Tartu och möte med folkfronten

Satt en decemberdag 1989 på en restaurang i centrala Tartu med Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga folkfronten som hade fått tillstånd att verka i landet. Jag vet inte om det var helt sant men så uppfattade jag det.

Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapade väntan på något. En femtioårig ockupation. Inte många hade upplevt annat i landet. Moskva bestämde allt med vapenmakt. Människor anpassade sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Alla dagliga behov styrdes av centrala femårsplaner. Oppositionen tystad. Resor utomlands beviljades av myndigheterna. Hur länge fanns denna nya frihet? Sovjetledare har avsatts tidigare.

Maten var beställd. Ett vitt askfat stod på den vita fläckiga duken. Det var allt. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag var van vid hemifrån.

Nästan folktomt. Längre bort satt en grupp medelålders män. De skränade så det hördes. På deras bord stod några halvtomma flaskor och glas. Tror de var berusade av vodka, vad annars kunde man lätt få tag på den här tiden?

Ibland kom någon ur personalen in i rummet. Stram nonchalant stil. Inget leende. Det var en tid av uppgivenhet men även av förändring.

På eftermiddagen hade jag och en vän, som var med på resan från Sverige, knackat på andra våningen vid Ülikooli 17, ett av husen mittemot Universitetet. Mart öppnade.

Redan innan resan från Stockholm haft vi haft kontakt om detta möte. Minns samtalet från min arbetsplats på folkpartiets huvudkontor i Stockholm. Bara ett år efter jag flyttade från min hemstad och hade tills nyligen arbetat på Årsta sjukhus.

Steg in. Mörkt ute. Dämpad gul belysning i rummet. Viss aktivitet pågick i det närliggande rummet. En väntan låg i atmosfären. Väggar prydda av tavlor med estniska motiv, några pamfletter för folkfronten och en väggmatta längs ena långväggen.

Tänk två år senare, efter det första fria valet och utropad självständighet, satt de själva vid makten i stadens rådhus.

Dramatisk tid. Stod och tittade på några böcker. Estniska och ryska. Alla var inte antiryssar. Även de var nedtryckta av övervakningen. Promenerade runt på den grönbruna heltäckningsmattan. Skorna hade jag tagit vid ingången.

Min vän Mart övervakade kaffebryggningen. Doft av svensk Gevalia smög sig ut från det lilla köket. Hade med mig det som gåva. Allt västerländskt var åtråvärt men mest kaffe hade jag en känsla av.
Han berättade att en folkräkning pågick. Alla ester och estländare med medborgarskap före rysksovjetiska ockupationen registrerades. Allt skulle, enligt honom, avslutas till våren med en allmän folkkongress.

Ett möte skulle snart ske den här kvällen. Alla som redan hade samlats var ändå försiktigt optimistiska. Slutmålet var att återupprätta den fria demokratiska republiken, fast det talade man förstås inte så högt om. Myndigheterna fick inte störas alltför mycket.

För att få resa utanför huvudstaden krävdes särskilt visum till varje plats. Ett tillstånd som man bara kunde söka från dem som hade lämnat en inbjudan att få besöka landet eller på plats. Att vi kunde befinna oss i Tartu den här kvällen berodde på godkänt tillstånd genom estniska journalistförbundet. Det var min reskamrats förtjänst. Han var själv journalist vid Missionsförbundets tidning i Stockholm. Alla officiella organisationer var statliga.

När alla hade kommit samlades vi vid det stora avlånga konferensbordet. Samtal hade börjat redan innan man satt sig ner. Mart kunde svenska. Minns inte varför men han var mycket intresserad. Läste de texter han kom åt. Stadens universitet hade en skandinavisk institution. Kan han ha fått tag på böcker från biblioteket. Han sa i varje fall det. Fast utländsk litteratur var hårt granskad.

Kaffe serverades. Några vänliga ord från de som kunde lite engelska. Fick möjlighet att berätta om vår resa hit, om mina funderingar kring dagens situation och vad jag gjorde i Sverige. Diskussionen fortsatte runt bordet. Mart försökte förklara knaggligt på svenska.

Kaffet smakade gott. Det estniska var mest blaskigt surrogatkaffe. Femårsplaner och förbud för import av varor utanför Östeuropa. Ryssarna hade inte bara kontroll över Baltikum utan även sina satellitstater, även Östtyskland.

Restaurangbesöket med Mart. Fick en lätt knuff. Några dyngfulla ryssar skränade bakom oss. En av dem hade ställt sig upp och kommit fram till oss. Kanske förstod de att vi var utlänningar.

Mart ville att vi skulle nonchalera dem. De kom fram till vårt bord. Påträngande alkoholstank. Personal kom och fick bort dem.

Maten var inte så märkvärdig. Som så mycket annat var det även matbrist den här tiden. En liten slamsig köttbit, små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Betalningen? Mart insisterade på att folkfronten bjöd men till sist övertalade vi honom att låta oss. Jag hade en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor fick man flera månadslöner i rubel.

Resan hit började på morgonen i huvudstaden Tallinn. Stora öppna fält så långt ögat nådde. Tomt och öde. Vinterdvala. Frös lite i fingertopparna. Satt i en taxi från Tallinn på väg till bland annat ett besök på landets universitet och, om möjligt, en träff med några ur den godkända folkfronten.

Hela resan till Estland ordnades först i Stockholm av min reskamrat. Hans kontakt var en missionspastor i Keila, strax utanför Tallinn. Resedokumenten behövdes dock ändå hämtas ut på Journalisternas hus i Tallinn.

Behövde hela tiden röra på mig. Sovjetisk Lada. Hård brun läderklädsel. Dålig ventilation. En tunn kylig dimma rörde sig när man pratade.

För att resa utanför Tallinn tvingas man ha med sig en kontaktperson. Vår var en lång och smärt 25årig ung kvinna som arbetade på estniska journalistförbundet. Själv var jag just 26 år fyllda. Som Hon satt framme vid chauffören och pratade ryska med chauffören. Han var ryss.

Ibland vände hon sig om och berättade något om resan eller frågade om varför vi var här. Hennes engelska var knagglig. Hon var mycket försiktig. Hur mycket förstod chauffören? Hon berättade lite om journalistens vardag i dagens sovjetiska samhälle, om ransonering på allt och var mycket nyfiken på vad vi verkligen ville göra i Tartu.

Klädseln var oklanderlig för den här tiden i landet, lätt utsvängda jeans med en lila knytblus.
Resan gick rätt fort då det var mycket vi ville hinna med innan vi skulle vara tillbaka i Tallinn samma kväll. Om vi skulle klara det? Bensinransonering också. Köer till allt nödvändigt här i landet som bröd, skor, kylskåp och mycket annat.

Myndigheterna hade stort behov av full kontroll. Vi befann oss i ett ockuperat land sedan andra världskriget. Misstänksamheten var stor. En fri marknad existerade inte. Centrala femårsplaner styrde behoven.

Gles trafik. Öppen åkermark. Skogsdungar och lite större skogspartier längre bort. När vi närmade oss Tartu svängde vi av huvudvägen E263. Passerade ett större område med tät låg bevuxen skog och stora öppna åkerfält. Det sovjetiska plansystemet krävde gigantiska jordbrukskollektiv.

Ibland ett vågspel. Om det inte fanns bensin tillbaka? Bilen hade ordnats fram av journalistförbundet. Stod och väntade på mig vid entrén när jag kom på morgonen. Vem körde? Visste inte. Han talade bara ryska. Var myndigheterna inblandade?

Återresan? Hotellrum var inte ordnat i Tartu. Tillståndet gällde bara en dag, den dag jag reste. Min första utlandsresa. Året innan lämnade jag ensam min hemstad för första gången. Var bara att lita på andra, min reskamrat från Sverige, journalistförbundet, guiden och chauffören.

Vid infarten till Tartu kom vi fram till en rondell. Körde sedan in till centrum via Ilmatsalu tänav. En ofantligt lång kö med bilar längs vägen. Kanske drygt hundra meter. Flera stod med dörrarna öppna. Personer rökte och pratade med varandra. Ingen visade något tecken på irritation. En vanlig situation i den tidens Estland?

Alla väntade på att ny bensin skulle komma till macken. Sverige under andra världskrigets isolering?! Då löste vi det med gengasbilar.

Här väntar man tålmodigt. Flera står med sina dunkar i händerna och pratar. Cigarettstumpar hänger från mungiporna. Vid bensinstation! De som fyllt på lägger sina stora dunkar i bagageluckorna och rullar sakta iväg. Sovjetunionen är en av länderna med mest olja i världen. Ransonering?

Tidig förmiddag stannar vår taxi utanför universitetet i centrala gamla staden. Luften är grå och fuktig. Några få personer promenerar längs promenaden utanför entrén. Sätter ner foten i en kladdig grå snösörja. Fukten kryper in under byxorna och under kragen. Försöker röra på mig för att hålla värmen. Det är inte kyligt men fukten kryper in överallt.

Början av december och vintern har svårt lägga sig. Står framför den vita nyantika byggnaden. Den svenska, finska, västtyska, sovjetiska, amerikanska och estniska flaggan är hissade bredvid varandra.

Byggnadsställningar på flera platser i närheten vittnar om ett försök att renovera de gamla stadsdelarna. Förfallna fasader. Puts har fallit i stora bitar på marken blandat med mycket rost och annat skräp. Ser inga hantverkare. Kanske för tidigt eller så har ransoneringen gjort att de inte kunnat komma. Känslan av förfall är påtagligt. Kontaktpersonen följer med in.

Stod i entréhallen. Informationsskylt på estniska, ryska och engelska!? Här kändes omvärlden lite mer påtaglig. Skandinaviska institutionen? Hennes estniska och ryska hjälper oss hitta fram. Vi skulle ta korridoren till vänster. Trappan upp var bred och tung. Sten. Betongväggar med marmorreliefer. Några av institutionens klassrum låg på andra våningen.

Stod utanför en stor trädörr i en vit vägg av träfaner. Fönstrets ljus lyste upp de ljusa väggarna. Kunde läsa på estniska och svenska. Kan man gå in här? Finns någon här just nu?

Knackade. Öppnade försiktigt och tittade in. Röster. En kvinnlig lärare satt med några ungdomar i en ring mitt i det stora rummet. Diskussion pågick som avbröts av mitt besök. Ett välkommet när det förstod att jag var från Sverige. Fick komma fram och presentera mig. Några kvinnliga studenter ville gärna visa mig runt i staden och prata.

Lämnade dem och väntande utanför. Övertalade nu kvinnan från journalistförbundet att vi klarar oss själva. Hon säger sig då vilja besöka några släktingar. Kommer överens om att träffas igen tidig kväll i universitetets foajé. Till dess ska hon även ha hunnit träffa vår förare igen med hopp om bränsle för resan tillbaka till Tallinn. Kände viss oro, vadå ”hopp om”?

Jag och min reskamrat satte oss på en bred tung stenbänk utanför. Dröjde väl en dryg halvtimme. Trädörren öppnades och alla vänliga studenter lämnade lektionen. Många leenden. Två av de kvinnliga studenterna hade tid att under någon timme visa oss runt i staden.

Vi började med att vandra runt i den stora vackra parken som omgav bland annat universitetet. På baksidan fanns en liten park bestående av några träd, buskar och ett par vackra men mycket slitna flagnade bänkar. På gräsplätten stod en litet stenblock som saknade sin staty som, enligt studentskorna, var den tidigare svenske stormaktskungen Gustav II Adolf.

Fortsatte förbi ett stort f.d. krutmagasin från svensktiden. Idag är det ombyggt till ett av de populäraste inneställena med dans och en liten restaurang. Besökte platsen själv för första gången några år senare. Rundturen tog en sväng ner mot de centrala delarna och floden Emajögi innan vi tidig eftermiddag sa adjö utanför universitetet.

Nu väntade någon timme på eftermiddagen innan vi skulle söka upp ett möte med den lokala folkfronten. Efter det visste varken jag eller min reskamrat något om. Hade bestämt möte med vår guide senare på kvällen vid entrén till Universitet. Hade vi bensin för återresan till Tallinn? Om inte, vad skulle då ske?

Författare:

Publicerat

Dela: