DEN ROSA KLÄNNINGEN

DEN ROSA KLÄNNINGEN

Det satt en liten flicka själv på en parkbänk.
Alla som gick förbi henne passerade Henne utan att lägga märke till att hon var så ledsen.
Hon var klädd i en utsliten rosa klänningen, barfota och smutsig satt hon bara där och titta på när folk gick förbi henne.

Hon försökte inte säga ett ord. Det var många som gick förbi henne, men ingen stannande.
Jag hade också sett den här lilla flickan som satt där och jag beslutade mig för kanske av nyfikenhet
se om hon var där nästa dag igen. Jodå, hon var på precis samma ställe och samma parkbänk.

Ingen hade förändrats hennes klädsel eller hennes sorgsna blick. I dag tänkte jag ta modet och gå fram
till henne och varna henne lite att det är farligt för unga flickor att sitta här ensamma i parken.
När jag kom närmare henne såg jag hennes ryggen på hennes klänning som var groteskt formad.

Jag antog att det var skälet till att inte folk uppmärksammande henne på ett positivt sätt.
Jag närmade mig henne och försökte på mitt sätt säga att jag ville bara prata med henne.
Konversationen började med ett vanlig: Hej! Flickan blev lite överraskad och stammande fram ett. Hej, också.

Jag log åt henne och hon log blygt tillbaka. Vi satt länge och pratade och tilll sist undrade jag varför hon var så ledsen?
Flickan slog ner blicken och sa: - Ja är så annorlunda. Med en gång sa jag det. - Ja, det är du! Nu blev flickan ännu mer ledsen och sa. Ja, jag vet. Lilla flicka du påminner om en ängel, söt och oskyldig.

Nu ställde sig upp och nästan ropade. - Är det sant? Jag svarade: - Du är som en vakande ängel över folk som går förbi dig Hon bockade sitt huvud och sa: - Det stämmer. Då öppnade hon sin klänning där bak på ryggen och vingarna fälldes ut.

Då sa hon. - Ja, jag är din vakande ängel, men en glimt i ögonvrån. Jag blev helt stum och kunde inte mer än att säga:

- Jag såg det. För en gång skull hittade jag någon som brydde sig mer om någon annan än sig själv. Så mitt jobb här nu är över.

- Varför stannade ingen för att hjälpa en ängel? Hon log mot mig. - Du är den enda som kan se mig. Efter det var hon borta. Efter det ändrades mitt liv dramatiskt. Så när du tänker bara på dig själv. Så är alltid en ängel som vakar över dig. Om människor är annorlunda på något sätt tar de flesta avstånd. Men vänner är änglar på sitt sätt. Man värderar vänner med sitt hjärta.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk