Melodin utan ord

När livets lampa släcktes och tog halva utrymmet.
För att inta mer.
Bit för bit.
Som en insekt på rygg kämpade jag för mitt liv att komma åt mobilen som låg kvar på soffan när jag föll över mig själv ner på golvet.
Den låg kvar precis utom räckhåll.
Vid mina försök nå den fattades någon millimeter.
Ett sista försök hämtade jag kraft inte från mig själv.
Den fanns och bar mig de sista milimetrarna.
Jag hade mobilen i min hand men jag kunde inte använda den.
Den var låst och mina försök att trycka 112 fungerade inte längre.
Min son kunde jag inte längre nå.
Då ringde han till 112 från Sandviken som på något sätt kunde interaktera och försökte prata med mig.
Märkte att det inte gick och skickade en ambulans och polis till min adress i Upplands Väsby.
I ett töcken av skuggor och i försök att göra mig förstådd uppfattade jag var som hände omkring mig och medvetslösheten kom närmare och närmare.
Som en apa försökte jag kommunicera.
Som en insekt kämpar för sitt liv när den hamnat på rygg.
Som en melodi som kan ljuda utan ord.
Det enda som finns kvar av det mänskliga.
Sakta så stilla.
Lite i taget fylldes mina kärl på liv.
Blodet som det enda vara gällande förgrenade sig åter till min kropp.
Sakta men säkert pumpades ut och förmedlade liv.
Utan vilket tystnaden lägger sig för evigt på jorden.
Min röst tillbaka.
Jag kunde skriva igen.
Fick en tid att leva.

Författare:

Publicerat

Dela: