Publicerat 21.04.2016
Kategori: Dikter om hopp

Låt mig få vandra med dig...

Låt mig vandra vid din sida.
Möta evigheten där den låter sig finnas.
Läsa alla träden när de presenterar det de skrivit under resans gång.
Lyssna till just den fågelsången som väckte mig en tidig morgon i det landskap som sedan blev vårt under en lång tid och i rum.
Förvånas över den blanka ytan på det levande vattnet som du gav mig när du skyndade mig till mötes utan att jag visste du skulle komma till mig.
Låt mig se det du ser.
Låt mig se det du har sett under din resa här.

Låt mig aldrig sluta förvånas över de under du presenterar när du med cylinderhatt på dina lockar och stjärnans trollspö i ena handen, skapar och framför din konsert.
Tonen i ditt hjärta blir synlig och vi kan dansa på den medan månen går upp och tar solens plats på himmelen, tar ljusets plats men lämnar det åter om morgonen.

Låt mig få vara där den morgonen.
Morgonen du vaknar till harpors klang och änglars sång och glittrande vatten som leder dig när du var nära att gå vilse på din väg genom ljus skog.
Låt mig få glädjas tillsammans med dig när du i tid upptäcker du behöver inte gå tillbaka.
Det är över.
Du är framme.
Jag vill vara där du är när du ser det som du aldrig förut sett genom regn som färgats av ditt liv till något så vackert att ord ännu inte finns.

Där vill jag vandra vid din sida.
Vara när slutet blir början och du finner dig vara långt bortom Bergakungens sal där han bjuder på te med isbitar som ger liv.
Där vill jag dela allt med dig.
Där vill jag fråga och få svar som aldrig förr.
Där bland fåglar som knyter band med sina näbbar, bland Kungsängsliljor när de dricker sig otörstiga i ett regn om våren.
Där vill jag finnas tillsammans med kärleken.
Där vill jag finnas tillsammans med dig för evighetens skull...