Publicerat 20.11.2016
Kategori: Dikter

Genast bär det av

Blickstilla som stenstoder står de där i oräkneliga timmar. En förkärlek hos dem är just att vara stilla,
på intet vis är de otåliga.

Så förutseende att tänka på det där med död och fossilisering.
Finns ju risken att förgås av leda, att så hett brinna efter att få knyta näven i frustration, om bara i tanken, att handflatorna blir blodskavda.

Inte ens vagt går det att gissa sig till hur de var i en annan era.
Ett oförtäckt ingenting!