Publicerat 16.04.2017
Kategori: Dikter om hopp

Sammansatt förändring...

Får du ingen nära kärlek,
älska det som fjärran är.
Elden färdas genom dig,
den som världens smärta bär.

Bödlar tror sig segrat ha.

Två,
måste vi förstå,
tysta första sista,
evig,
utan grund och slut.

Det lilla,
det till synes inget,
i ständig rörelse.
Vatten i oförändrad mängd,
jorden dess balans i form.

Kärlekens ständiga upphov,
ur sammansatt okänt,
smyger sakta fram.
Ur sammanhang oanat,
frammanar förändring...