Publicerat 11.04.2016
Kategori: Dikter om livet

Ickeminnet...

De jag minns,
är det vi aldrig gjorde.
Det som aldrig lät sig göras.

Inte,
för det inte,
fanns möjlighet,
utan för du inte klarade,
krav ställda av,
en gemensam vardag.

Varje möjlighet,
ett hot.
En katastrof,
närmande,
som en tsunami,
sakta rullande mot liv,
på torrlagd havsbotten,
och dess korall.

Jag.
Tog jag möjligheterna,
när de gavs,
eller var jag förblindad.
Förblindad som av rus.
Bländad som av en hotande undergång,
när den aviserar.
Med hjärtat som pant,
skyndade jag runt närmsta hörn,
där din skugga väntade...