Vanadislunden

Du hette Christer.
Du stod framåtlutad i ösregn och mörker och pillade på din toffel.
Du var starkt påtänd sen en vecka tillbaka och man blir så´n då!
Vill hålla på och pilla med saker och så.

Båda dina fötter var inlindade i bandage, inte för att du hade ont.
Bara för att du skulle märkas när du haltande tog dig fram sa du.
Du var nitton och nyss utkommen från Norrtälje.
Anstalter och fängelser kändes som hemma för dig.
Därför visste vi både du och jag, utan att säga det, du skulle snart vara där igen.
Du berättade stolt om alla stötar du gjort.(Det enda du hade att berätta.)
Jag lyssnade utan att döma.
Jag förstod.

Jag förstod att om du inte hade sålt det vita pulvret i de små plastpåsarna till klockan 00,00
samma kväll och kom med pengar till honom som lever på dig och dina medbröder,
skulle du få mer stryk och hårda ord.
En vän till dig blev skjuten i ena axeln förra veckan.
Du var rädd!
Jag sa till dig att du var fast men såg innan jag slutat meningen att du visste...
Din vardag var kyla, hat och hårda svordomar blandat med veckor du sov ut
efter att ständigt varit påtänd.
Din tacksamma blick efter en kopp te och en tröja, en fin ljusblå med vit krage segelbåt och vågskum, glömmer jag aldrig.
Flera gånger vände du dig om och vinkade till mig, innan du haltande försvann i mörkret.
I regnet.
Ut till ensamheten.
Den enda verklighet du kände...

Författare:

Publicerat

Dela: