Vad jag inte förstod.. Då...

Jag kom till ett hem där mångfald rådde...
Den mångfalden skulle komma att bli mig till gott och till ont!
Under många år framöver...

Det var en mångfald av röra och olika sammanhang så gott som varenda dag.
En livsfarlig röra i ett yttre sken av struktur.
Strukturen bestod av hus, ett gift par, arbete och stor släkt på båda hållen.
En med arbetar och statare bakgrund och en med lantbruks och bankdirektörs bakgrund.
Den släkten var adopterad liksom min adoptivmor var adopterad.
För mig var alla släktingar, kusiner, fastrar och mostrar adopterade. Det märktes tydligt på alla kalasen.
Jag var med och jag var där men ändå var det något som låg i luften att; egentligen så...
Det var mest så i bankdirektörssläkten.
Det var så för min adoptivmor som också var adopterad och ännu mer för mig som var adoptivbarnets adoptivbarn...

På arbetar och statare sidan var jag mer accepterad.
Särskilt av en faster och hennes två barn, mina kusiner Karin och Kjell.
De tyckte mycket om mig och var alltid bekräftande och allvarliga i sina möten med mig och de var ganska många.
Tillsammans med sin mor, min faster, bodde de i ett litet gult trähus i Nyvång.
Ett litet gruvsamhälle inte långt från Åstorp.
Hon hade flyttat dit, nybliven änka med sin lilla dotter Karin, som hushållerska till en änkling och sedan gift sig med honom.
De var ofta de alternativ som stod till buds för den som blivit ensam med barn och försörjningsplikt.
Så såg livet ut då.
Utan en kvinna i huset var det svårt för en man och utan en man som försörjare ännu svårare för en kvinna.
"Änkeman söker hushållerska" stod det ofta i en liten notis i den lokala tidningen som i Åstorp hette NST.
Hushållerska anställdes och fungerade det blev det inte sällan äktenskap av det hela.
Barn och äktenskap.
Vi gick ofta till faster Karla.
Det var inte så långt om vi gick via Ji-Te backen och Klintbos.
I vägkröken vid Klintbos bondgård kunde vi se det lilla gula huset. Då var vi halvvägs.
Det var mest far och jag som gick.
Det var ju hans syster.
Vi fick kaffe hos faster Karla och satt ute på sommaren i hennes trädgårdsmöbler.
Fast ofta kom de också upp till oss.
Faster Karla, Karin och Kjell.
Vi hade större hus och där var kalasen om båda släkterna skulle vara med.
Ibland var det så.
Faster Karlas man farbror Herrman, Kjells far, var aldrig med.
Aldrig...
Han räknades absolut inte till "släkten."
Kjell var snygg och snäll och liknade Elvis.
Han var glad och kom och mötte mig på vägen när jag skulle gå ensam till faster Karla.
Han kom ändå fast far sa det inte behövdes. "Hon kan gott gå själv" tyckte han.
Det tyckte inte Kjell.
Kjell tyckte om mig och det gjorde Karin med.
Karin med de röda läpparna med kyssäkta läppstift som jag fick låna lite av en gång när vi stod framför hennes köksspegel.
Det satt kvar i två dagar och jag fick skäll av far när han kom och skulle hämta mig.

Hos faster Karla fick jag gå på utedasset.
Det var mörkt och jag var rädd gå själv.
Far sa jag skulle det.
"Gå själv och böla inte så in i helvete." sa han.
Jag var rädd för de stora råttorna som brukade finnas där i taket.
Då grät jag ännu mer och blev ännu räddare.
Karin sa att hon skulle följa med mig. Hon tog mig i handen och på vägen till dasset pratade vi om vad vi hade för färg på våra ögon. Hon hade blå och mina var gröna.
"Ja du har fina ögon du." "De är bärnstensgröna."
Jag blev glad och stolt ingen hade förut sagt jag hade fina ögon.
När vi kom in igen sa jag till far att jag hade bärnstensgröna ögon.
"Tig med dig unge."
Far var arg för att Karin hade följt med mig till dasset och inte låtit mig gå själv och vara rädd och fortsätta gråta.

Far tyckte om när jag var rädd och grät...
Särskilt tyckte han om när jag blev rädd och grät när han sprang och gömde sig bakom olika trädstammar. Något han brukade roa sig med när vi var hos den andra släkten på kalas.
Där alla "de fina" var och han som arbetare var lite utanför och utstött.
Då brukade han ta mig med sig ut på promenad.
Bara han och jag.
När mor undrade varför vi skulle gå på promenad sa far att jag ville det.
Vi gick ut och lämnade den stora trygga bondgården med sina röda lador och traktorgarage där traktorerna stod overksamma under kalaset.
Vi gick långt.
Vi gick till skogen.
På en grusig uppförsbacke kämpade jag på uppåt för att orka hinna ifatt far.
Han gick fort.
När jag tittade upp igen var han borta...
Borta ur mitt synfält.
Jag ropade och kallade på honom med det var alldeles tyst omkring mig. Bara löven som susade stilla i den varma sommarvinden.
Jag var övergiven och ensam.
Alldeles ensam.
Jag ropade högt och grät förtvivlat.
Far var borta.
Han var ju här alldeles nyss.
Nu fanns han inte och svarade inte när jag ropade.
Min värld rämnade och gråten stegrades.
Gruset under mina fötter när jag sprang runt i cirklar var allt jag hörde.
Plötsligt tittar han fram bakom en trädstam;
"Bhöö..."
"Blev du rädd?"
"Vad bölar du för?"
"Jag är ju här, kom nu så går vi vidare."
Jag hulkade och skrattade om vartannat men fortsatte framåt och uppåt.
Jag fick skynda mig för att hinna med.
När jag såg upp igen var han åter borta...
Något som liknade en kall hand av svart stål grep tag om mitt lilla hjärta som vred sig i fasa och skräck.
Nu var han borta igen.
Var inte längre där hos mig.
Jag såg honom inte, hörde honom inte.
Bara tysta trädens susning och fasans bankande hjärtslag.
Jag ropade och ropade utan att få något svar.
"Far!!! Far!!! Var e du nånstans??? Ja e redd!!! Ja vill gå him!!! Faaar!!!"

Då kom du leende fram bakom ännu en trädstam.
Du såg nöjd ut.
Du såg ut att ha roligt...

Tillbaka på kalaset, rödgråten och hulkande.
Jag försökte inte visa att jag gråtit och varit rädd.
Far sa jag fick inte visa det.
"Ti me de unge o sluta böla" sa han när vi närmade oss de röda ladorna och de trygga traktorerna igen.
Mor frågade:
"Va e de me henne?"
"Var har ni vatt så länge?"
Kalasfolket frågade: "E tösen lessen?"
"Har hon ramlat?"
Vi har vatt i skogen och lekt gömme, sa far
I skogen?
Har ni vatt enna borta i skogen, sa mor.

Hon tog mig i handen.
Ledde in mig på toaletten.
Tvättade mitt svullna rödgråtna ansikte.
Drog upp mina korviga knästrumpor.
Spottade på sitt ena finger och försökte gnida bort en fläck på min rödblommiga sommarklänning...

Författare:

Publicerat

Dela: