Tjära och kolsyrat mineralvatten – del 3 av 5

"När jag såg dig gå mot busshållplatsen så hade jag lust att rusa efter, kasta mig på bussen du klivit på, knuffa mig fram bland eftermiddagströtta och trängda människor tills jag åter stod ansikte mot ansikte med dig. Då skulle jag förklara, helt ärligt utan omskrivningar, vad jag känner för dig. Du skulle först verka kall, som om du måste ha kontroll över den oväntade situationen. Sedan skulle min hänförelse smitta av sig på dig – äh, nu skiter vi i all logik, kontroll och konventionella spelregler människor emellan. Hela bussen, som andäktigt tystnat likt en respektfull publik, skulle utbrista i spontana applåder och varma skratt.
Jag lovar mig själv att inte se fåniga amerikanska kärleksfilmer en enda gång till.
Fast det jag känner för dig är bara en skapad illusion, en förhoppning.
Precis som film."

Teo sitter med ryggen mot ingången men vänder sig tydligt om när jag kommer in på puben, han följer mig med blicken. Jag sätter mig inom synfältet från hans bord. Med några öl innanför kroppen sjunker han in i sina tankar och snurrar på det ölglas han håller i.
Han väntar.
I samma stund som de flesta i Teos sällskap reser sig från bordet kommer leendet. Och blicken fästad rakt på mig. När jag svarar med att le tillbaka frågar han hur läget är och vinkar över mig till sitt bord. Jag reser mig genast, tar plats på stolen bredvid honom och lyssnar på det han berättar. Om bilarna och raggarbrudarna han mött i Jönköping. Om en tjej i urringad tröja som kommenterade att alla killar tittade på hennes bröst.
– Och det var precis vad jag och min kompis just hade gjort.
Bröst är också vad han har som bild på sin mobiltelefons display.
Han leker förstrött med en drinkparasoll som någon lämnat kvar på bordet under tiden vi pratar. Jag frågar om boken han läser på sina raster.
– Förra chefen blev sur på att jag läste när det fanns lite att göra, men det är väl bättre än att jag kollar porr på Internet under jobbtid.
– Mer utvecklande för intellektet i alla fall, svarar jag.
Förutom Koontz har han läst Anne Rice.
– Även som kille måste jag erkänna att Lestat i En vampyrs bekännelser är vacker.
Teo beskriver hur han vill gå klädd som vampyr, med lång svart rock och linser i form av vargögon. Jag tycker så mycket om den. Sensibiliteten för fantasier, hur de skapar en större värld att vistas i.
– Fast, det är så liten text och jag läser så långsamt, förklarar han.
Ölen han druckit får honom att rapa och han ursäktar sig. Teo visar mig sina naglar som han filat spetsiga, fast de inte riktigt går att hålla långa med det jobb han har.
– Jag borde slita ut alla mina naglar vid nagelbanden och ersätta dem med klor av titan.
När han reser sig upp är han angelägen om att jag inte ska gå.
– Sitt kvar, jag kommer tillbaka.
Jag rör mig inte en millimeter. Vad han vill styr helt mitt agerade. Jag överlåter till en annan människa att sätta mitt värde.
När Teo är tillbaka fäster jag drinkparasollen i hans hästsvans. Han sluter ögonen när jag rör vid hans hår. Som om han är på väg att somna. Utan några andra intryck som stör känner han mina händer i sin nacke. Det är första gången jag kommer nära honom och får känna lukten av hans hår. Precis vad jag önskat. Det är en ren lukt, behaglig, som tonläget i hans röst.
Efter puben följs vi åt mot buss och tunnelbana, men först förbi omklädningsrummet på jobbet. Teo måste hämta den svarta ryggsäcken ur sitt skåp. När han öppnar det ser jag två fotografier som är fasttejpade på skåpdörrens insida.
Ett färgfoto på en allvarlig ung kvinna i svart klänning. Hon är sminkad blek, hennes långa hår är rakt och färgat svart. Ett svartvitt fotografi på samma tjej, klädd i en medeltidsinspirerad dräkt.
Hans före detta flickvän. Kvinnan han blivit sur på när hon föll för en annan killes intresse.
Hans ärr.
Jag frågar om hon håller på med rollspel, och det gör hon. Han vill prata om henne, berättar för mig om hur mycket hon gillade techno och syntmusik.
– Jag tyckte om musiken hon lyssnade på, inte allt förstås, säger han.
Jag värjer mig. Skälet till varför han fortfarande har kvar bilderna på henne är så knivskarp som ett fotografis skärpa någonsin kan bli. Nästa tanke vill jag först inte ta fullt ut. Det jag också har sett i de två bilderna på Teos skåpdörr. Hon och jag liknar varandra.
– Ska vi gå vidare till någon annan bar?
Det är Teo som undrar först, som tar initiativet till en fortsättning.
Jag litar på min intuition, på det som verkar så rätt, och föreslår att vi kan fortsätta på fredag när vi inte har något jobb att kliva upp till dagen efter. Vi väljer en bar vi båda känner till. Jag har varit där en gång. Han är stamgäst. Teo föreslår att han kommer förbi hemma hos mig innan vi åker till baren.
Morgonen efter puben kommer jag samtidigt till jobbet som Teo. Han sneglar bakåt mot mig långt innan vi kommer fram till porten. Viss om att se mig. Han har väntat sig det.
– Hur är det idag då? undrar han.
– Jag orkade upp, men är mosig.
– Förstår känslan.
Konstaterar under tiden vi går in i hissen.
– Man ska inte göra sådant här mitt i veckan, säger jag.
– Får skylla sig själv.
– Ja, det är ju frivilligt.
Hissen stannar på mitt våningsplan och jag möter hans blick, lika vacker den här gången också.
– Ha det bra, säger han.

Författare:

Publicerat

Dela: