Publicerat 07.02.2015
Kategori: Dikter om längtan

Avund...

Passar alla in i detta jordeliv.
Tänk att få dö,
sakta vissna bort,
och låta vinden,
bestämma min gravplats.

Så underbart att vara som ett träd eller en buske.
Att få vakna varje vår,
med fräscha oanvända kroppar.

Att när hösten sakta nalkas,
med sitt dödsbud,
slippa ängslas.
utan börja förbereda sig för nytt liv.

Vad kan jag stackars människobarn göra.
Jag kan klappa buskarnas spirande liv,
med mina händer.
Mina ögon kan uppleva trädens.
Jag kan endast avundas...