Kategori: Dikter om livet
ELIN PÅ PLANKAN
ELIN PÅ PLANKAN
Det hände något som skulle ge skall i många öron och i många byar.
Elin sa helt plötsligt när mamman kom in med hennes frukostbricka.
- Mamma jag stiger inte upp mer ifrån sängen.
- Mamman blev helt konfys och undrade.
- Vad menar du, varför ska du inte göra det?
ELIN PÅ PLANKAN
Det var sommar och året var 1943. Man kunde se hur svalorna flög över ladugårdsbyggnaden.
Korna gick och betade lugnt och stilla precis som dem inte hade något att bekymra sig över. Deras idisslande gjorde både människor och djur trygga.
Inne i huset hördes nu barnaskrik och pappan hajade till och tittade bortåt sängkammaren. Han förstod att ett barn hade kommit till världen.
Det fanns blandade känslor ett barn är ju Guds gåva men fattig mans plåga.
Han tänkte tillbaka på de stunder Maja och han hade haft och då kändes det liksom bättre.
De möttes för första gången på en Upplids loge och hade dansat mycket med
varandra. Ragnar hade inte känt så här för någon flicka innan.
Hon var så söt i sin nya klänning och hennes blå ögon var som djupa brunnar.
Denna glöd av passion fick Ragnar den kvällen han träffade Maja.
Det klart tänkte han när han satt där att det har ju runnit mycket vatten under
broarna sedan dess.
Barnet därinne blir deras femte i ordningen. Men det är detsamma varje gång lika nervöst.
Dörren öppnades och en barnmorska kom ut för att hämta lite rena linnen.
Ragnar han bara satt där tyst som en mus och sa inte något alls.
Barnmorskan nickade glatt emot Ragnar och gick sedan tillbaka.
- Ragnar han tänkte att barnmorskor de är då likadana överallt. Lika morska och det var igen idé att sätta sig upp mot dem.
Tiden gick och äntligen fick Ragnar gå in till sin älskade Maja. Hon låg där med
barnet i på bröstet och såg svag och eländig ut som Ragnar tänkte.
Han böjde sig ner och klappade Maja på kinden och sa:
- Vad blev det den här gång Maja lilla?
Hon svarade:
- Det blev en flicka till.
Ragnar han tog emot nyheten och tänkte att det blir nog ingen mer pojke.
De hade nu fyra flickor för Olle hade förolyckats genom att tåget körde på honom.
De hade varit och lekt vid banvallen och de hade gjort så många gånger.
Naturligtvis utan vetskap om att det vare riktigt livsfarligt.
Den ödesdigra dagen hade Olle lagt ett mynt på spåret och på något sätt fastnat i järnvägsbalken.
Döden var ögonblicklig och hans kamrater hade chockats mycket.
Nu satt de vid bordet och åt frukost dagarna hade gått och de hade blivit september månad. Namnet hade de tillsammans kommit på och Maja ville att flickan skulle heta
Elin. Ragnar han tillade att då får hon också heta Signe efter farmor. Så blev det och
lilla Elin döptes i kyrkan och gudmor blev Ella som var Majas bästa väninna.
Elin hon växte upp och var nu fem år och var en söt liten tjej. Dagarna på
gården var nu i full gång med att slå höet. Elin fick vara med när höet bärgades
och fick åka på hölasset till ladugården.
När höet kastades upp på loftet så frågade Elin:
- Varför äter korna bara hö?
Ragnar han svarade:
- De äter inte bara hö utan du vet ju att de är ute och äter gräs om somrarna.
Elin tillade:
- Det måste vara hemskt att bara äta gräs och hö.
Ragnar han log lite och tittade på Elin. Hon stod där i sin klänning med en liten
kattunge i sin famn. Hon hade ljust blont hår och hon hade fått mammans blåa
klara ögon.
Med Ragnar kastade upp höet mindes han tillbaka på den tiden han själv hade åkt i hölasset.
Somrarna var mycket varma tyckte han på den tiden. Man var tvungen att hjälpa
till hemma för att leja folk var för dyrt.
Ragnars pappa var en bastant karl ganska så lång också. Han hade en utstrålning av att vara sträng men skenet bedrogs sig ibland.
Så Ragnar hade bara ljusa minnen av sin far.
Men också hemska minnen.
Den här dagen stod Ragnars far på logen och matade in skärvar i en
hackelsemaskin.
Denna maskinen drogs av Ragnar i ett stort svänghjul. Den stora kniven som skar
halmen i bitar var riktigt skräckinjagande.
Det var ett litet monotont arbete att stå där och dra detta hjul runt, runt
Plötsligt skriker Ragnars far i högan sky. Han tar sig åt ena handen och Ragnar
tittar ner på marken bland halmen och ser två avskurna fingrar.
Det blir stor tumult och Ragnars far fick åka till sjukstugan. Han klarade det
med livet i behåll. Den episoden kunde Ragnar aldrig glömma.
Hans far blev mycket förändrad av denna händelse. Han klarade sig bra med de
fingrar han hade, men det var precis som maskinen skar bort något annat med.
Nu var höet uppe för det här lasset och Ragnar ropade efter Elin:
- Vill du inte koma med den här gången?
Elin ropade tillbaka:
- Jo, det vill jag gärna.
Dagarna gick och Elin blev längre och längre och hon blev till mycket glädje
för familjen. Hon hittade alltid på något som gjorde att familjen gladdes åt henne.
Hon försökte att hjälpa till vad hon kunde och hade väl inte precis den här
kvinnliga sidan. Missförstår mig inte nu, flickan var mycket söt men hon ville liksom göra det grabbarna gjorde. Hon brukade säga:
- Varför ska alltid grabbarna ha det roligt?
Hon skulle börja skolan nu till hösten och inväntade detta med en stor nyfikenhet.
Hennes mamma var med henne första dagen och hon fick se den lilla skolan och vilken lärarinna hon skulle få.
Som alltid kommenterade hon allt:
- Varför i Herrans namn måste vi skriva vårt namn på svarta tavlan.
Det var ju bara jag som kunde skriva mitt namn.
Elins mamma sa:
- Ja, du Elin du ska vara glad över att du kan skriva ditt namn.
Elin tittade bort emot mamman men sa ingenting för omväxlings skull.
Färden till skolan var ungefär sju kilometer och Elin gick igenom skogen.
Hon tyckte om att gå genom skogen, det gav henne liksom e trygghet.
Hon kunde sätta sig på en stubbe och bara titta upp emot himlen och säga förnöjt:
- Ibland är det faktiskt skönt att leva.
Hon var nu tvungen att skynda sig annars hade hon kommit för sent till skolan.
Elin hade inga stora besvär i skolan utan var mycket noga med att höra upp vad
lärarinnan sa.
Hon hade först inte riktigt tyckt om henne för att hon var så barsk.
Men nu tyckte hon att det vara bara en fördel. Hennes knut i nacken var inte
så ful som den dagen hon kom till skolan för första gången.
Elin tänkte:
- Men jag vill inte ha någon knut i nacken utan jag vill ha ett långt och fint hår.
Dagarna hade nu blivit längre och träden började att skifta färg. Det var en stor
prakt att se alla träd i gula, röda och alla dessa nyanser.
Elin hon gick som vanligt till skolan genom skogen. Men i skogen var det mest gran och tall. Men när hon kom till det öppna gärdet där stod det både lönn, asp och björkar. Björkarnas blad hade gulnat och liksom sa till Elin at nu är hösten här.
Elin fortsatte att sitta ibland på en stubbe och titta upp mot himlen. Men nu så var det inte så länge hon satt där. Det hade blivit kallare och kallare. Så det var faktiskt skönt att komma i värmen.
Skolan hade en stor kamin och den sköttes av lärarinnan som bodde själv ovanför skolan.
Elin hade lärt känna sina klasskamrater och trivdes ganska så bra med livet.
Hon hade naturligtvis många frågor angående det ena eller det andra.
Men det som mest upptog hennes uppmärksamhet var, varför vi var här på jorden.
Hon hade frågat mamman otaliga gånger:
- Mamma, varför ska vi dö? Mamman hade sagt att så är det man lever och man dör.
Men hon nöjde sig aldrig med det svaret utan hon funderade ständigt på denna fråga.
Första snön kom i slutet av oktober men det smälte ganska så fort bort.
Att vandra till skolan nu hade blivit en stor vana. Hon tänkte inte hur långt det egentligen var.
Denna dag hon skulle ge sig av sa hennes pappa:
- Elin du får skynda dig hem för idag kommer det att bli en snöstorm.
- Vad är det du säger? Det finns ju inte ett moln på himlen replikerade Elin snabbt.
Hon vinkade adjö och gav sig iväg de sju kilometrarna.
Just den här dagen hade hon fått en stor guldstjärna i sin bok med välskrivning.
Detta var Elin mycket glad över nästan lite stolt.
Det var slut för idag och Elin började sin långa vandring hem.
När hon kom fram till skogen så föll första snöflingan.
Hon titta upp och såg att himlen var alldeles blåsvart och hon tänkte högt:
- Då hade pappa rätt det kommer att bli snö.
Ju längre hon kom desto mer snöade det. Till slut var hon tvungen att gå baklänges
på grund av att snöflingorna flög in i ögonen. De kändes som nålar på grund av
att det hade också börjat att blåsa mycket.
Ju mer snö det kom ju mer villade Elin bort sig för de märkarna hon alltid hade sett var översnöade.
Hon kämpade vidare så envis som hon var. Hon torkade sig med den blöta vanten och en slags konstig lukt kom över hennes näsa.
Ull och blöt snö var faktiskt ingen bra kombination.
Men nu förstod hon att hon var vilse och det riktigt också. Tårarna började att
komma och du rullade ner för kinderna. Hon såg en stor sten och tog bort lite snö och satte sig på den.
Hon snyftade mellan tårarna.
- Jag kommer aldrig att komma hem. Jag kommer att dö här i skogen!
Hon tittade bortåt skogen och plötsligt så såg hon ett ljus. Detta ljus som nästan blixtrade framför henne. Alla tårar och smält snö gjorde att det blev
riktiga ljusblixtar.
Hon blundade och sa för sig själv.
- Nej det var säkert inbillning.
Hon öppnade ögonen och fortfarande var ljuset där nu ändå lite närmare.
Hon blundade igen för hon var helt övertygad om att hon inbillade sig detta.
Men när hon för tredje gången hade torkat sig i ögonen och fortfarande var ljuset kvar.
Då kunde hon inte mer än tro att det var någon där borta.
Hon blev lite konfunderad för ljuset hon såg låg så nära marken.
Hon sa:
- Ljuset kommer faktiskt närmare. Det kan inte vara någon inbillning.
Nu hade ljuset kommit så nära att hon kunde uppfatta det som om en man höll i en liten lampa.
När mannen kom närmare så såg hon tydligt att den här lille mannen var mindre än
henne själv. Hon tyckte faktiskt det var riktigt besynnerligt.
Mannen sa med lugn stämma.
- Har du gått vilse lilla vän?
Elin svarade.
- Jo, det har jag och jag vet inte vägen hem.
Hon kunde stöta fram detta mellan hennes tårar och såg mycket olycklig ut.
Den lille mannen sa till Elin.
- Fatta nu min hand så ska jag ta dig säkert genom skogen. Så du kommer hem till
mamma och pappa.
Elin grabbade tag i den lilla handen och hon översköljdes av en stark känsla av lugn. Hon kände sig mycket trygg i denna lilla mannens hand.
Nu gav det av och den lilla mannen med lampan tog Elin rätt igenom skogen.
När de gått ett bra tag så såg Elin den lilla gläntan som kom innan deras hus.
Elin kände hur hjärtat började att pulsera och hon var helt säker på att detta var den rätta vägen.
När de kom närmare Elins hus så kunde hon inte bärga sig. Utan hon släppte den lilla mannens hand och rusade mot huset.
- Mamma, mamma jag är hemma!
Hennes mamma kom ut på farstukvisten och kramade om Elin.
- Vad jag är glad att du är hemma min lilla flicka.
Elin vände sig om och sa.
- Det var han som tog mig genom skogen när jag hade gått vilse.
Mamman tittade men ingen liten man stod där.
- Ja, men hon tog mig genom skogen, det är säkert och han hade en liten lampa som han bar på.
Både Elins mamma och Elin tittade noga mellan snöflingorna men där fanns ingen liten man med en lampa.
- Jag är då glad att han hjälpte dig genom skogen, han ska ha ett stort tack.
- Vem vet annars hade det kunnat gå illa för vår lilla flicka?
Elin kom in i stugvärmen och kunde inte förstå varför han gav sig av så plötsligt.
- Han hade kanske brått? Men kunde han inte ha sagt det då?
Hela den här historien blev ett stort samtalsämne vid matbordet.
Pappan han sa.
- Ja, du Elin den där lampmannen han var då verkligen till nytta för oss alla.
- Visst var han, svarade Elin.
Elin växte upp och hade nu kommit upp i fjärde klass hon skulle fylla elva år.
Den dagen hade hon blivit uppmärksammad i klassen. De hade sjungit för henne
och hon kände sig bra till mods när hon gick hem igenom skogen.
När hon kom hem var det förstämning i stugan. Elin frågade sin mamma:
- Mamma vad är det? Hennes mamma titta bort och sa inget på en lång stund.
- Du ska veta Elin, att Alvar har blivit riktigt sjuk.
- Vad är det med honom, sa Elin.
- Troligen har han fått lunginflammation.
- Är det farligt? Sa Elin.
Hennes mamma såg verkligen bedrövad ut när
hon svarade:
- Ja, min lilla vän man kan dö av det.
Elin hon tittade på sin bror som låg där i soffan så blek och svettig.
Hon hade ofta tänkt på det här med döden. Men liksom det hade varit
så långt bort ifrån henne.
Alla hade glömt bort hennes födelsedag men det gjorde inget för det var ju viktigare att Alvar blev frisk igen.
Elins mamma titta bort där Elin satt i sina tankar och hon gick bort till henne och sa:
- Elin lilla, vi vet att det är din födelsedag men vi är alla så ledsna över det här
med Alvar.
Elin hon kramade sin mammas hand och sa:
- Vad kvittar en födelsedag jag kommer att få så många till.
Mamman kramade om Elin och Elin tyckte att det var skönt att
känna sin mammas famn.
Efter tre veckor var Alvar borta han klarade inte av denna lunginflammation.
Elin förbannade den sjukdomen och kunde inte riktigt förstå att Alvar
var borta för alltid.
Elin hade faktiskt också språkat med Gud om det och hon hade sagt med barsk stämma:
- Gud tror du inte att vi blir ledsna nu när du gör så här. Du har väl så
många där uppe i himlen så det räcker till.
Begravningen var också mycket jobbig för Elin. Hon hade måna gånger torkat bort tårarna som rullade nerför kinderna.
Elin hade nästan kopplat bort hörseln så hon hörde bara prästen som i ettdunkel. Hon fick fram bilder och dessa bilder bestod av hennes bror i
änglavingar. Hon såg hon springa omkring på en äng med tusentals blommande blommor.
Det nästan skvätte blommor efter honom. Hon log där hon satt och hade inte en tanke på att höra vad prästen sa.
Hon hörde nu liksom nu prästens röst som sa:
- Ja, alla ska vi denna vägen vandra. Det är så att vissa människor får gott om tid och andra mycket lite. Men Gud han har säkert användning för
Alvar.
Utan att förstå det så sa Elin högt:
- Han kunde ha väntat lite, han har så många ändå där uppe.
Församlingen tittade bort emot där Elin satt. En del blängde som kor tänkte Elin.
- Ja, låt dem glo, jag bryr mig inte om det.
Kistan som stod där framme kunde inte Elin förstå att Alvar låg i den.
Att man sedan ska sova sex alnar under jorden var också ett mysterium för
Elin.
- Vem hade nu kommit på den fantastiska idén att det skulle vara sex alnar djup tänkte Elin.
Hon försökte att komma i den känslan som hon hade innan när Alvar sprang omkring på ängen. Men den känslan kom aldrig tillbaka.
Familjen gick först fram och sa adjö för sista gången till Alvar.
Elin klev fram riktigt ståtligt och klappade kistan och sa:
- Jag vet Alvar att du kommer att springa på den ängen och det kommer att skvätta blommor omkring dig.
Elins mamma tittade på Elin men hon hade inte riktigt uppfattat vad Elin sa.
Så hon frågade Elin på hemvägen.
- Elin vad sa du till Alvar?
Elin sa:
- Ja, det är en hemlighet mellan Alvar och mig.
Elins mamma nöjde sig med det svaret och de fortsatte sin färd hemåt.
Elin vaknade nästa morgon det var söndag och hovar fri från skolan.
Det svåraste var att titta bort emot sängen där Alvar har legat.
Hon liksom i sitt sinne såg honom ligga där och prata som han alltid gjorde.
Hennes pappa kom ut och satte sig vid köksbordet och han suckade djupt.
- Jaha, vad vet man om nästa sekund? Inte ett dugg, utan livet måste
fortsätta utan Alvar.
Elin hade blivit lite förvandlad av vad som hade hänt.! Hon hade ibland stora funderingar varför livet var som det var. Hon pratade mycket för sig själv.
- Jag undrar hur det är att komma upp till änglarna.
- Varför får man aldrig reda på hur det är där uppe.
Elin hade blivit mer inbunden och den där öppna flickan hade plötsligt
blivit ganska så tyst.
Hennes mamma var av naturliga skäl ledsen och Elin hade kunnat tröstat
Henne. Men Elin kunde inte precis hitta de rätta orden, för de liksom
fanns inte.
Elin hade hört hennes pappa säga:
- Nu är Alvar borta, då måste vi leva för de levande.
- Vi kan inte göra något ogjort, utan vi få göra det bästa av situationen.
Elin hon tänkte.
- Vadå göra det bästa av situationen! Man har väl inget val, utan man blir,väl tvungen till det.
Den sommaren som kom blev inte alls som de andra sommarna. Alla i familjen
försökte att göra sitt bästa. Men det fanns ingen gnista i vad de gjorde.
Elin hade i alla fall gått bort till badstället vig sjön och satt där och funderade.
Det var några pojkar som stojade och hade fasligt roligt i vattnet.
Elin tittade på pojkarna som hade mycket roligt. Elin hon tänkte nästan högt
- Det klart att de kan ha roligt, de har ju inte mist sin storebror.
Elin låg och tittade upp mot himlem medan moln seglade förbi.
Plötsligt kom ett moln som såg ut som Alvar. Molnet hade liksom hans
ansiktsdrag. Elin ryckte till och titta noga efter just detta specifika moln.
Men visst såg det ut som Alvar.
- Nej, det kan inte vara möjligt, tänkte Elin. Det är bara så att jag inbillar mig.
- Men kanske var det Alvar som seglade där uppe och ville förmedla något.
Elin sa detta med sådan övertygelse att hon kunde nu nästan tro på det.
Hon ville to på det. Det känndes mycket bättre nu när hon hade sett Alvar som ett moln.
När hon nu tittade upp så fanns inte molnet kvar utan det hade suddats ut och hade fortsatt bortåt.
- Nej, sa Elin högt så pojkarna i vattnet hörde det. Du får inte segla bort
ifrån mig. Stanna jag har så mycket att fråga dig om.
Pojkarna i vattnet tittade lite underligt upp mot där Elin halvlåg.
Den ena av pojkarna sa:
- Ja,den där Elin hon är ju inte som hon ska vara.
De andra pojkarna nickade instämmande och fortsatte sin lek i vattnet.
Elin tillbringande mycket av den dagen att titta upp mot himlen.
- Ja, kanske han dyker upp igen, sa Elin
Sommaren var ju också den tid när et var marknader. Marknaden hade
slagit upp sina stånd och familjen med Elin i spetsen hade gått dit.
Det fanns mycket att skåda för en flicka och Elin kom till ett stånd där de sålde fina fotografier.
Elin bläddrade igenom fotona och hon tyckte att kungen och hans familj var
ståtligt på många av fotona.
Marknadsförsäljaren sa med en glad stämma:
- Jaså, tösen är förtjust i fotona. Ja, de är då verkligen fina och tål att titta på.
- Jag harnågra mer omm du är intresserad? Elinsvarade:
- Ja, gärna de är så vackra.
Han plockade fram en ask av plåt med alla fotona och Elin började med ens att titta på dem.
Efter en stund hade hon nästan hunnit att titta på alla. Hon hade bara några kvar när ett kort dök upp. Hon tittade igen, kunde knappast tro sina ögon.
- Det är ju Alvar,sa hon med en nästan förskräckt stämma.
Mannen lutade sig över bräddisken och sa:
- Har du hittat något intressant?
- Ja, verkligen nästan kvittrade Elin.
- Jaha, vad är det då för fotografi?
Mannen tog tag i fotot och tittade hastigt på det och sa:
Jaha, det är en pojke du är ute efter.
Elin sa inget utan mannen frågade henne om hon ville ha det?
- Ja, tack sa Elin, men vad kostar det?
- Tja, du ska få det billigt, ge mig 25 öre för det.
Elin plockade från 25- öringen hon nästan darrade på handen när hon gav mannen
myntet.
Försäljaren uppfattade det och sa lite förbryllad:
- Du är väl inte sjuk min lilla dam?
Elin hon titta upp emot honom och sa:
- Nej, men jag kan bli.
Livet gick vidare och Elin tycktes blir mer och mer inåtvänd. Hon var mycket för sorgliga saker, hon kunde berätta dem för sig själv och nästan falla i gråt.
En berättelse var om en dam som bodde långt in i skogen. Där hade hon sin lilla stuga och en liten plätt att odla grönsaker och potatis på.
Denna dam var lite annorlunda och det sas att hon kunde spå i kort och i kaffesump.
Ägaren till marken var en rik herreman som ville inget annat än få bort den här inkräktaren som han kallade henne.
Hennes syster blev sjuk och hon fick ett meddelande om detta. Hon beslutade att fara den långa vägen för att besöka sin syster kanske för sista gången.
Hon tog med sig lite av sina saker och hade på något sätt och vis fått ihop till en tågbiljett.
Resan påbörjades och hon for i två dagar med tåg. Hon kom fram till sin syster och
hon hade inte varit där mer än i två dagar. Så gick systern bort.
Hon stannaade över begravningen och tog sedan tåget tillbaka.
Den långa vägen ifrån stationen var lång och längtade efter sin lilla stuga.
När hon kom fram så tittade hon förskräckt mot sitt lilla hus. Det var jämnat
med marken. Markägaren hade sonika sprängt bort hennes lilla stuga.
Inte för att det räckte med det utan nu började det att regna också.
Uthuset stod fortfarande kvar och hon var tvungen att övernatta där.
Hon visste så väl att det var ingen idé att hon försökte att göra något åt saken.
Markägaren hade alla kort på hand.
- Hur ska jag ta mig till sa hon högt när hon halvlåg i uthuset.
- Jag måste på något sätt försöka att klara mig ur detv här.
Hon hade tänkt ut att plocka lingo och blåbär och sälja det så hon kunde få en biljett där ifrån.
Tidigt på morgonen gick hon ut i skogen och fann mycket bär. Hon visste
alla de ställen där det växte i drivor med bär.
Efter en hel dags arbete skulle hon gå hem till sitt uthus. När hon kom hem var det också jämnat med marken.
Det fanns inget hon kunde göra åt saken men hon blev ju riktigt ledsen.
Hon sa:
- Varför är han så arg på mig?
- Vad hade det kvittat om jag hade bott kvar här i skogen. Han är ju aldrig här
ändå.
Hon hade ingenstans att ta vägen och någon hade hittat henne sittande under en gran. Tyvärr var de försent att göra något åt det. Hon hade som de sa:
- Sörjt ihjäl sig för att hon inte fick ha stugan kvar.
Elin torkade sina tårar och utbrast:
- Den förgrymmade godsherren, kunde han inte låtit den stackars
damen få bo där.
- Det är alltid så att det finns så många elaka människor.
Elin var som sagt en godmodig liten flicka. Men ibland hade hon skinn
på näsan. Hon var mycket emot orättvisor och kunde faktiskt säga ibland:
- Det där var inte rättvisst.
Även om hon visste att de skulle säga:
- Det där begriper du dig inte på.
En dag så fann Elin en kråka som hade brutit vingen. Hon tog hand om den
och skötte om den. Elin hon märkte att det var något märkligt med denna kråka.
För när hon visslade till så sjöng kråkan en riktig serenad.
Kråkan blev mycket tam och ju mer tide gick desto mer märklig blev kråkan.
Eli hon hade täljt till sig en lite pipa av en sälgkvist och visslade till i den.
Kråkan blev som förtrollad och började och sjunga ut sin repertoar.
När Elin kom hem kom kråkan flygande och nu hade hon döpt honom till, “kråkis”
Hon ropade bara på honom hon då kom han flygande i en rasande fart.
Kråkan blev en del av Elins liv. Hon tyckte att han var som en riktig vän.
Det var precis som om kråkan förstod vad hon sa och att hon kände vad Elin
kände.
Det formades en vänskap som var lite annorlunda.
En dag i Juli hade Elin gått upp och som vanligt hade ho ropat på kråkis.
Men han dök inte upp. Elin hn ropade och letade efter kråka men han var
borta. Elin blev riktigt förstört av detta och kunde inte förstå varför kråkis hade försvunnit.
Hon gick ut i skogen och ropade så nästan hennes lungor sprack. Hur hon än ropade förblev kråkan borta.
Elin hon sörjde sin vän enormt och undrade över varför han hade flugit bort.
Hade hon gjort något fel?
Tyckte han inte om henne?
Frågorna ramlade på och hon hade faktiskt ingen riktigt svar. Men hon visste i alla fall att de hade haft roligt tillsammans.
Elin hade varit i handelsboden som låg ett bra stycke ifrån gården. Hon tyckte om att gå på vägen till handelsboden för om sommaren var det så vackert.
Med alla blommorna och det höga gräset som riktigt stod som spöni backen.
Hon brukade lägga sig i en liten enbärs backe och som vanligt titta upp emot himlen.
Elin hon tänkte:
- Vad mycket man kan se utav molnen, de lever precis som vi människor.
- Jag tror att molnen har det bra där uppe de försöker bara kämpa framåt som
vi människor gör.
- Livet kan inte vara bättre, när man är fri som ett moln. Få ligga här och se upp mot en värld av bommuls-tusar.
Tiden rann riktigt iväg och Elin var faktiskt tvungen att ge sig av hemåt. Hennes
mamma undrade säkert alla redan var ho hade tagit vägen.
Mamman i Elin liv var båda bra och och ibland inte så bra. Hon hade många
gånger tyckt att mamman hade lagt sig lite för lätt i diskussionerna med pappan.
Elin hon sa alltid till sig själv:
- Man måste kämpa för det man tro på och inte ge sig för någon annan.
Mamman var mycket kärleksfull mott Elin och Elin hon kände detta.
Hon försökte relatera sig till mamman och försöka att förstå vad egentligen en mamman ska göra i en familj.
Elin hade tänkt ibland för sig själv:
- Ja men är det inte bättre att man kommer överens båda att så här
gör vi. Inte jama med pappa som tycktes alltid få sin vilja igenom.
Inget illa sagt om pappa men ibland tror jag inte han förstår sig på
kvinnfolk.
Vägen var full av snå stenar som Elin hela tiden sparkade på. Hon såg nu hemmet och fick en känsla av trygghet när hon kóm närmare. Hon skulle precis svänga upp för allén när hon träffade Erik.
Eril var en pojke i hennes ålder och bodde inte så lång ifrån där Elin bodde.
Elin sa:
- Hej, Erik är du ute och går? Erik han svarade:
- Ja,jag är på väg emot handelsboden.
- Jaså du, jag kommer just där ifrån..
Erik han tittade med sin varma blå ögon på Elin och tänkte i sitt
stilla sinne.
- Hon är rätt grann henes hår är så vackert.
Elins hår var gyllengult och långt ända ner över axlarna.
Han hajade till när Elin sa:
- Vad är det du tittar på?
Erik han svarade snabbt
- Inget, inget alls.
Föresten sa Erik:
- Var har du din kråka? Har du inte en med dig? Elin svarade med en sorgsen
blick
- Nej, han har flugit bort.
- Nej, det var ju tråkigt sa Erik.
- Men du skaffar väl säkert någon annan fortsatte Erik.
Elin hon tittade med sina sorgsna ögon och hon kände att de blev lite våta.
En droppe av tårarna trillade just ner för hennes kind när hon sa:
- Jag kan aldrig mer skaffa mig något efter kråkis.
Elin valde mycket att vara för sig själv och hade många tankar och funderingar kring det oundvikliga i livet.
Tankeställningarna blev alltid att hon tyckte att livet var orättvis.
Hon gick mycket in i sig själv och det var svårt att riktigt komma i
kontakt med henne.
Ju äldre Elin blev deso mer blev hennes bortvaro från det vardagliga.
Hon sa alltid.
- Livet ska ju naturligtvis levas, men måste det var så jobbigt.
Mannan förstod nog inte det allvarliga i hennes reflektion på livet.
Så en dag när hon hade varit sjuk och hon hade legat i en vecka
med hög feber.
Hände något som skulle ge skall i många öron och i många byar.
Elin sa helt plötsligt när mamman kom in med hennes frukostbricka.
- Mamma jag stiger inte upp mer ifrån sängen.
- Mamman blev helt konfys och undrade.
- Vad menar du, varför ska du inte stiga upp ifrån sängen?
- Jag, har inte några krafter kvar.
Mamman hon log mot Elin och sa.
- Nu ska vi inte ha några dumheter utan nu ligger du där och bli
frisk och sedan talar vi inte mer om detta.
Men det gick månader och Elin vägrade att gå upp. Hennes famlj började
naturligtvis undra vad det var frågan om.
En läkare hade komit dit och han hade sagt.
- Ja, flickan lider av någon slags psykos och har en vanföreställning att hon inte kan gå upp.
Mannan frågade.
- Ja, men kommer hon aldrig att gå upp?
- Det är faktiskt upp till henne själv, svarade läkaren.
Mannan var naturligtvis mycket ledsen för det här och pappan i familjen hade på alla sätt kostat ut pengar på människor som trodde de hade ett svar till deras dotters belägenhet.
Det kom dit människor som trodde de hade svaret den ena kloka gumman och gubben efter den andra.
Men Elin vägrade och hon sa till sist.
- Tror inte att jag gör detta för jag vill det. Et är faktiskt så att jag
kan inte gå upp.
Mamman var därinne och hon lutade sitt huvud mot Elins säng och
hon grät tyst för sig själv.
Elin blev rörd av att hennes mamma grät över henne.
- Mamma.! Jag ska försökta att gå upp!
- Menar du det,skrek nästan hennes mamma!
Elin tog tag i sängkanten och satte sig upp och satt där en bra stund.
Hon försökte nu resa sig up och genast så svek sig benen och hon föll
på golvet ihop som mett korthus.
Elins mamma ropade på hjälp.
De fick upp henne i sängen och när Elin kvicknade till sa hon.
- Jag försökte verkligen,mamma.
Det klart att detta gjorde hennes mamma förtvivlad. Hon försökte på alla möjliga sätt görra så Elin gick upp ur sängen.
Hon sa till Elin
- Vad ska vi göra för att du ska kunna gå upp ur sängen?
Elin svarade.
- Det är inte frågan om, att jag inte vill jag kan inte.
Jag vet att du är ledsen men tyvärr så känner jag att
någon håller i mig. Jag har inte kraft för att stiga upp.
Jag gör inte detta för att göra er ledsna.
Elins mamma satt med händerna för ansiktet och hon kände
hur tårarna rann ner för hennes kinder.
Hon tänkte.
- Jag tror faktiskt att Elin kommer att då här i sängen.
Min lilla flicka ska ligga här medan andra njuter av livet.
En dag så kom det en bil till gården och man såg att det var
sjukpersonal.
Myndigheterna hade bestämt att Elin skulle tas in på sjukus
så de kunde på närmare håll undersöka henne.
De knackade på dörren och Elins mamma öppnade.
- Har vi Elin här någonstans sa en man med en myndighetstämma.
Elins mamma svarade.
- Ja, tyvärr så ligger hon kvar i sängen.
Mannen forsatte.
- Det har kommit till vår vetskap att er flicka besitter någon sjukdom?
Ingen vet vad det är men vi tänkte ändå ta med henne till sjukhuset.
Vi kan få en bättre bild av henne där och undersöka henne.
Elins mamma så lite orolig ut när hon svarade.
- Hur ska ni få dit henne?
Mannen svarade.
- Vi tar henne i bilen på en bår.
De kom upp till Elins rum och hon undrade vad det var frågan om.
Personalen berättade varför de var där och att hon skulle till sjukhuset.
- Ja,, men jag blir inte bättre där än vad jag är här, sa Elin.
- Det är så sa mannen med en dov stämma.
- Myndigheterna har beslutat detta och du får faktiskt finna dig i det.
Medan Elin låg i bilen på en bår som de hade lagt under Elin i Elins säng tänkte hon.
- Att hon kanske aldrig kommer hem mer utan att detta är min sista
färd ifrån hemmet.
Sjukhuset doftade eter och hon nästan fick kvälningskänslor.
Hon fick ligga i ett rum där det låg en blind pojke.
Denna pojke började med en gång att prata med Elin.
- Vad kommer du ifrån och vad heter du?
- Jag heter Elin och kommer ifrån landet.
- Det måste vara roligt att vara på landet med alla djur och träd
och växter.
Elin svarade.
Jo, det klart det är det ju . Men stan har många saker jag tycker om.
Det finns så mycket att göra här.
Pojkens säng stod längst bort ifrån fönstret och han sa til Elin.
- Det hade varit roligt om jag kunde se ut genom fönstret och kunde
ha tittat ut och sett vad de gjorde där.
Elin svarade.
- Ja, men det kan du väl göra.
- Nej, jag är blind svarade pojken.
Elin blev häpen av att han var blind och inte kunde se något.
Pojken fortsatte.
Jo, du vet jag lever i ett ständigt mörker och känner ibland
att jag skulle vilja se både blommor och träd och annat.
Elin tittade då ut genom fönstret men där var det bara en tegelvägg.
- Ja, men jag kan säga vad som händr här ute.
Så kanske du kan med din fantasi förstå lite hur det är.
- Vilken bra idé sa pojken.
Elin började att säga.
- Ja, därute är det en stor park med barn som springer och leker.
Nu ser man faktiskt att två pojkar spelar boll med varandra.
Tänk sa pojken.
- Vad lyckliga de måste vara som kan vara därute och spela boll.
Elin försökte att förklara hur träden såg ut vilka färger de hade.
- Detta var det bästa som har hänt mig, sa pojken.
- Du beskriver det så bra att jag kan nästan känna hur de ser ut.
Elin lutade sig tillbaka i sängen och just då kom en sköterska in.
- Jaså, är det den här flickan som ligger på plankan!
Elin kunde inte säga något utan det var ett samtalsämne tydligen
inne i stan också.
Hon tog temp och tog ett blodprov och sa till henne.
- I morgon vid ronden så kommer läkarna att titta till dig.
Sedan spatserade hon ut genom rummet och tillade.
- Plankan kunde jag inte se till, men flickan var där ju.
Elin låg kvar ganska länge på sjukhuset och hon träffade en pojke
som brukade komma till den pojken som var blind.
De pratade mycket och pojken undrade förståss vad det var för fel
på Elin.
- Varför är du här frågade pojken?
Elin svarade.
- Jag ligger här för att jag kan inte komma upp ur sängen.
Pojken skrattade till och sa.
- Ja, du försöker att skämta med mig.
Pojken återkom till Elin och de etablerade en vänskap.
De pratade mycket med varandra och pojken hade nu förstått det
Elin sa var sant.
Det fanns liksom ett intresse av honom att just få prata med någon
som inte kunde komma upp ur sängen.
Elin hade frågat honom vad han hette och hade svarat att han hette
Nils.
Elin kände något speciellt för Nils och var alltid glad när han kom.
Veckor gick och Nils var där nästan var dag för att höra hur det var med
Elin.
Han hade fått till och med känslor för denna ynkliga flicka som alla
pratade så illa om.
Han hade sagt till sig själv.
- Jag tror faktiskt att Elin tycker om mig. Jag tycker också faktiskt
om Elin
Ja, man kan säga att det bleb kärlek mellan Elin och Nils.
Efter två månader på sjukhuset så skulle Elin få åka hem.
Det konstaterades att det fanns ingen sjukdom som de kunde behandla.
Det hade varit både den ena och den andra och undersökt Elin.
Alla konstaterade att Elin måste lida a någon slags sinnesslöhet.
Elin var ledsen den dagen när hon skulle åka hem men Nils hade
lovat att komma och besöka henne snart hemmet.
Transporten hem var både guppig och besvärig och Elin längtae fakriskt
hem.
Hennes föräldrar hade varit många gånger och besökt hene på sjukhuset.
Nils kärlek blev större och större till Elin och han tyckte att hans kärlek blev
bevarad.
Han grät många gånger och höll hennes hand och sa.
Elin för min skull kan du inte stiga upp ur sängen.
Med gråten i halsen sa hon.
Tyvärr jag kan inte det hur än jag försöker.
Åren gick och Nils och Elin blev ett par med att Elin låg i sängen och Nils var där nu varje dag.
Elin fyllde nu arton år och Nils hade varit där och gratulerat henne med blommor.
De hade haft en liten fest för att fira Elin.
Nils såg att Elin inte kände sig bra och frågade henne.
- Hur är det fatt med dig, mår du inte bra.
Elin svarade.
- Jag tror att änglarna har kommit för att hämta mig.
- Säg inte så sa Nils och tårarna rann på hans kinder. Halsen kändes som om han hade varit i öknen hela livet.
Nils hade gått hem men kom tillbaka senare då hade Elin fått hög feber och yrade nästan.
Nils satte sig vid hennes säng och tog henne i handen.
Hon hörde inte honom men han sa ändå.
- Du vet Elin att du är för mig det vackraste som finns. Det är den här
sjukdomen som har gjort detta mot dig och mig.
Jag vet att vi kommer att förenas i himlen, för du är en ängel och kommer att
flyga upp till dem.
Nils kände sig plötsligt trött och med Elins hand i sin nickade han till och till slut lade han sitt huvud vid Elins.
Han kände hur varm hon var och till slut somnade han och drömde om att Elin och han var tillsammans på en solig strand.
De log mot varandra och allt kändes riktig underbart.
När Nils vaknade upp hade änglarna tagit Elin till sig.
Nils var otröstlig men visste ändå att Elin var i hans hjärta.
Han sa vid hennes begravning.
- Du är det vackrate för mig och du kommer alltid att vara som en
blomma i min själ.
Jag vet att sjukdomen gjorde dig ont för du ville alla väl.
Med en ros som ha kysste släppte han ned den i graven till Elin.
För Elin hade gått bort och blev kallad Elin på plankan det öknamn som klingade länge i byn.
Nils hade sagt till Elins mamma.
- Jag har sett Elin idag i sällskap med änglarna.
Elins mamma svarade.
- Hon var vår ängel men det var något som vi inte kan förklara.
Vi kan bara acceptera detta och vara glad för den tid vi fick
tillsammans med Elin.
Nils tårar rullade ner för hans kinder och han kände Elins närhet
och liksom av en osynlig gest tog han hennes hand.
De vandrade bort mot det himmelska ljuset.
Bo GRapenskog
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen