.

När alla hade kommit satte vi oss vid det stora avlånga konferensbordet. Sorlet hade redan börjat innan. Marts svenska hjälpte mig att förstå vad de diskuterade. Minns inte varför men han var mycket intresserad av svenska språket. Läste texter han kom åt. Stadens universitet hade en skandinavisk institution. Kan han ha fått tag på böcker från deras bibliotek. Han sa i varje fall det. Fast utländsk litteratur var hårt granskad.

Kaffe serverades. Några vänliga ord från de som kunde lite engelska. Fick möjlighet att berätta om min resa hit, om mina funderingar kring dagens situation och vad jag gjorde i Sverige. Diskussionen fortsatte. Mart försökte förklara på svenska.

Kaffet smakade gott. Det estniska var mest blaskigt surrogatkaffe.

- - -

Restaurangbesöket. Ryssarna blev allt mer högljudda. Flaskorna tomma. Fyra män med rufsigt hår, mörka ögonbryn och knallröda fejs. Kraftigt byggda i smutsiga gabardinbyxor. Skjortorna var uppknäppta och hängde halvt utanför. Dyngfulla. Började resa sig upp.

En av dem hade kommit fram till oss. Kanske förstod de att vi var utlänningar. Mart ville att vi skulle nonchalera dem. Påträngande alkoholstank.

Plötslig knuff. Personal kom snart och fick bort dem. Hur upplevde de själva situationen? De förstod förstås att vi var utlänningar. När kom någon hit senast?

Maten var inte märkvärdig. Som så mycket annat var det även matbrist den här tiden. En liten slamsig kokt köttbit. Kunde man beställa stekt, knappast? I så fall hade Mart gjort det med tanke på hur han såg på vårt besök. Västerlänningar var mycket sällsynta. Fortfarande hade intresset inte vaknat ordentligt i Sverige. Det skulle komma med Måndagsrörelsen för landets frihet ett par år senare.

Små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skar bort mest fett på köttet. Betalningen? Mart insisterade på att folkfronten bjöd men till sist övertalade vi honom att låta oss. Jag hade en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor fick man flera månadslöner i rubel.
- - -

Redan tidigt den här morgonen stod jag och väntade utanför estniska journalistförbundets hus i Tallinn. En taxi plockade upp oss. Ända in i det sista var det mycket osäkert om det skulle bli en resa till Tartu. Svårt att få tag på bensin, liksom det mesta som var nödvändigt för ett fungerande samhälle. Med på resan var en guide från förbundet. Stora öppna fält så långt ögat nådde. Tomt och öde. Vinterdvala. Frös lite i fingertopparna. Satt på väg till bland annat ett besök på landets universitet och, om möjligt, fast ingen annan visste om det, träff med några ur den godkända folkfronten.

Resan till Estland började först i Stockholm. Min reskamrat hade fått kontakt med en missionspastor i Keila, strax utanför Tallinn. Resedokumenten behövdes dock ändå hämtas ut på Journalisternas hus i Tallinn.

Hade fått träsmak efter några timmars resa. Behövde hela tiden röra på mig. Sovjetisk Lada. Hård brun läderklädsel. Dålig ventilation. En tunn kylig dimma rörde sig när man pratade.

För att resa utanför Tallinn tvingas man ha med sig en kontaktperson. Vår var en lång och smärt 25årig ung kvinna som arbetade på estniska journalistförbundet. Själv var jag just 26 år fyllda. Som Hon satt framme vid chauffören och pratade ryska med chauffören. Han var ryss.

Ibland vände hon sig om och berättade något om resan eller frågade om varför vi var här. Hennes engelska var knagglig. Hon var mycket försiktig. Hur mycket förstod chauffören? Hon berättade lite om journalistens vardag i dagens sovjetiska samhälle, om ransonering på allt och var mycket nyfiken på vad vi verkligen ville göra i Tartu. Klädseln var oklanderlig för den här tiden i landet, lätt utsvängda jeans med en lila knytblus.

Resan gick rätt fort då det var mycket vi ville hinna med innan vi skulle vara tillbaka i Tallinn samma kväll. Om vi skulle klara det? Bensinransonering också. Köer till allt nödvändigt här i landet som bröd, skor, kylskåp och mycket annat.

Myndigheterna hade stort behov av full kontroll. Befann oss i ett ockuperat land sedan andra världskriget. Misstänksamheten var stor. Vem körde? Visste inte. Han talade bara ryska. Var myndigheterna inblandade?

Gles trafik. Öppen åkermark. Skogsdungar och lite större skogspartier längre bort. Närmade oss Tartu. Svängde av huvudvägen E263. Passerade ett större område med tät låg bevuxen skog och stora öppna åkerfält. Sovjetiska plansystemet krävde gigantiska jordbrukskollektiv. Ibland ett vågspel. Om det inte fanns bensin tillbaka?

Hotellrum var inte ordnat i Tartu. Tillståndet gällde bara en dag, den dag jag reste. Min första utlandsresa. Året innan lämnade jag ensam min hemstad för första gången. Var bara att lita på andra, min reskamrat från Sverige, journalistförbundet, guiden och chauffören.

Vid infarten till Tartu kom vi fram till en rondell. Körde in till centrum via Ilmatsalu tänav. En ofantligt lång kö med bilar längs vägen. Kanske drygt hundra meter. Flera med dörrarna öppna. Personer rökte och pratade med varandra. Ingen visade någon irritation. En vanlig situation i den tidens Estland?

Alla väntade på bensin som kanske skulle komma till macken. Sverige under andra världskrigets isolering?! Då löste vi det med gengasbilar.

Här väntar man. Tålmodigt. Flera står med dunkar i händerna. Cigarettstumpar från mungiporna. Vid bensinstation! De som fyllt på lägger sina stora dunkar i bagageluckorna och rullar sakta iväg. Sovjetunionen är en av länderna med mest olja i världen. Ransonering?

Tidig förmiddag stannar vår taxi utanför universitetet i centrala gamla staden. Luften är grå och fuktig. Några få personer promenerar längs promenaden utanför entrén. Sätter ner foten i en kladdig grå snösörja. Fukten kryper in under byxorna och under kragen. Försöker röra på mig för att hålla värmen. Det är inte kyligt men fukten kryper in överallt.

Början av december och vintern har svårt lägga sig. Står framför den vita nyantika byggnaden. Den svenska, finska, västtyska, sovjetiska, amerikanska och estniska flaggan är hissade bredvid varandra.

Byggnadsställningar på flera platser i närheten vittnar om ett försök att renovera de gamla stadsdelarna. Förfallna fasader. Puts har fallit i stora bitar på marken blandat med mycket rost och annat skräp. Ser inga hantverkare. Kanske för tidigt eller så har ransoneringen gjort att de inte kunnat komma. Känslan av förfall är påtagligt. Kontaktpersonen följer med in.

Stod i entréhallen. Informationsskylt på estniska, ryska och engelska!? Här kändes omvärlden lite mer påtaglig. Skandinaviska institutionen? Hennes estniska och ryska hjälper oss hitta fram. Vi skulle ta korridoren till vänster. Trappan upp var bred och tung. Sten. Betongväggar med marmorreliefer. Några av institutionens klassrum låg på andra våningen.

Stod utanför en stor trädörr i en vit vägg av träfaner. Fönstrets ljus lyste upp de ljusa väggarna. Kunde läsa på estniska och svenska. Kan man gå in här? Finns någon här just nu?

Knackade. Öppnade försiktigt och tittade in. Röster. En kvinnlig lärare satt med några ungdomar i en ring mitt i det stora rummet. Diskussion pågick som avbröts av mitt besök. Ett välkommet när det förstod att jag var från Sverige. Fick komma fram och presentera mig. Några kvinnliga studenter ville gärna visa mig runt i staden och prata.

Lämnade dem och väntande utanför. Övertalade nu kvinnan från journalistförbundet att vi klarar oss själva. Att vi senare på eftermiddagen, innan återresan, skulle besöka den estniska folkfronten, sa jag ingenting om. Det ingick inte i det visum vi lyckades få genom journalistförbundet.

Hon skulle besöka några släktingar. Kommer överrens om att träffas igen tidig kväll i universitetets foajé. Till dess ska hon även ha hunnit träffa vår förare igen med hopp om bränsle för resan tillbaka till Tallinn. Kände viss oro, vadå ”hopp om”?

Jag och min reskamrat satte oss på en bred tung stenbänk utanför. Dröjde väl en dryg halvtimme. Trädörren öppnades och alla vänliga studenter lämnade lektionen. Många leenden. Två av de kvinnliga studenterna hade tid att under någon timme visa oss runt i staden.

Vi började med att vandra runt i den stora vackra parken som omgav bland annat universitetet. På baksidan fanns en liten park bestående av några träd, buskar och ett par vackra men mycket slitna flagnade bänkar. På gräsplätten stod en litet stenblock som saknade sin staty som, enligt studentskorna, var den tidigare svenske stormaktskungen Gustav II Adolf.

Fortsatte förbi ett stort f.d. krutmagasin från svensktiden. Idag är det ombyggt till ett av de populäraste inneställena med dans och en liten restaurang. Besökte platsen själv för första gången några år senare. Rundturen tog en sväng ner mot de centrala delarna och floden Emajögi innan vi tidig eftermiddag sa adjö utanför universitetet.

Nu väntade någon timme på eftermiddagen innan vi skulle söka upp ett möte med den lokala folkfronten. Efter det visste varken jag eller min reskamrat något om. Hade bestämt möte med vår guide senare på kvällen vid entrén till Universitet. Hade vi bensin för återresan till Tallinn? Om inte, vad skulle då ske?

Författare:

Publicerat

Dela: