Utsvulten i Narva och en sista dans.

Ljum förmiddag. April 1994. Genomresa med mina bröder och en militärambulans. Sakta rullar vi in mot Narva. Passerar rader av smutsgrå hyreskaserner. Fyrkantiga lådor. Slitna och nerkletade av en gulgrön sörja. Mögel? Usel väg. Trasig asfalt. Sprickor på flera ställen.

Bilen dunsar till. En gång till. Två gånger… Beirut på 80-talet? Minns bilderna på teve om ett inbördeskrig som aldrig tog slut. Splittergropar överallt. Söndertrasade fasader. Damm och bråte överallt.

Trottoaren har delvis asfalt. Stora bitar har bara grus. Betongbitar. En barnvagn tar hellre vägkanten. Människor lyfter på ögonbrynen. Vi reser med Leifs amerikanska militärambulans från andra världskriget. Köpt året innan från en veteranförening i Norge.

Parkerar på Peetri plats. Erik plockar ihop vad vi kan behöva under förmiddagen. Bilen låst och kontrollerad. Till höger går Leningradi prospekt, fortsättning på Narva- och Tallinna mantee, mot Narvafloden och in i Ryssland.

Innan bron över floden till höger sträcker sig den ståtligt vitkalkade svenska Hermannborgen mot himlen. Inne på gården, bakom ett plank, står en Leninstaty. Plockades ner från Peetri plats under väldiga protester -93. Vad som ska hände den sen vet jag inte. Vågar man förstöra den? Staden har till 95 % en rysktalande befolkning. Gränsstad. Handel och arbetsresor över bron till ryska sidan. Som dagens Malmö med bron över till Köpenhamn eller Haparanda med gränshandel med finska Torneå.

Det var bortom Hermannborgens sluttning, som den ryska belägringsarmén totalt förintades av Karl XII:s mindre undsättningsarmé. Tidig morgon den 30 november 1700. Snöyra. Svenska anfallet började direkt. Överrumpling. Ryska spejare trodde att det var den svenska förtruppen. Handlade det om en kombination av missräkning och svenskt taktisk triumf?!

Till vänster om brouppfarten, bakom de postsovjetiska slitna huskomplexen, ligger den gamla barockstaden i törnrosasömn. Byggnadsställningar här och var.

Trampade runt här under mitt första besök sommaren -92. Sökte ett rum för natten. Staden har så många vackra byggnader. Bedrövligt att de får förfalla. De flesta är troligen kvar sedan svensktiden. Det mesta av Narva jämnades med marken av allierade flygbombningar under andra världskriget.
Tar oss idag fram mellan gårdarna, till klippavsatsen ovanför Narvaflodens krök. Bedårande utsikt!

Före nyåret -94 kunde man fortfarande promenera över bron till den ryska sidan. Var här några månader innan med min vän Anette. Kom med buss från Tallinn. Då var gränsen redan stängd. Bara med ett ryskt visum eller arbetstillstånd för Narvabor kunde passera.

Cykeln vilade i höger hand. Ryggsäcken skavde axlarna. Satte tungt ner foten på en mycket sliten järnvägsstation denna sommar -92. En västerlänning kände sig verkligen främmande här. Trampade fram längs den breda allén Alexander Puskini. Passerade större gråa och konturlösa byggnader. Någon verkade vara ett varuhus, med betoning på ”hus”.

Under min första resa till landet -89 besökte jag en ”Kaubamaja” i centrala Tallinn. Ett stort varuhus på flera våningar. Tomt, tomt och tomt i alla hyllor, mat diskar och på alla galgar. Förutom att något pågick i ett av trapphusen.

Extremt lång ringlande kö flera våningar upp. Utanför våningens entré, en gammal gumma. Vid hennes fötter flera kartonger med identiska par stövlar i samma bruna gummi. Var människor där för att få ett par av de hett eftertraktade stövlarna eller för att de bara ville köpa vad som fanns?

Kom fram till ett mindre öppet torg. Långa parallella streck på asfalten. Rös till. Hade bara gått två år sedan det fruktade Sovjetimperiet kollapsade. Såg ut att vara en uppställningsplats för militärfordon.

Fortsatte längs en gågata, parallellt med en bilväg. Stadens centraltorg, Peetri plats. Det första jag lade märke till var den jättelika Leninstatyn som fortfarande dominerade torget. Mannen som genom en kommunistisk kupp tog makten i Ryssland hösten 1917. Mars -44 ockuperades sedan Estland mitt under brinnande krig. Statyn kom nog upp i början av 50-talet.

Hur ordnar man ett hotellrum, utan att tala ryska? Prövade ett hotell i den gamla barockstaden. För dyr och endast dollar. Fina bilar och män i vackra kostymer kom in och ut från hotellentrén.

Trampade tillbaka mot järnvägsstationen. Hotell Narva vid torget längs Alexander Puskini. Såg den tidigare men ville vänta. Låste fast cykeln med en stålvajer.

Tog ryggsäcken i handen in i foajén. Drygt 20 minuter med teckenspråk och min estnisk-svenska ordbok gav en nyckel. Betalade 10 kronor för ett rum utan varmt vatten. Frågade om ett förvaringsutrymme för cykeln. Damen förstod inte. Lyfte in cykeln i foajén. Ett rum bakom receptionen, utan extra kostnad.

Rummet låg på fjärde våningen. Bytte trapphus vid ett tillfälle och passera igenom ett sällskapsrum där några män satt och rökte. Stack in nyckeln i låset på rum 434. Två omvridningar och en lätt knyck. En säng vid fönstret. Tre klädhängare bakom dörren. Några lakan, en kudde och en tjock grå filt på sängen. En låg hurts. Gul matt belysning. Men billigt var det!

La mig på sängen och tänkte. Trött och hungrig. Vad gör man i Narva? Ända sedan tonåren hade jag drömt om att besöka staden. En historisk plats. Plockade fram en guidebok skriven av Andres Küng. Behövde hitta en restaurang eller en livsmedelsbutik.

Kartan i boken var otillräcklig. Restaurangförslagen svåra att hitta. Vid ett tillfälle hamnade jag efter en halvtimme på cykeln ute i en förort. Oattraktivt. Inklämd mellan flera gråslitna bostadshus, en parkeringsplats och den nedslitna halvfärdiga landsvägen ut från staden. Entrén såg ut som en varuingång där lastbilar brukar backa in. Vågade inte lämna cykeln.

På väg in mot centrum. Stoppad av ett gäng unga pojkar. Ville sälja sovjetiska knappnålar och turistbroschyrer på ryska och tyska. Efter flera utbrytningsförsök kom jag iväg. Lottlös? Någon hann stoppa ner några märken i min ficka.

Hann besöka några livsmedelsbutiker innan jag återvända till hotellrummet. Smör, olika sorters korv, en limpa mörkt bröd och några påsar mjölk. En absurd upplevelse då jag hemma kunde köpa hur mycket ost, korv, bröd och yoghurt av alltför många sorter. Bara det löjliga att hetsköpa stoppade mig. På kvällen skulle jag försöka finna en restaurang. Borde nog inte vara helt omöjligt. Fredagskväll!

Somnade en stund på den mjuka och något knarriga sängen. Vaknade vid sjutiden. Kände mig fräschare. Ombytt med ny ljusblå skjorta och en mörk kavaj. Promenadskorna avtorkade och lätt putsade med en handduk. Ingick i rummets pris.

Släntrade ner till foajén, överlämnade nyckeln, sa god kväll på ryska och klev ut på hotelltrappan. Lät blicken svepa över den för oss svenskar så mytomspunna staden Narva. Såg något annat. En slumrande postsovjetisk stad. Smutsig. Nästan tom. Några promenerade uttryckslöst framåt med kassar. En förbipasserande rysk Lada. Kände direkt lukten av orenade avgaser. Sen tyst igen.

Passerade genom en park på väg till mitt utsatta mål, restaurang Regatt. En mässingsorkester spelade sovjetinspirerad musik. Vid restaurangen tvekade jag något. Vad det värt att gå in? Fanns det mat? Hur rent var det? Skulle det bli bråk med berusade ryssar?

Klev in i en svagt upplysta foajé. Tog mig raskt uppför en trappa och kom in i en med västerländska mått, mycket sjaskig matsal. Någon minut gick.

Blev visad till ett fönsterbord av en äldre kvinna. Menyn ögnade jag snabbt igenom. Bara på ryska. Vinkade försynt fram hovmästarinnan. Visade att jag inte förstod och lyckades till sist beställa kött, bröd och en coca-cola (den enda säkra drycken var man än befinner sig i världen).

Lät min blick cirkulera runt. Fanns även ett dansgolv runt ett hörn längre in i restaurangen. Som ett litet rum i rummet låg en bar i närheten av utgången. Trots fredagskväll var det inte många här.

Slitna dukar på borden. Hårt tvättade eller inte alls? Brännmärken från cigaretter. Små vita fat för bröd eller askkoppar? Vänta, såg några gäster aska i större glasfat. Kändes lite som den sovjetfinska färjan m/s George Ots som jag reste med mellan Helsingfors och Tallinn -89.

Alla fönster var stängda. Unken luft i hela rummet. Några gäster rökte den inhemska ryska "bolmande" giftpinnen. Längre in i lokalen låg dansgolvet fortfarande ödsligt. Västerländsk musik med lokal touch strömmade ur några högtalare. I baren satt äldre män och småpratade. För vem var båten?

Colaflaskan ställdes på bordet med det typiskt estniska mörka brödet och en liten smörskål. Flaskan tog fort slut. Väntan. Fördragna tunga röda gardiner. Heltäckningsmatta också röd, fast mörkare. Gillar ryssar den röda färgen? Var det kvar från Sovjettiden? Arbetarfärg?

Äntligen kom min lilla tallrik med det kött som huset hade. Beställde en flaska av husets vin, trodde jag. Det kom en 45-procentig spritflaska. "Viin" betyder sprit på ryska. Vad skulle jag nu ta mig till? Smakade på det första glaset. Fick försöka dricka ur flaska i lugn och ro.

Andra tallriken dukades fram och efter någon timme var både den och flaskan tom.

Sent på kvällen. Restaurangen hade fyllts på. I baren satt det unga tjejer och killar, medan några par svängde runt på dansgolvet. En lokal orkester spelade bland annat "Imagine" av John Lennon och några ABBA-hits.

Innan kvällen var slut besökte jag baren och försöka komma i kontakt med några yngre Narvabor. Vid disken beställde jag en "Martini". På TV-apparaten pågick ishockeylandskamp mellan Sverige och OSS (Oberoende Staters Samvälde, efterföljaren till Sovjetunionen).

Svårt att inte visa vilket lag som hade mina sympatier. Några unga tjejer märkte det. Började flockas runt mig. Med tydlig distinkt hållning höll jag dem till en början på behörigt avstånd.

Plötsligt stod jag på dansgolvet med en förtjusande ung tjej. Märkligt men spännande. Ensam ung svensk dansande på en restaurang i en estnisk gränsstad en fredagskväll.

Midnatt. Dags att dra sig tillbaka. Nästa morgon skulle det bli en sista cykeltur runt staden innan resan tillbaka till Tallinn. Tjejen jag dansade med, ville annat. Följa mig till hotellrummet.

Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation, speciellt om man reser helt ensam. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, var att följa med till väst eller kortsiktigt, till hotellrummet och tömma dig på pengar. Det finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit för dem idag, gällde det att vara mycket vaksam.

Esterna kämpade för sin nyvunna frihet från Ryssland. Ekonomi med till en början fritt fall. Ryssarnas plötsliga utanförskap. Utan längre bakgrund i Estland, saknad kunskap i estniska och sedda som inkräktare. Ovanpå detta en skenande arbetslöshet i den rysktalande befolkningen.

Med ett klart och tydligt avsked promenerade jag ensam genom parken och tillbaka till hotellet. Tänkte hela tiden på henne. 15 år inte mer skulle jag tro. Trevlig. Kände fortfarande hennes varma mjuka händer som rörde vid mina fingrar när jag tog farväl.

Hade fått hennes namn på en lapp (kanske för att ändå höra av mig). Försvann efter hemkomsten till Sverige. Hon var oerhört vacker och attraktiv. Vad hade hänt om vi fortsatt ha kontakt eller om hon följt med mig till rummet?

Tack vare dagens alla strapatser, den sena timmen och den trots allt lilla alkoholmängden i kroppen, somnade jag nästan omgående.

Vaknade av svår hunger nästa morgon. Det blev inte mycket att äta under gårdagskvällen. Tänkte ta cykeln ut på jakt efter frukost.

Personalen i foajén hade bytts under morgonen. Kvinnan i receptionen var i samspråk med några hotellgäster. Pekade mot andra änden av korridoren. Vägen till hotellets restaurang? Följde efter och helt riktigt, innanför glasdörrarna fanns ett utrymme med några fyrkantiga bord som hade de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna. Inväntade serveringspersonalen. Tog en kvart innan någon kom ut för att ta upp beställning.

Efter en enkel frukost av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, gick jag upp till mitt rum. Dags att bege sig till stationen. Om någon timme skulle tåget mot Tallinn avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrade jag ner till foajén.

Hämtade ut cykeln och lämna rumsnyckeln. Återigen på Alexander Puskini, en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapade fortfarande ödsligt tomt.

Mitt tåg redan var på väg in. Grindarna runt stationsbyggnaden var på väg att stängas av några beväpnade gränsvakter. Med cykeln i ena handen rusade jag i full fart uppför trapporna och in i vänthallen. Insåg snabbt att kön till enda biljettluckan var alltför lång. Får köpa på tåget istället.

Helt oväntat, rycktes huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormade en grupp "Kalasjnikov"-beväpnade gränssoldater. Vad är nu på gång? Kommer jag att hinna med tåget?

Det tåg jag skulle ta till Tallinn hade precis passerat gränsen i sin färd från Moskva. De estniska myndigheterna ville med maktmedel demonstrera att Narva numera var en gränsstad till Ryssland. Köpte ändå den omtalade biljetten i luckan. Höll samtidigt ett vakande öga över min cykel.

Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, såg jag hur ryssar var både förbannade och uppgivna. I årtionden hade de varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt. Nu behandlades de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Mina sympatier låg ändå hos dessa gränssoldater. Äntligen fick de visa sin lojalitet mot sin egen republik.

Passkontrollen var klar. Dags för mig att lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen. Tvärstopp! Hänvisades till chefskonduktören, som stod längre fram på perrongen. Inga cyklar på mitt tåg, blev svaret.

Vad skulle nu hända? Kunde ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som hade klivit upp på vagnsstegen, såg snabbt mitt problem och hjälpte mig att lyfta upp cykeln längst bak.

Väl ombord, såg jag att det var en liggvagn med täta britsar överallt. Stod med ryggsäcken i ena handen och sökte vilset plats. Fick ett tydligt bevis för att även ryssar var ett älskvärt folk. Någon flyttade sin packning. En annan lyfte upp min ryggsäck på en hylla.

Tåget hade sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen. Konduktören erbjöd mig ett glas te för bara 1 krooni (drygt 40 öre).

Stämningen blev, medan tåget avlägsnade sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Med teckenspråk och min ordlista blev det ett mycket enkelt men angenämt samtal om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland.

Författare:

Publicerat

Dela: