Publicerat
Kategori: Dikter om döden

Memento mori - poem på prosa

Vet du vad smärta är? Har du något begrepp om hur det är att bära den; ett tungt, flämtande ankare av skinn, damm och stål? Har du alls något begrepp om hur det är att begrunda och bejaka döden, dess mystikum, att jämka och jämföra evigheten med jordelivets små friktioner? Bortom alla välborna chimärer för att rädda, hjälpa, förnöja, tjäna och ”leva” finns en uppslitande relativitet, en ekande tomhet och en existentiell litenhet du med din begränsade hjärnaktivitet inte kan begripa; du är så dålig på att hantera din irrelevans att du utan vidare säljer ditt tänkande för lite trygghet och prestige (vilket inte betyder ett dugg för den som på allvar tänker göra dig ont).

Du vet inte vad smärta är för du bemödar dig inte med att möta den på den enda plats där den kan bemötas i sin ursprungliga form: utanför. När allt är ryckt ur dina händer och du står förfallen vid livets vägskäl väljer du att antingen fly eller fäktas; båda vägarna leder förmodligen åt samma håll; det du väljer mellan är att antingen gå som dig själv eller skalet du väljer att bli. Det outsagda bakom civilisationens privilegier är att de för länge sedan tillförordnades de vilka frivilligt eller ofrivilligt har beträtt detta vägskäl och gjort ett aktivt val - du kan proklamera allas rätt till allas privilegier men du skulle ljuga. Du tror att du vet vad smärta är – du är så beskuggad av det orgasmiska falskspelet att du inte ser hur ditt sinne förtvinar inför världens djup.

Det är en sak att spela efter reglerna inom ramen samhällsgrupperingar (entreprenörer, kroppsarbetare, diktare, kriminella och så vidare), en helt annan att mäta sig själv, naken och lösgjord från sin puppa, på den enda plats där du kan bekänna färg; de flesta klarar inte av att tänka utanför sina vanor och sken, kan inte kännas vid utanförskapets rodnad eller ens avstå sina förlustelser och lyxartiklar. Du är så fastetsad vid dina svagheter att blotta lukten av ensamhet får dig att skälva i orwellsk maktlöshet - ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den.

Vart jag om vänder mig får jag långa ansikten, misstänksamma sinnesrörelser och stigande dumhet i ögon som har glömt sitt själsliga djup och sitt eget dödsmedvetande. Överallt ser jag flykt från det faktum att döden är en förutsättning för allt liv – för att livet ska räcka till för den klick i tiden som försöker ta reda på vad det innebär att leva – ett liv vi får i gåva av två människor förenade i kärlek (tåls att diskutera!), ett liv inramat mellan födelse och död och formgivet av kärlek. På samma sätt förtjänar döden att betraktas med samma förhärligande: där ett liv tar slut börjar ett annat. Livet är inte så värdefullt som du tillåts tro, och det skrämmande med den subjektivistiska utvecklingen är att antagonisten blir jag, för att ha mage att säga någonting så vulgärt.

Vad ska man tro när entreprenörer kan deklamera evigt liv och få bifall? Överallt ser jag människor som tror för lite eller för mycket om sig själva. Överallt ser jag tendenserna att iklä sig allt som kan fördölja insidan; människans känsloliv konfirmerades till fraser som konfirmerades till ett fördummande njutningsmaskineri som konfirmerar människor efter nya beteendeprogram. I samma ögonblick som döden reducerades till någonting som ska besegras sålde alla enhälligt sitt bräckliga tänkande åt propagandistiska ”världen är din”-proklamationer. Jag är inte övertygad om att det finns någonting stort med människan mer än hennes förmåga att bemöta sin obetydelse och den egna dödligheten – överallt ser jag människor på sin enfaldiga färd mot att glömma det.

När som helst kan jag klicka mig in på Youtube och välja och vraka mellan ett abnormt kompendium av videoinstruktioner för att lära mig kommunicera, inte mig själv utan mina målsättningar och mitt skal mot världen. Du kan försöka övertyga någon annan om att din passion är att hjälpa andra hitta sitt framgångsrika jag; det är den blötaste bluffen marknaden har kläckt ur sig och det vet du som vinnlägger dig det. Min respekt för dig försvann i samma ögonblick som du började propagera byggstenar av ditt drömscenario på omgivningen för att ”alla förtjänar att må bra och bli sitt bästa jag” – om livet skulle handla om att bli förevigad för sina djärva idéer och sitt motstånd mot icke-troende på framåtskridandets evangelium, ja.

Livet har blivit den helighet inom vilken döden höll människan ödmjuk inför sin existentiella litenhet. För att ersätta dödsmedvetandets livsperspektiv måste den moderna förblindade människan bestiga ett berg eller resa till andra sidan världen. Jag tror på döden som en mor och en far för att det håller mig kvar i en verklighet fri från den utopi du säljer ditt tänkande för, i alla andra aspekter är jag förmodligen något av en nihilist. Livet och döden är jämlikar, spunna ur samma kärlek och inget liv är någonting mer än ett annat; jag tror på jämlikhet och alla lika värde för vad mig anbelangar är alla människor lika förpuppade tills motsatsen bevisas. Vad som definierar dig, mig eller din nästa är inte dina goda handlingar eller någon av dina förmågor, det är blott och naket hur du bemöter din smärta, hur du kommunicerar med ditt solitära jag och hur stark du är när alla dina privilegier är borta; hur du hanterar din existentiella litenhet, din obetydelse och din ofrånkomliga dödlighet.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan Christoffer Andersson har 27 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson