Violinisten

Violinisten

Kompositör Jack Livaja var en erkänd och mycket uppskattad musiker bland stadens invånare. Han visste hur skickligt han spelade och hade ett väldigt högt självförtroende. På scenen var han en levande konstnär och publiken var alltid lika överraskad när han uppträdde med sin fiol. Ingen spelade fiol som Livaja och ingen kunde få stråkarna att gråta som han gjorde. Sedan han var liten och ända fram till vuxen ålder fick han allt beröm man kunde tänkas få av alla möjliga sorters människor, vilket stärkte Livajas självsäkerhet för varje år som gick. Men en dag för tio år sedan tappade Livaja intresset och lade ner musiken helt och hållet. Ingen visste riktigt vad det var som fick honom att sluta spela fiolen, men någonting stort måste det iallafall ha varit. Det föreföll dock tveksamt att han bara skulle ha tröttnat på musiken eftersom alla visste hur mycket den betydde för honom. Ingen vågade heller fråga honom varför han slutade eller om han snart skulle börja uppträda igen. Hans publik försökte alltid berätta hur mycket de saknade honom på scenen, men orden kom aldrig riktigt fram.
Livaja började även dricka alltmer och det var nästan som att folk hade börjat tycka synd om honom. "Vilken skicklig musiker denne alkoholist en gång i tiden var" brukade folk säga på gatan. Det var så länge sedan Livaja uppträdde nu att folk hade börjat ge upp hoppet om att han någonsin mer skulle visa sig på scenen igen. På efterfester och liknande tillställningar brukade folk fråga om han kunde spela något för dem, men han svarade alltid samma sak; "musiklivet är bakom mig" och ingen ställde heller några ytterligare frågor. Det var kanske så att folk inte ville veta varför han hade lagt ned musiken eller kanske inte ville höra sanningen. Hur som helst börjar vår berättelse för en månad sedan då ryktet började spridas att Livaja hade tagit upp fiolen och börjat spela igen. Alla i staden blev lyckligt överraskade och man började tala om honom igen. "Den sanna konstnären har återuppstått från de döda" började folk att säga på fyllan. Livaja hade nu börjat få respekten åter av många och det märktes klart och tydligt hur annorlunda folk såg på honom nu. Han var inte längre en alkoholist och luffare, utan återigen en respekterad musiker. Folk var ärande att få skaka hans hand och bli bekanta med honom, speciellt efter att det hade kommit ut i alla medier att Livaja förberedde sig inför en stor konsert, där han skulle uppträda med många andra berömda musiker. Spriten hade han lagt på hyllan och koncentrerade sig endast på sin musik. Livaja hade nu skapat ett nytt musikverk som han skulle uppträdda med och stadsborna kunde knappt längre vänta på att få höra honom.
En dag någon gång i maj månad, några dagar innan hans uppträdande, träffade han på sin gamle vän Jens som han brukade spela ihop med och bjöd honom hem till sig. När de kommit in i lägenheten kunde Livaja inte längre vänta med att visa Jens sitt mästerverk och höra hans åsikt. Jens var en mycket respekterad musiker och hans åsikter gjorde starka intryck på Livaja. Han tog upp fiolen och spelade ett stycke som var så vackert att Jens alldeles tappade fattningen.
- Vad i helvete Jack Livaja. Det här är ju det bästa du har gjort, utbrast Jens. Du skulle aldrig ha lagt ned musiken, varför lade du ned musiken i överhuvudtaget? Fick du ingen inspiration längre? Eller vad var det frågan om? Jag har aldrig riktigt vågat fråga.
- Jag vet inte, svarade Livaja, men det är inte viktigt längre, det viktigaste är att jag är tillbaka!
- Det är sant, anmärkte Jens, det måste vi skåla för. Kom så går vi ut på krogen och super skallen av oss!
- Det skulle jag gärna vilja, men jag måste koncentrera mig på mitt arbete och min hjärna fungerar bäst när jag är nykter.
- Det har du rätt i, men vi kan ta en öl, eller vad säger du? Det skadar aldrig med en öl?
- Man säger alltid en öl men det blir alltid betydligt fler, anmärkte Livaja.
- Kom igen! Snälla, för min skull! När var det sist vi umgicks? Sluta bete dig som farfar! Du kommer inte vara ung för evigt, sa Jens.
- Okej, bara du slutar tjata, jag orkar inte lyssna mer, sa Livaja med ett gott skratt.
De tog på sig rockarna och begav sig iväg till en bar, populär bland stadens kulturmänniskor för ett tiotal år sedan. Inne i baren var det väldigt tomt, men det var en vanlig dag i veckan trots allt. De satte sig i båsen och började dricka som två törstiga alkoholister. Från ingenstans fick Livaja syn på en man i röd kavaj. Det var inte vilken man som helst, utan en man han ofta brukade stöta på i sådana här sammanhang, men som han inte direkt kände. Han hade heller aldrig talat med mannen eller hört honom tala med någon annan. Han var alltid ensam och Livaja tyckte nästan synd om honom. Livaja tyckte alltid synd om människor som levde i utanförskap. Mannen var kanske runt 50 år och var väldigt mager. Det var nästan så att man såg revbenen sticka ut.
- Ska vi fråga den där mannen i röd kavaj ifall han vill sätta sig med oss? Frågade Livaja.
- Varför skulle vi göra det? Känner du honom? Svarade Jens.
- Nej.
- Då så, varför vill du bjuda hit honom då? Viskade Jens.
- Vet inte, tycker synd om honom, det verkar som att han inte har någon att umgås med. Varför ska han sitta där ensam? Han kan väl sitta här med oss, vi är ju sociala människor eller hur?
- Ja, men vem vet vem han är? Han kanske är en psykopat? Du vill alltid lära känna nya människor, lugna ner dig. Alla är inte snälla typer, det finns farliga också, du vet!
- Sluta vara en sådan mes! Titta på honom, han är ju mager. Det skulle inte förvåna mig om han är fattig.
- Fattig? Vad skulle han göra i en bar om han vore fattig?
- Han kanske är alkoholist, vad fan vet jag? Du ställer så många frågor, varför inte bjuda hit honom så kanske vi kan få dem besvarade.
Nej, ropa inte hit honom, vi vet inte vem han är! Utbrast Jens.
- Hörru du! Ropade Livaja. Du mannen i röd kavaj, kom och sätt dig här vid oss om du vill! Det finns gott om plats för dig med.
Mannen reste sig från sin stol, gick fram till båsen och satte sig med dem.
- Trevligt att träffas, jag heter Jack Livaja. Vad heter du? Frågade Livaja.
- Jag vet inte, svarade mannen i röd kavaj.
- Vad menar du? Hur kan du inte veta ditt namn? Fortsatte Livaja.
- Jag fick minnesförlust för några år sedan och kommer varken ihåg mitt namn eller tidigare liv.
- Jag beklagar, sa Jens, det var tråkigt att höra. Så du minns just ingenting av ditt förra liv?
- Nej ingenting, svarade mannen.
- Men har aldrig någon känt igen dig och berättat om ditt liv? Envisades Jens att fråga.
- Nej ingen, avslutade mannen kort.
- Sluta ställa så många frågor, avbröt Livaja.
- Jag är bara nyfiken. Får man inte ställa några frågor? Sköt Jens irriterat in.
- Vet ni vem jag är? Frågade Livaja, utan att höra Jens avsluta sin mening.
- Jag vet vem du är, svarade mannen, du är musiker och en väldigt begåvad sådan, sägs det.
- Jaså! Tack, då har du också hört att jag uppträder om ett par dagar?
- Ja, det har jag gjort, sa mannen.
- Kommer du att komma till konserten?
- Nej, jag gillar inte fiolspel.
- Fy satan vad skön du är, hörde du Jens? Han tycker inte om fioler.
- Ja, jag hörde, fan att du måste skratta så högt?
- Hur som helst har jag gjort ett nytt musikverk vilket kommer att vara mitt mästerverk, sa Livaja.
- Hur vet du att det kommer vara ditt mästerverk? Frågade mannen nyfiket.
- Jag känner det på mig bara, svarade Livaja.
- Känslor ska man aldrig lita på, de tar ofta fel på tillvaron. Det här kanske blir det sämsta du gjort hittills. När människan tror att den är som bäst, det är då den är som sämst. Jag tror att du kommer att bli mycket besviken efter ditt uppträdande. Man ska aldrig ha sådana förhoppningar och framförallt ska man inte ha så mycket självförtroende som du har.
- Fan vad du är uppblåst och otrevlig, vad fan är ditt problem? Brukar du vara nedlåtande mot folk eller? Inte konstigt att ingen sitter med dig, med den där attityden.
Livaja började hetsa upp sig alltmer och kände att han snart skulle spricka av ilska. Mannens ord hade verkligen sårat honom djupt och det fattades mycket lite för honom att explodera.
- Lugna ner dig! Utbrast Jens och tog ett hårt tag om Livajas arm.
- Jag sa bara att du kanske är sämre än vad du tror, sa mannen med ett hånfullt leende.
- Stick härifrån din jävla tölp innan jag slår in skallen på dig! Vrålade Livaja så att hela baren hörde honom.
- Lycka till! Sa mannen och begav sig iväg.
- Ingen ska förstöra mitt humör, nu tänker jag supa mig full, sa Livaja och gick därefter till toaletten. När han återvände till båset fick han syn på Jens flickvän Sara sittandes där med honom.
- Jaså, har du kommit hit? Sa Livaja med ett leende.
- Ja, Jens skrev till mig och sa att ni satt här och hade det jättetrevligt.
- Ja, faktiskt, det var länge sedan vi pratade ut, sa Livaja.
- Fan vad roligt vi har det ikväll, vi måste göra det oftare, inflickade Jens. Dock märks det ibland att du fortfarande är lite knäpp, du hetsar upp dig i onödan. Stackars gubbe som fick en utskällning av dig. Varför är du så arg hela tiden?
- Nej, det är bara det att jag har mycket tankar inför koncerten.
- Ja, det är klart, men oroa dig inte, slappna av! Det kommer gå så bra, du är ett geni, ett levande bevis på Guds existens. Du skulle ha hört honom spela idag Sara, den här nya musiken är rena mästerverket. Han spelade så bra att jag fick ståpäls minst ett par gånger. Du kommer få folk att gråta, så bra du är din jävel, vrålade Jens till.
Livaja hörde inte ens det sista Jens sa, utan försökte se om mannen i röd kavaj hade lämnat lokalen och till hans överraskning hade så skett. Nu kunde han andas ut. Jens fortsatte att prata och som vanligt fanns det ingen punkt. Det var som att lyssna på en radio som aldrig slutade spela, fast med angenäma program på. En kvinna kom in och satte sig vid baren helt ensam. Hon var blond och lång och hade eleganta fylliga läppar. Hennes genomskinliga nylonstrumpor fick Livaja att tappa andan. Han blev genast intresserad av att gå fram till henne men kunde inte eftersom han var i sällskap med sina vänner. Det handlade om en moralfråga, snarare än tillåtelse. Det var nästan som att hon avsiktligen frestade honom. Livaja blev så upphetsad att han knappt kunde behärska sig. Varför var hon tvungen att komma nu? Tänkte han för sig själv. Nu måste jag gå fram till henne, hon sitter ju där och retar mig. Jag kan inte motstå denna skönhet! Nej, Nej, lugn! Sa en inre röst. Det är bara en kvinna, skit i henne! Nu är du med dina vänner och inte ute efter ragg. Sådant får du sköta någon annan gång när du är ensam och inte i sällskap. Det gick några minuter varpå en ny tanke dök upp; Varför inte bjuda hit henne till båset? Nej struntsamma, sa den inre rösten. Jag måste lära mig någon gång att avstå. Jag kan inte springa efter varje kvinna som sitter ensam. Jens fortsatte att prata, men Livaja kunde inte riktigt uppfatta hans ord då han konstant var borta i andra tankar. Helt plötsligt fick han syn på någon han verkligen inte ville träffa. Det var en kvinna som han länge hade varit förälskad i och som han träffat ett antal gånger, men som inte visade samma förälskelse tillbaka.
Hon hade förklarat för Livaja att hon inte var intresserad av något seriöst, men sedan gått och blivit tillsammans med en annan man strax efter. Livaja ville inte ha henne längre och det fanns inga känslor inblandade för den delen, men det gjorde ändå ont i honom att hon hade slängt bort honom på det viset. Ja, så som man slänger skräp i papperskorgen. Han ville så gärna hämnas på henne, det var hans slutgiltiga mål. Han ville att hon skulle få känna av den smärta som han kände när hon nekade honom. Det som hade gjort mest ont var att det var hon som hade visat intresse för honom, men när han själv fick känslor för henne så ville hon inte fortsätta att träffas mer. Det var en kvinna som gillade att spela spel, hon var en sådan som ville ha det hon inte kunde få. Hon var helt enkelt en osäker, djävulsk varelse som hela tiden sökte efter bekräftelse hos människor. Denna kvinna hette Anna och hon var inget att leka med. Hon var alldeles själv ute på krogen, men det var inget ovanligt. Hon brukade gå runt själv på stan.
- Titta Jack, där är ju Anna, sa Jens.
- Jag vet, peka inte med fingret. Ser hon mig så kommer hon att komma fram till oss.
Anna vände sig plötsligt om och fick syn på dem. Hon vinkade till dem och gick fram till båset.
- Nej men heeej, sa Anna med ett falskt leende. Får man lov att sätta sig vid er eller vill ni kanske vara ifred?
- Nej då, sa Jens, slå dig bara ner här hos oss. Det finns gott om plats för dig med.
Livaja gav Jens en dödsblick, Jens ordval fick Livaja att ilskna till i kroppen. Men Jens låtsades som om han inte märkte något.
- Jack, det var länge sedan, sa hon! Hur är läget med dig?
- Det är bra, svarade Livaja ytterst dystert och kallt.
Det märktes klart och tydligt att Livaja inte ville ha henne sittandes med dem, men det var ingenting som Anna tycktes reflektera över. Hon fortsatte att prata på.
- Jag har hört att du har börjat spela igen och att du skall uppträdda med ditt nya stycke om ett par dagar, sa Anna.
- Ja, det stämmer, replikerade Livaja lakoniskt.
- Jag måste ju få se dig uppträda! Jag har ju aldrig hört dig spela, det ska bli så spännande! Alla pratar ju om att du är en sådan begåvad musiker. Jag bara måste få höra dig!
- Det kan du göra om ett par dagar ifall du kommer, sa Livaja med dryg röst.
Det var som att Jens och Sara inte längre existerade, hon pratade enbart med Livaja och gav honom all uppmärksamhet. Hon tittade honom rakt i ögon och ville inte släppa blicken. Livaja var så känsligt inför hennes blick att han tittade överallt förutom i hennes ögon. Till slut frågade hon:
- När ska vi träffas? När ska jag få komma till dig som du lovat?
- Det var länge sedan jag lovade det, svarade Livaja.
- Jo jag vet, men jag vill så gärna träffa dig, kan jag inte få komma hem till dig och höra dig spela?
Livaja visste hur manipulativ hon var, dock var han inte säker på om hon spelade teater denna gång eller om hon faktiskt ville träffa honom. Det kunde han ju inte heller veta. Det kanske bara handlade om bekräftelse och manipulation, men det kunde också handla om ånger. Denna risk vågade Livaja inte ta en gång till. Dessutom ville han inte ha någonting med henne att göra, förutom att hämnas på henne. Den bästa hämnden skulle vara om jag knullade henne och sedan sparkade ut henne utan kläder, tänkte han. Men den risk det innebar att träffas var ett steg han inte vågade ta. Detta kunde lika lätt vara ett spel, vilket det förmodligen också var.
- Nej, svarade Livaja till slut, alla som vill se mig spela kommer ändå att höra mig på konserten.
- Men kan vi inte ta en fika någon gång i dagarna framöver? Vad säger du? Fortsatte Anna envist.
- Kanske, vi får se om jag har tid, svarade Livaja.
- Har du kvar mitt nummer? Frågade Anna.
- Nej, svarade Livaja, fast att han hade kvar numret. Han ville på alla möjliga sätt visa att hon inte betydde något för honom längre.
- Okej, men jag har ditt nummer, så jag ringer dig. Kommer du svara då? Du svarade inte senast jag ringde.
- Ja, sa Livaja svävande och osäkert.
- Då hörs vi, sa Anna och gav honom en kärleksfull blick. Hon gick bort därifrån så fort att Livaja knappt hann säga något. Hela samtalet hade gått så fort och oväntat att Livaja knappt hunnit förstå någonting.
- Det där gick ju bra, sa Sara, hon vill ju träffa dig!
- Du var väldigt kall mot henne, avbröt Jens.
- Sluta prata om henne, båda två! Utbrast Livaja. Hon är bara manipulativ, märker ni ingenting eller? Dessutom vill jag inte ha någonting med henne att göra. Vilket teaterspel hon körde här. Fy fan, vilken falsk människa! Enda anledningen till att jag inte bad henne dra åt helvete var för att ni satt i mitt sällskap. Jag ville inte sätta er i en obehaglig situation. Hon är historia för mig, punkt slut.
- Jag tyckte inte hon verkade manipulativ, jag tyckte att hon öppnade upp sig och visade att hon verkligen ville träffa dig, invände Sara. Tyckte inte du det Jens?
- Jo verkligen, och varför skulle hon komma hit och förnedra sig på detta sätt? Hon visade tydligt hur mycket hon vill träffa dig och öppnade upp sig, inte bara framför dig men också framför mig och Sara. Hon frågade flera gånger om att träffas, bjöd hem dig till sig och dessutom undrade hon ifall du skulle svara när hon ringde. Jag tror inte att det handlar om teaterspel min vän.
- Ni känner henne inte som jag gör, utbrast Livaja. Det här är bara ett spel och även om det inte vore det så har jag sagt att jag inte vill ha någonting med henne att göra. Är det så svårt att förstå?
- Ta det lugnt, hetsa inte upp dig nu! Jag och Sara försöker bara hjälpa dig! Vi tror att du kanske fortfarande har känslor för henne, men nu vet vi att du kanske inte har det!
- Tack, svara Livaja , kan vi byta samtalsämne nu?
- Absolut, sa Jens, skål min vän för ditt stora uppträdande!
De skålade och fortsatte att prata med varandra som om Anna aldrig hade dykt upp. Men Livaja kunde ändå inte släppa tanken på Anna. Kunde det vara möjligt att hon verkligen talade från hjärtat och ville träffa mig? Och om hon nu ville det, skulle jag vilja träffa henne? Och den ännu viktigare frågan; varför skulle jag vilja träffa henne när jag inte vill ha någonting med henne att göra? Kan det vara så att jag ljuger för mig själv? Det är kanske gamla känslor som dyker upp från ingenstans? Varför kan jag inte sluta tänka på henne nu? Varför återanalyserar jag varje ord av vårt samtal? Och varför sa jag inte ifrån bestämt att jag varken vill ta en fika med henne eller svara om hon ringer? Varför var jag så obestämd? Var jag rädd för att jag skulle sumpa chansen med henne? I så fall betyder det att jag fortfarande hyser undermedvetna känslor för henne. Många av dessa frågor hade Livaja själv inte svar på. Det enda han visste med säkerhet var att hennes närvaro, som alltid, hade gjort ett stort intryck på honom. Han ville att hon skulle se honom uppträda mer än något annat nu. Detta skulle få honom att känna sig överlägsen, dominerande över henne. Hon skulle inse vad hon hade förlorat och detta skulle reparera honom psykiskt. Anna hade trampat på hans stolthet så många gånger att han hade tappat räkningen för längesedan. Han ville verkligen ta tillbaka sin stolthet och ryggrad, men det var inte allt. Han ville även trampa på hennes stolthet genom att föra vidare en massa skvaller som han kände till om henne och på detta sätt degradera henne fullt ut. Han fortsatte att tänka på henne, men inte hur han ville vara med henne, utan hur han ville skada henne. Om bara några dagar skulle han uppträdda på scenen och visa hela staden vad han fortfarande gick för. Livaja log åt den tanken samtidigt som Jens ställde en fråga till honom:
- Tycker inte du Jack att Islam är en falsk religion? Rent historiskt sett alltså.
- Jag tycker att all religion är falsk, rent historiskt sett, svarade Livaja.
- Du är rolig du, sa Jens och gapskrattade. Jo jag vet att du är en fullkomlig och plikttrogen ateist, men enligt Islam korsfästes aldrig Jesus utan man tog fel person eftersom Gud aldrig skulle låta en sådan god profet lida och korsfästas. Så med andra ord förnekar Islam Jesu korsfästelse och död. Däremot menar kristna, historiker, bibelvetare och andra vetenskapliga forskare att Jesu korsfästelse och död är ett historiskt faktum. Det är något vi med säkerhet kan konstatera om den historiske Jesus. Bevisar inte det då att Islam är en falsk religion rent historiskt? Jag menar, nya testamentet är en mer trovärdig källa än koranen när det kommer till Jesu korsfästelse eftersom den är skriven redan under första århundradet, medan Koranen är skriven 600 år efter Kristus. Ju närmare i tid den är skriven desto mer trovärdig källa. Evangelierna skrevs 35 – 65 år efter Jesus död, medan Koranen skrevs flera hundra år efteråt. Det går liksom inte att jämföra, eller vad säger du?
- Jo, men det bevisar dock inte att kristendomen är sann heller, påpekade Livaja.
- Nej, men avsikten var att bevisa att Islam är falsk och detta är ett starkt argument tycker jag, sa Jens med en något förargad ton.
- Jag förstår inte hur du orkar tänka så mycket på religion, svarade Livaja. Antingen är någon av religionerna sanna eller så är ingen sann - det är mer trovärdigt att ingen är sann.
- Det kan vi skåla för! Utbrast Jens. Jag tycker att alla religioner är giftiga, om vi bara kunde göra oss av med alla religioner så hade det varit fred på jorden!
- Tror du verkligen att det är religionen som bidrar till krig och elände på jorden? Frågade Livaja med lugn röst. Det har aldrig funnits något religionskrig eller liknande. Det finns inget intresse av att gå i krig för någon religion. Men däremot använder man religion, nationalism, fosterland och Gud som medel för att uppnå sina politiska och ekonomiska intressen. Och vem tror du använder denna retorik? Jo självklart de som har makten i ett samhälle, alltså de som ger order. Det är en liten minoritet som styr och manipulerar massorna och så har det alltid sett ut. Det har aldrig funnits några religionskrig, utan endast ekonomiska krig. Under korstågen plundrade man kyrkan i Konstantinopel och under 30-åriga kriget gick lutheranska Sverige i allians med ett katolskt Frankrike, så mycket för religionskrig! Människor vet inte vad de pratar om. Vi talar om ett demokratiskt samhälle som om det existerar, därför att vi är så hjärntvättade av all propaganda som förs fram av människor som har makt. Vi är allihopa antidemokrater, för att om vi hade varit sanna demokrater så hade vi stått emot den lilla minoritet som förtrycker oss.
Livaja kände hur det alltmer började koka inom honom och insåg att han hade börjat gå ifrån ämnet lite. Jens stirrade på honom utan att blinka.
- Jag förstår vad du menar, sa Jens till slut. Men även om det aldrig har förekommit något religionskrig i historien så tycker jag att religionen tar för mycket plats i samhället. Du är ju själv ateist Jack och borde förstå det! Vetenskapen borde ersätta religionen, tycker du inte det? Folket ska väl tro på empirisk kunskap och inte på hokus pokus?
- Nej, jag tycker inte det, religionen ger människorna tröst! Och varför ska vetenskapen ersätta religionen? Vetenskapen talar bara om för oss om den materiella världen, den säger inget om den immateriella, det andliga?
- Kanske därför att det inte finns någon immateriell värld, inflikade Jens lite irriterat.
- Hur vet du det Jens? Idealister som Berkeley hävdade att den materiella världen bara är en produkt av vårt medvetande. Med andra ord skapar inte materia vårt medvetande, utan tvärtom. Kant menade att tid och rum är medfödda a priorikoncept som är inbyggda inom oss från födelsen och att vi endast utifrån dessa a priorikoncept kan åskåda, uppleva, uppfatta och tolka världen. På detta sätt är vi låsta i det som Kant kallar för fenomenvärlden och kan aldrig få tillgång till den riktiga noumenon världen. Det betyder att vi aldrig kan få kunskap om hur tingen är i sig själva, utan bara hur vi uppfattar den. Om vi utgår från denna epistemologi så kan vetenskapen aldrig ersätta religionen! Men nu orkar jag inte diskutera detta mer med dig! Jag ska gå hem och lägga mig nu. Jag tror att jag har fått i mig alldeles tillräckligt med öl, skrattade Livaja.
- Nej då, du ska inte hem! Invände Jens. Vi släpper diskussionen, jag borde aldrig ha startat den från första början. Nu går vi hem till mig och Sara och lyssnar på musik och pratar om gamla minnen, sa Jens och klappade honom på axeln. Saras väninna ska också komma över till oss snart.
Trots att Livaja var trött och egentligen bara ville gå hem så kunde han aldrig motstå alkohol, kvinnor, efterfester och andra sociala sammanhang. Tänk om jag missar något roligt? Sova kan jag göra när jag är död, tänkte han och gick med hem till Jens och Sara.
Under de dagar som följde hade Livaja så stor ångest inför konserten att han knappt kunde sova ordentligt. Sömnen var som vatten för honom. Utan sömn kunde han inte fungera som en normal människa, vilket gjorde det svårt för honom att öva inför den stora tillställningen. Han hade också ångest inför tankarna på Anna som vägrade släppa taget. Pressen inför konserten gjorde att han knappt kunde vänta längre utan bara ville få det hela avklarat. Dessa få dagar innan konserten kändes som år för Livaja och för varje dag som gick ökade nervositeten mer och mer. Livaja var ringrostig, han hade inte stått på scenen i över tio år. För en månad sedan brann han av glöd inför uppgiften, men nu när det bara var dagar kvar, så ville han bara få det avklarat.
Slutligen kom dock dagen då Livajas stora uppträdande skulle äga rum. Det var en vacker dag, en dag hela staden såg fram emot. Livaja kände sig av någon anledning mycket lättad när han steg upp den morgonen. Kanske var det för att han slapp vänta mer, eller för att det hela skulle vara slutfört ikväll. Idag skulle konserten äntligen äga rum. Han var på topphumör och kände sig stark som ett lejon. Detta var hans dag, en dag som skulle bli ihågkommen för alltid. Han gick ut för att ta en morgonpromenad och satte sig sedan ned på en bänk i engelska parken för att njuta av den friska varma vinden som smekte hans kinder. Han tänkte tillbaka på gamla minnen då han bara var en naiv tonåring. Oj, vad lite jag visste då i jämförelse med nu och vilken dålig kompositör jag var! Jag kan inte fatta att folk hade så höga tankar om mig på den tiden, tänkte han för sig själv. De blåa molnen blev kolsvarta på bara några minuter. Det blev mörkt och molnigt som om domedagen skulle inträffa när som helst. Ett typiskt skandinaviskt väder svepte över parken. Framför honom stod mannen i röd kavaj och skrattade åt honom som en idiot.
- Vad vill du din jävel? Utbrast Livaja.
- Du kommer att misslyckas ikväll, svarade mannen.
- Vill du ha en smäll? Är det vad du tigger om?
- Jag försöker bara förbereda dig. Din lycka kommer vända över en natt.
- Du ska inte förstöra det här för mig din satans odåga. Jag kommer att slå in skallen på dig! Ropade Livaja, utan att tänka sig för vad han sa.
- Klarar du inte av att argumentera mot mig, måste du använda våld för att slippa se ditt öde? Jag är här för att försöka få dig att inse vissa saker som du inte klarar av att se själv. Jag försöker få dig att öppna upp ögonen inför verkligheten och förstå att det ibland kan gå snett i livet.
- Tror du inte att jag är medveten om det? Tror du inte det?! Jag vet allt hur det kan gå åt helvete, men jag behöver inte dig omkring mig för att trycka ner mig och gå mig på nerverna, eller hur? Jag behöver inte någon som trycker ner mig, utan någon som tror på mig och ger mig hopp.
- Du vet att jag alltid finns här för att trycka ner dig, det är mitt jobb. Jag vill bara att du ser realistiskt på saker och ting eftersom det lätt blir så att du svävar iväg i en drömvärld.
Livaja reste sig från bänken och sprang raka emot mannen som lugnt stod kvar. I ren vrede gav han mannen en vänsterkrok och sedan en rak höger. Mannen linkade bort ur parken och försvann som likt ett skadat djur. Därefter begav sig Livaja hem och drack sin 12 åriga Macallen fram tills solen gick ner. När tiden började närma sig gick han till konserthuset och möttes upp av alla sina vänner och bekanta, vilket fick honom på bättre humör igen. Han mådde alltid bättre i sociala sammanhang, framför allt när folk dyrkade honom. Det var då som hans självförtroende nådde sin höjdpunkt. Han var berusad, men inte så berusad att han inte klarade av att spela. Alkoholen gjorde honom endast svag vid övningar, aldrig på konserter då han var fri som en fågel. Alla därinne gav honom självförtroendet tillbaka och det var precis det han behövde. De pratade om allt möjligt och det kändes som om ingen lyssnade på någon. Alla pratade i mun på varandra, precis som om det inte fanns tid att säga allt man ville få sagt. När det viktiga klockslaget började närma sig gick Livaja till sin loge tillsammans med Jens för att förbereda sig mentalt inför spelningen. I en timme betraktade han sig själv i spegeln och försökte intala sig att det skulle gå bra. Nervositeten växte som ett virus i hans kropp för varje minut som gick och prestationsångesten kvävde hans tankar. Livaja försökte samla ihop sina sista tankar genom att gå runt i cirklar. Klockan slog 23.00 och det var dags att gå upp på scenen.
- Lycka till därute, sa Jens. Du är bäst, kom ihåg det! Gå och visa dem ditt mästerverk nu!
Livaja gick upp på scenen och tog emot applåderna på ett vis värdigt en stjärna. Han njöt av tillvaron och ville inte att stunden skulle ta slut. Hela publiken skanderade hans namn om och om igen. Det var säkert över tvåtusen åhörare i publiken. Livaja kunde höra varenda röst som ropade hans namn och han ville höra mer. Ute på gatan var han kanske en luffare, men här var han en konung. Han såg sig omkring för att se om han kunde se Anna i publikhavet, men det var omöjligt. Det var för mycket folk, för mycket människor som ville se Livaja framträda med sin fiol. Stämningen inne på konserthuset var som på en boxningsmatch. Publiken jublade och visslade och alla trodde och hejade på Livaja. Lamporna släcktes i stora salen och strålkastarna lyste upp Livaja på scenen. Publiken tystnade och stunden var kommen. Han blundade och började dra på stråkarna sakta men säkert. Han kunde känna varje stråke ända ner i ryggmärken. Han började själv rysa av sitt egna konstverk och det fattades bara lite till för att han skulle fälla tårar. Men helt plötsligt, efter några minuters spelande, kunde han höra att vissa i publiken började bua. Han öppnade sina ögon och såg att de flesta stirrade på honom med besvikna ansikten. Några i publiken började skrika åt honom att gå av scenen, andra att musiken var värdelös.
- Vad är det för en smörja du spelar!? Ropade en åhörare. Du är en skam för din egen fiol! Det är ingen här inne som vill lyssna på din deprimerande musik.
Livaja blev chockad. Detta hade han inte förväntat sig av sin publik, framför allt inte så där rakt i ansiktet. Livaja befann sig i ett tillstånd då han ännu inte riktigt förstått vad som hade hänt. Allt kändes som en dålig dröm man inte kunde vakna ifrån. Hånet från publiken kändes så overkligt och absurt att han ville dö av ångest mitt på scenen. Förstår de ingenting av musiken? Jag har ju aldrig spelat bättre i mitt liv. Vad är det de inte tycker om? Vad är det som är så dåligt med min musik? Tänkte han. Men publiken bara fortsatte att bua mer och mer och till slut började vissa åhörare att kasta stolar och andra föremål mot honom som om han var en hund som kissat på fel träd. Livaja släppte sin fiol på golvet och försvann från scenen. Livajas värsta mardröm hade blivit sann.
Efter sitt misslyckade uppträdande vågade inte Livaja visa sig utomhus på flera månader. Han låste in sig hemma och funderade även flera gånger över att lämna staden, men insåg snabbt att det kunde kvitta. Ingenting spelade någon roll nu längre för honom. Allt var meningslöst, precis allt! Det fanns inget i hans liv som talade för honom mer. Livet hade helt enkelt tappat sin mening, eftersom musiken var allt för honom. När han slutade spela för tio år sedan så hade han ändå alltid förhoppningar på att börja spela igen. Men nu var hans förhoppningar slut. Det hade han fått bekräftat av sin egen publik. Han fick heller aldrig veta varför publiken inte tyckte om hans musik. Egentligen ville han inte ens veta varför. Allt kvittade numer. Det ända som fick honom att må bra var att det fanns en definitiv utväg. Dock skulle han för alltid bli ihågkommen av invånarna i negativa ordalag, men han skulle åtminstone inte vara där för att höra det. En död man kan inte höra skitsnack. Han ville att ångesten skulle upphöra men det fanns ingen bot för hans mentala sår. Att bota ångesten är att bota sitt liv, för det finns ingen skadligare sjukdom för människan. Han hade blivit väldigt mager och liknade inget annat än ett lik. Han tog en titt i spegeln en dag och kunde knappt känna igen sig själv.
Dag för dag passerade utan att någon knackade på hans dörr. Ibland kunde han höra brevbäraren ströva förbi med klumpiga, vidriga fotsteg men det var allt besök han fick. Han ville så gärna att någon skulle besöka honom, vem som helst! Men ingen kom, inte ens hans egen katt ville veta av honom. Några månader efter konserten begav han sig ut på en promenad för första gången i syfte att möta sin ångest. Det var ett stort steg för Livaja, även om han inte brydde sig längre om vad folk skulle tycka eller tänka om honom. Han vandrade omkring i staden likt en vålnad.
Ingen i staden ville hälsa på honom. Alla bekanta gömde sina huvuden så fort de fick syn på Livaja. Till och med Jens hade vänt honom ryggen. Livajas släktingar och familj ville inte heller veta av honom. Dem skulle hellre dö av skam än förlåta honom. Det gjorde tillräckligt ont för de att han fortfarande andades. Det skulle ha varit mycket lättare för dem ifall han hade omkommit i en olycka. Då hade de åtminstone kunnat bevara honom som ett ljust minne. Men nu var han endast en skam, som ingen i familjen ville minnas. Medan han gick igenom drottningsgatan märkte han ganska snabbt att hela staden var stängd. Gatorna var tomma och fyllda med doften av den kalla, färska skandinaviska vinter som nu svepte in över staden. Den råa kylan kom som en överraskning i år och han kunde höra sina egna fotsteg knastra i den vita torra snön. Han svängde in på Trädgårdsgatan och försökte öppna dörren till Reginateatern. På dörren stod det textat med versaler; "Endast för riktiga konstnärer! Det är förbjudet att träda in här utan bokad plats! Denna teater är endast för en liten minoritet. Vi har 80 sökande konstnärer varje år och endast 1 antas! Lycka till även om du aldrig kommer in!" Strax därefter då han skulle bege sig av, vände han sig om och såg att det strömmade ut folk ur teatern. Det var ett bröllop! Alla var vitklädda förutom bröllopsparet. De satt på en svart häst och såg dystra ut. Hela orkestern bakom dem spelade, men det hördes ingen musik. Inte ett enda ljud, bara tystnad. Det var ett bröllop utan sång. Bröllopsparet som såg på varandra, skrattade och sa; "Skål för ett olyckligt liv, hoppas att vi hatar varandra tills döden skiljer oss åt!" På andra sidan vägen promenerade två kvinnor; en yngre och en äldre dam. Båda hade röda nylonstrumpor och gick barfota på gatan. Dessa två kvinnor var de enda som ens tittade på Livaja, men i deras blickar fanns en kåt upphetsning som omöjligt kunde beskrivas med ord. Strax innan de passerade förbi Livaja viskade de unisont; "Följ med oss hem och gör oss våt, vi behöver din kropp och du behöver vår, vi är de enda som kan släcka din törst, vi är de enda som kan tillfredsställa din fantasi, följ dina instinkter, kämpa inte emot frestelsen, utan fräls dig ifrån ondo". Därefter gick de sin väg. Livaja ville följa efter, men kunde inte hinna ikapp dem. Livaja fortsatte sin vandring upp mot Rediviva och svängde in på övreslottsgatan. Efter att ha passerat huset där Strindberg bodde som student, vända han om och svängde ner mot Sankt Olofsgatan. Utanför Fyrisbiografen stötte han på Anna, av alla människor, som precis hade tappat sin väska efter att ha fått syn på honom. Han försökte hjälpa henne med grejerna som hade ramlat ur väskan, men hon bad honom att hålla sig borta från henne och spottade honom i ansiktet.
- Hur vågar du komma nära mig efter allt du ställt till med!? Skrek hon och gick sedan hastigt iväg med sin väska.
Nu visste han med säkerhet att ingen människa ville veta av honom, inte ens de han en gång i tiden hade älskat. Han var helt plötsligt ensam i denna stad, men han skulle varit lika ensam ifall han flyttade härifrån. Det fanns ingen utväg härifrån och det visste han. Denna stad är i hans blod och har alltid varit det. Livaja vandrade nerför Sankt Olofsgatan och svängde in på Sankt Larsgatan som ledde honom fram till Sankt Erikstorget. Han försökte minnas alla goda stunder han haft i livet, men minnena svek honom. De hade bleknat bort. Tomheten hade erövrat hans själ, livets mening hade förlorat sin betydelse, men han ville inte dö. Inte på det här sättet. Han ville alltid dö med stolthet! Han ville vara stolt över något han hade uppnått i livet, men vad hade han uppnått nu? Ingenting! Det fanns ingen stolthet så vad fanns det för syfte med att vara vid liv? Medan han tänkte på detta klappade någon honom på axeln. Han vände sig om. Det var mannen i röd kavaj.
- Vad var det jag sa till dig? Utbrast mannen. Jag försökte varna dig, men du lyssnade inte, som vanligt. Jag ville förbereda dig inför det här så att du skulle bli stark nog för att hantera det och titta på dig nu! Helt förstörd, redo att ge upp livet! Du måste kämpa för ditt liv, förstår du? Du kan inte bara lägga dig ner som en hund och ge upp!
- Det finns ingen mening med något längre, svarade Livaja.
- Du är fortfarande en duktig musiker, skriv något nytt!
- Jag kan inte skriva. Jag har inget självförtroende längre. Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig! Musiken är hela min värld och utan den är jag ingenting. Mitt liv utan musik är inget liv alls. Jag är levande begravd, begriper du ingenting, jag är levande begravd!
- Men Anna då? Har du inga känslor för henne längre? Frågade mannen.
- Känslor för henne? Jag vill strypa den manipulativa galningen! Hon har nedvärderat och förnedrat mig för sista gången, det kan jag lova dig! Utbrast Livaja. Precis när jag trodde att jag skulle få utöva min hämnd gentemot henne så uppstår en ny situation där jag återigen blir förolämpad. Kan du fatta? En mer patetisk person än jag finns det inte. Jag är så patetisk att jag skäms för mig själv.
- Vad är det egentligen du är så rädd för i livet?
- Jag vet inte, sa Livaja. Jag är rädd för allt!
- Nej, jag vill veta vad som skrämmer dig mest?
- Jag är rädd för själva livet, sa Livaja. Jag är rädd att existera, att finnas till! Ibland så känner jag mig stark, men ibland blir jag så rädd för min egen existens att jag önskar att jag kunde upphöra att existera. Det låter kanske dåraktigt men det är så jag känner. Nu för tiden känner jag så hela tiden! Jag är rädd för att dö och jag skulle heller inte vilja det, men samtidigt finner jag det outhärdligt att existera. Det är någon slags inre skräck jag aldrig blir av med och nu har den tagit kontroll över mig helt och hållet. Jag ville inte dö, men jag kan inte heller fortsätta leva, eftersom det inte finns någonting att leva för. Allt är bara en evig plåga som vägrar upphöra. Det är som att vakna upp i skärselden varje dag och hur länge kommer jag att orka det? Jag kan säga dig redan nu att mina dagar är räknade.
- Jag vet vad som kan rädda dig, viskade mannen.
- Vad då? Säg mig! Utbrast Livaja, jag gör vad som helst!
- Tron kan rädda dig, den eviga tron! Vår herre Jesus Kristus blev korsfäst för våra synder så att vi kan få evigt liv. Han är vägen och sanningen! Katedralen väntar på dig, sa Mannen.
Kyrkklockorna klämtade till.
- Men jag är ju inte troende, sa Livaja. Jag är ateist och det vet du! Hur ska jag någonsin kunna gå in i en kyrka och be?
- Jag vet Jack. Men det spelar ingen roll ifall du är troende eller inte för du behöver din tro just nu och den behöver dig. Gå in i kyrkan och hitta den väg du söker!
Livaja kunde inte riktigt fatta vad han var på väg att göra men till slut gjorde han det ändå. Han gick uppför trapporna till domkyrkoplanen och in i katedralen. På kyrkbänkarna satt det en hel del barn och såg märkliga ut. De var runt 20 stycken sammanlagt. De var så tysta att han knappt hade lagt märkte till dem ifall han hade varit blind. På altaret stod prästen med kalken. Han hade bakåtslickat hår, lång hals och såg märkvärdig ut. Livaja gick fram till honom, gick ner på sina bara knän och sa;
- Snälla hjälp mig! Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till! Jag har förlorat viljan till livet, jag har absolut ingenting att leva för. Säg mig bara vad jag måste göra! Visa mig vägen till ljuset igen! Jag ber dig på mina bara knän, jag underkastar mig!
- Du ska inte underkasta dig mig, utan Gud! Och det kommer du att göra genom att dricka vinet ur denna kalk, svarade prästen med en hängiven ton.
- Jag vill inte underkasta mig Gud, svarade Livaja. Hur ska jag underkasta mig någon jag inte tror på? Hur ska jag underkasta mig något jag inte kan åskåda, känna, höra eller se? Hur ska jag kunna underkasta mig något som är obegripligt och osynligt för mig? Och hur kommer det att hjälpa mig?
- Drick ur denna kalk så kommer du att få svaren!
LIvaja blev allvarlig i minen, tittade upp mot prästen och sa;
-Måste jag verkligen dricka ur denna kalk? Finns det ingen annan lösning?
Barnen hoppade på Livaja och brottade ner honom med ryggen vänd mot golvet. Han kände sig så maktlös, liggandes där på golvet, fasttagen av barn. De skrattade åt honom, de hånade honom och det fanns inget han kunde göra. Prästen ställdes sig vid hans ansikte och hällde sakta vinet över honom.
- Drick! Utbrast prästen, drick vinet ur denna kalk så kommer du att bli läkt.
Livaja vägrade att öppna munnen utan fick vinet över hela ansiktet istället. Barnen fortsatte att skratta högre och högre medan de höll fast honom på kyrkgolvet. Denna maktlöshet inför barnen var den största förnedringen han upplevt. Förnedring var något han hatade mest av allt. Att vara förnedrad av vuxna var en oacceptabel sak, men barn! Det var helt ofattbart. Plötsligt skrek prästen till allt vad han orkade;
- Ut ur min kyrka och kom aldrig mer tillbaka! Du förtjänar inte att dricka vinet ur denna kalk! Ut härifrån!
LIvaja hörde inte ens prästens ord, utan skyndade sig snabbt ut ur katedralen. När han kom ut tog han några djupa andetag för att återhämta sig. Utanför kyrkporten stod mannen i röd kavaj och väntade på nytt.
- Jag antar att det inte gick så bra därinne, sa mannen och skrattade till likt en idiot.
- Lämna mig ifred! Jag orkar inte lyssna på dig mer. Jag orkar inte höra din röst. Jag står inte ut med din existens! Din närvaro får mig att kräkas! Kan du sluta förfölja och trakassera mig? Kan du lämna mig ifred, ditt missfoster!?
- Jag ska lämna dig ifred sa mannen. Jag ska allt lämna dig ifred! Det lovar jag.
Han gick fram till Livaja och tittade på honom med sitt magra och fula ansikte. Sedan räckte han honom sin revolver och sa;
- Det här sätter stopp för allt lidande och misär. Jag lovar att smärtan kommer att upphöra och att ett nytt liv kommer att börja för dig. Han tog av sig sin röda kavaj och gav den till Livaja. Sedan gick han sin väg utan att säga något mer.
Livaja tog på sig mannens kavaj och insåg att den passade honom perfekt, men också att den inte var röd, utan grön. Han tittade upp mot den mörka skyn och försökte minnas sin barndom. Därefter satte han revolvern i munnen och tryckte av. Äntligen lever jag!










Författare:

Publicerat

Dela: