Ett barns smärta.

Ett barns smärta.


Svångremmen dansade i luften över en pojkes rygg. Pojken jämrade sig väldigt mycket. Han var mycket medtagen när det var över och pappan hade somnat på golvet. Tyvärr var det så att pappan drack mycket och när han gjorde det så blev han väldigt aggressiv. Han kunde helt enkelt inte kontrollera sina känslor. Pojken vill inte visa att han blev slagen så han gjorde allt vad han kunde för att ingen skulle förstå att han blev misshandlad.
I den här lilla samhället där alla kände alla så var det inte så lätt att undanhålla en sådan här sak. De visste att pappan drack och han hade blivit väldigt annorlunda sen hans fru dog i barnsäng. Just det,med pojken som han slår nu. Han skyller honom för att hans älskade fru gick bort. Alltid skriker han när han slår pojken.
- Det är ditt fel att min älskade Kristin inte finns längre i livet! Hon var det bästa som har hänt mig i livet. Då kommer du och förstör allt!
När pojken kommer hem är pappan fly förbannad och pojken undrar varför han är så arg.
- Var har du gömt spriten,frågar han pojken? Hör du vad jag säger,var har du gömt spriten?
Pojken tittar på sin pappa och säger med en sorgsen röst.
- Jag har hällt ut det. Du sa och lovade mig att du inte skulle dricka mer och då tyckte jag att det var bäst att jag hällde ut spriten. Så blev du inte frestad.
Pappan blev väldigt förvånad att pojken vågade göra så, så han blev lite fundersam. Men till sist så sa han.
- Kan du inte förstå att det sa jag bara för jag hade slagit dig och du skulle bli lite mer gladare. Men jag trodde väl inte att du skulle hälla ut min sprit!
Pappan tog av sig svångremmen och än en gång slog han pojken. Det gjorde ännu mer ont nu för såren hade inte läkt sen förra gången. Han försökte att knipa ihop så mycket han kunde men han lyckades inte,utan han riktigt skrek nu.
Pojken som hette Bengt förresten hade en kompis,Evert och de lekte lite grann ihop. De var ute nu och klättrade i träd. Bengt hade svårigheter att klättra. Det gjorde ont i ryggen fortfarande. Evert han försökte att prata med Bengt så han skulle upp i trädet där han var. Bengt han började klättra upp och lyckades komma så högt att Evert blev nöjd. De satt där och pratade lite om skolan och tjejerna. När de sedan skulle klättra ner för trädet, fastnade Bengt i en gren och rev upp en lång reva på ryggen. Evert kollade hur trasig skjortan var och då upptäckte han de här märkena efter svångremmen. Han frågade med en gång:
- Vad har du gjort där. Det ser ut som om någon har slagit dig?
Bengt sa med en gång:
- Nej, jag har ramlat där hemma.
Detta köpte inte Evert utan när han kom hem så sa han det till sin pappa och han blev inte alls förvånad. Men han sa väldigt klart och tydligt:
- Så kan ju inte den stackars pojken ha det. Det får vi försöka göra något åt. Jag menar jag är ju inte skolans rektor för inget.
Dagen därpå så kom representanterna från skolan och kommunen till Bengt hem och knackade på. Ingen öppnade först. Det tog ett bra tag innan Bengt pappa öppnade. Han stod nu i dörröppningen och tittade på dem alla.
- Vad i helskotta gör ni här? Har Bengt gjort något dumt i skolan?
- Nej, det förhåller sig så att vi har sett att du misshandlar din son.
Bengt pappa blev rasande och undrade vad de hade med det att göra!
- Vi ser bara till pojkens bästa och om de är så, så tycker vi nog att pojken inte borde vara hos dig. Precis då dök Bengt upp och hörde detta.
- Nej, snälla jag vill vara och bo med min pappa. Snälla, låt mig får vara här!
Människorna blev väldigt förvånad när han sa så här.
Innerst inne är pappa snäll han bara tillrättavisar mig när jag har gjort något dumt.
Folksamlingen utanför gick där ifrån och med orden att så här kan inte Bengt har det. Vi måste på något sätt göra så Bengt inte skadas. Bengt han tittade bortåt när de gick med tårarna rinnande ner för kinderna.
Det hade gått en vecka och Bengt kom inte till skolan som vanligt. Så en av skolans medarbetare körde dit till Bengts hem och knackade på. Ingen öppnade men när de puttade till dörren gick den upp. De gick in och de såg att Bengt låg i ett hörn med ett bord över sig medvetslös. De tog Bengt till sjukhuset och läkaren konstaterade att Bengt hade fått en rejäl smäll i huvudet.
Just då slets dörren upp och Bengt pappa stod i dörren.
- Jaså, har ni nu tagit min son! Ska ni nu fördärva ännu mer för mig? Jag älskar min son och han älskar mig.
- Ser du inte själv vad du har åstadkommit ,det kan ju bli hans död.
Bengts pappa såg att hans son låg där och var medvetslös. Då kom det över honom vad han hade gjort.
- Tyvärr kommer jag inte ihåg vad jag har gjort.
Han lade sig på knä och bad om att någon skulle hjälpa honom.
- Hjälp mig, jag klarar inte detta. Hjälp mig!
Läkaren tittade på mannen som stod på knä vid sin son. Han kände lite empati för den här mannen. Han sa.
- Vi har en annan metod för människor som dricker inte det traditionella utan hårt arbete och att man på så sätt får ut spriten ur kroppen. Vi har inte några faktiska resultat men det är positivt att en människa av fri vilja vill bli hjälpt.

Bengt pappa genomgick detta helvete uppe i Norrland där han fick vara ute i skogen och arbeta ordentligt med kroppen. Han hade tre stycken starka män som skulle ta hand om honom. Nätterna var värst när han fick sina anfall och såg allting flyga emot honom. Han ville bara springa där ifrån men männen höll honom fast. De placerade också strategiskt ut spritflaskor som Bengt inte trodde de visste om. För att se vilken karaktär han hade.
Nästa natt gick Bengt upp när han hörde de andra sova och gick till det ställe där han visste var spritflaskan var. Männen sov inte utan de följde efter honom för att se hur det gick. När Bengt kom fram till sin ”spritgömma” tog han upp flaskan och tittade på den. Länge stod han där, men till sist så hällde han ut spriten. Männen gick tillbaka och Bengt kom också och lade sig och somnade.
Efter sex månaders kamp mot dessa demoner kunde han motstå spritflaskor och annat. Så nu sa männen till honom.
- Det är bäst att vi packar nu för i dag ska vi åka hem.
Bengt hade varit hos Everts familj och längtat så efter sin pappa. När Bengt pappa knackade på. Rusade Bengt fram och kramade om sin pappa så han nästan gick itu. Bengt han sa mellan tårarna.
- Pappa, kommer du nu att slå mig?
Bengt pappa svarade.
- Nej, det gör jag inte så länge jag lever ,du har inte haft det lätt och jag kan förstå nu ett barns smärta.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk