Våra resor

Utanför fönstret virvlar snön runt i tågvagnens fartvind. Min resväska är fullpackad med julklappar till familjen. Några stationer till, sedan är det dags att byta till buss mot flygplatsen.

Bredvid mig sitter en kvinna med en sliten väska. Vi börjar samtala. Hon har precis fått plats på ett flyktingboende och berättar för mig om den sönderbombade hemstaden, om ankomsten till det här landet där hennes dotter nu lever. När oroligheterna började där hemma hade kvinnans första prioritet varit att se till sin dotters säkerhet, kvinnan tar fram sin mobil och visar mig foton på tonåringen, och att försäkra flickan om att mamma skulle komma efter henne och söka asyl i samma land. Då kunde de tillsammans börja ett nytt liv. Kvinnan söker efter sitt nästa andetag och fortsätter sedan samtalet. Just nu ligger beslutet om den framtiden hos människor hon inte sett, pratat med eller ens känner till.

Vid tågets slutstation går jag med kvinnan till den buss som ska ta henne till sitt tillfälliga boende, där hon ska vänta på beskedet som kommer att förändra hennes liv totalt. Kvinnan är orolig, undrar var hon ska kliva av. En ung tjej som väntar i busskuren kommer fram till oss och erbjuder sig att visa kvinnan vägen till förläggningen. De ska av på samma hållplats.

”Hoppas du träffar din dotter” säger jag och går till hållplatsen där min resa till flygplatsen fortsätter.

Om några timmar kommer jag att sitta vid matbordet i mitt barndomshem och äta en nygräddad Jansons frestelse, dricka kylskåpskall mellanmjölk och småprata med föräldrarna om snöskottning och att mata småfåglar, betrakta den klädda granen medan radion spelar de sånger som alltid sjöngs i grundskolans aula, sista dagen innan jullovet.

Författare:

Publicerat

Dela: