Tyst överenskommelse

Det är som en tyst överenskommelse mellan mig och mitt förflutna.
Som ett skimrande hav.
Som en blank spegel av återkommande.

Tiden för tidigt femtiotal gör sig påmind.
Bilder från vinter i snö.
Höst med doftande äpplen om kvällen.
Solen har lagt sig.
En natthimmel med glänsande stjärnor blir till gnistrande kall vinternatt.
Väntar.
Lyser för mig.
Ger mig hopp.
En tid som aldrig kommer tillbaka mer än som fragment i dag som inne är.
Den kommer tillbaka och ger mig hopp när jag som mest behöver.
Vila, när verklighet blir overklig i sin obarmhärtighet och ingen tröst finns.
Inte för någon.

Det var en kväll.
Egentligen säkert en kväll som alla andra för de flesta men av någon anledning inte för mig.
Jag har glömt vad anledningen till det var men jag inte glömt hur den kvällen slutade.
Hur min unga kropp vilade mot den kalla stenmuren som bar upp kökstrappan.
Muren som var lite söndervittrad på sina ställen. Lite avskavd i färg men fortfarande mest vit.
Den blev ett viloläger. En stabil tröst. Ett periskop.
Jag kunde räkna stjärnorna och jag räknade länge.
Till dess natten blev för kall och jag med trötta steg gick upp för stentrappan mot ett rum av ensamhet.

Denna ensamhet.
Alltid denna ensamhet.
Den blev med tiden som en kär vän.
Någon att samtala med.
En tillvaro där jag i lugn och ro kunde möta mig själv.
Den enda som fanns att möta.
Som alltid fanns hemma och som hade tid och intresse för mig.
Att lära känna mig själv, bit för bit, har varit och är för mig förutsättningen för överlevnad.
Jag kommer inte undan.
Kan inte finna gen eller fågelvägar som gör livet lättare.
Kan inte flytta bort eller ifrån mig själv.
Har att umgås, med mig själv.

Som där på det mentala sjukhuset under tidigt sjuttiotal, innan reformen tog form.
När jag på avdelningen tre, i dess dagrum vid sekretären läste; Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid och upplevde att han verkligen gjorde det.
Just där, just då, just för mig.
Jag förnam någon sorts glädje och förtröstan mitt i min kalla vardag och kala verklighet.
Tårar fick ge vika för en stund och insikt vann ytterligare lite välförtjänt mark i mitt karga verklighetslandskap.
Han gick fram där invid sekretären och jag hade inte religiösa grubblerier.
Jag var inte verklighetsfrånvänd.
Jag var verklighetstillvänd.
Hade börjat och ville vänja mig vid den verklighet som var min.
Som var mig given från första stund för att vara till den sista.
Den tillvändhet som skulle komma att rädda mig i livet.
Mer än en gång genom år av stjärnor från en natthimmel.
Räknade från en mur av sten.
Lite söndervittrad av tiden.

Författare:

Publicerat

Dela: