Man måste få hålla varandra i handen tills döden skiljer oss åt.

Man måste få hålla varandra i handen tills döden skiljer oss åt.

Det borde inte vara några diskussioner om att äldre bör bor ihop när någon av dem inte kan bo hemma. Detta måste ju vara en mänsklig rättighet. Bara för man är äldre ska man inte behöva kännas sig som om man slängs på soptippen. Alla bli vi gamla om vi får leva. Myndigheterna är väldigt stelbenta på det området. Man undrar hur man själv tänker om man sitter när och bestämmer över andra. Man har läst om många fall där de har skilt på ett par som har bott tillsammans hela livet. Man blir väldigt ledsen och förbannad. Kärleken är lika djup om inte mer när man har bott tillsammans kanske i 50 60 år kanske mer. Att kunna skilja på människor är ju inte mänskligt.

Det är väldigt signifikativt att man pratar mycket om välfärden i Sverige.
När det kommer till kritan, så är det inte så viktigt för kommunerna.
Men detta är ett fenomen inte bara i denna frågan. Kommunerna tar inte sitt ansvar.
Det klart att detta ska vara enhälligt och ska inte ha något betydelse i vilken kommun man än bor i runt vårt avlånga land. Den ångest som detta medför för våra äldre är ju väldigt betungande för var och en. Det pläderas det ena efter det andra men inte står dem upp för dessa saker politikerna, utan pengarna måste styra allt. Har man levt ett helt liv i Sverige och lagt så mycket skatt, borde man bli omhuldad av myndigheterna och att de visar respekt för människor och inte minst kärleken.

Så man kan inte åberopa slit och släng metoden när det gäller människor.
Jag är av övertygelsen att människor i de sociala sammanhangen som styr och ställer för äldre människor borde gå en kurs i empati. En adekvat fråga i detta är: Skulle dem själva vilja att sina föräldrar skildes åt på grund av att en av dem är sjuk och en av dem är för frisk?
Som alltid i Sverige blir man ett nummer ett paket för vederbörande myndighet träffar ju inte dem som blir drabbade. Samma är det på försäkringskassan. Där sitter det läkare som aldrig träffar patienterna, men ändå kan konstatera det ena eller det andra.
Vi opponerar oss för lite vi borde stå på pallisaderna och skrika ut vår ångest och hur väldigt märkligt detta land är i alla avseenden.
Men det som är viktigast är ju at man får hålla varandra i handen tills döden skiljer oss åt.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk