Så som i ett Klöver…

Så som i ett Klöver.
Så som ett klöverblad.
Så som i en Fyrklöver.
Ett klöverblad i en Fyrklöver.

Tidig morgon och jag vaknar utan mjölk till gröten.
Ett besök på nattöppna Statoil I Väsby får inleda dagen.
Jag har tur.
Bor i Vilunda.
Väsbys mitt och centrum med bara några steg till Statoil.
Det har snöat i natt.
Igår var all snö och is borta.
Idag ligger ett täcke kramsnö på plats.
Det lockar ut kommunens hela styrka av plogattiraljer.
Över bron från E-4:an tävlar fyra skrapor med lyktor och blinkande ljus komma först rensa vägar och gångstigar från tre centimeter kramsnö.
Jag tror kommunen har pengar över i sin kassa för vägunderhåll som de behöver göra av med innan våren, då det i övrigt denna vinter varit si och med underhållet.
Det är kramsnö.
Det skulle gå utmärkt att skapa en stor snögubbe med morotsnäsa, halsduk och hög hatt, några stenknappar på magen och två kvistar som armar och händer.
Den skulle dock inte bli så gammal utan snabbt få ge vika för gumman Tö som redan börjat sitt intåg i dagen.
Det var kramsnö.
Det lät som kramsnö, lätt knarrande och med droppar från träden som formar stalakmiter i en grotta av morgon.
Det var som vinter med kramsnö i Skåneland, min barndoms vinter.
Men det luktade inte vinter som det gör i Skåne, där luften är mild med vindar från kontinenten och den speciella doften.
Som med Indiansommar.
Kanske kan det kallas Indianvinter.
Den sena vintern.
Jag vet inte.
Men skillnad är det i alla fall.
På tövinter här, i Väsby, och tövinter där, i Skåne.
Jag äntrar Statoil.
Första gången på mycket länge använder jag mig av detta nattöppna.
Klockan är snart halv sju.
Väl inne möts jag samme man som alltid förut dessa nätter.
Han jobbar kvar.
I vått och torrt har han följt med under de ständiga förändringar som Statoil genomgått under de år jag bott i Vilunda.
Vi samtalar om ombyggnadsbaracker.
Tiden det gick köpa ägg för en krona styck och nybakta frallor till samma pris, utkörda varje morgon före sju.
Han minns.
Jag minns.
Vi konstaterar tiden går, allt förändras.

I Väsby skall byggas nytt.
Det behövs.
För tjugo år sedan flyttade jag från Sigtuna till Väsby.
Då fick jag en lägenhet inom tre veckor.
Jag fick välja.
Jag valde Kavallerigatan 14.
Det har jag aldrig ångrat.
Jag har bott här i över tjugo år.
Jag älskar mitt hem.
Det är Kavallerigatans finaste plats och finaste lägenhet.
Tycker jag.
Nu får ingen en lägenhet inom tre veckor.
Inte inom tre år.
Inte ens inom sju år.
Så byggas behövs verkligen.
Nu ska byggas Fyrklövern, så om något år kommer jag bo mitt i ett Fyrklöver.
Vi har fått planer att granska och tid att tycka.
Det ser bra ut och jag litar på planerare och byggherrar.
De är deras arbete och de kan sin sak.
I veckans Vi i Väsby presenteras alla byggherrar och framsidan på tidningen gläntar på sista luckan i kalendern och jag får se.
Det jag hittills sett av det förestående bygget är ett stort grustorg.
Vardagens stigar trampas upp av Kavallerigatans invånare på väg till centrum.
Där har varit loppis ibland under soliga lördagsförmiddagar och försök till en isbana.
En klätterpark tävlar om uppmärksamheten från Väsbys yngre befolkning.
Riktigt allvar blev det i mellandagarna då rivningen av det gula daghemmet Visselpipan kom igång på allvar och pågick från morgon till kväll, i mörker och kyla, vardag som helg, till dess allt var borta.
Det blev väldigt tomt.
Jag saknade alla glada barn.
Jag stod en dag och tittade över tomheten och saknade.
Ett barn med storasyster, en tillhörande lillebror ännu i sittvagn, stannade vid min sida. även hon med lite saknad i blicken.
På min fråga om hon gått på det rivna dagiset förut och om hon saknade det blev svaret ja.
Jag sa att jag också saknade.
Saknade alla glada barn...
Men nu går alla glada barn där, hon pekade upp mot Smedsgärdshallen och nya minigolfbanan.
Kom och hälsa på nå´n gång.
Det lovade jag.
Så gick vi vidare var och en till sin lilla värld.
Det var roligt möta en glad flicka som trivdes på sitt nya dagis då Visselpipan efter många år gjort sitt.
Att få vara en del av ett nybyggt Fyrklöver.
Vara i mitten av denna Klöverväxt.
Det skall byggas på båda sidor om Kavallerigatan.
Det är en resa i nutid där jag blir kvar på samma plats, medan allt omkring mig förändras.
Väsby.
Vilunda.
Fyrklövern.
E4:n.
Stockholm / Arlanda.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen.
Väsby är metropolen och kommer med all sannolikhet, i en framtid då jag inte längre lever här, bli det i ännu större utsträckning.

När jag flyttade hit för drygt tjugo år sedan, fick jag hjälp av en man från Libanon och två från Palestina.
Alla tre hitkomna till Carlslunds flyktingförläggning under tidigt nittiotal.
Jag lärde känna och förstå deras trauman och svårigheter och de lärde känna mina.
De hjälpte mig i min ensamhet och i min svåra vardag tillsammans med autistisk son och hans problematik.
Jag hjälpte dem hitta rätt bland allt nytt i ett nytt land.
Vi hjälpte varandra.
Delade bröd och salt utan att ställa för många frågor eller kräva givna svar.
I den gemenskapen fick jag lära mig vad det vill säga komma utblottad och traumatiserad, utan möjlighet återvända.
Fick jag lära mig hur den lider som tvingas lämna allt.
Några av dem är idag döda.
Några har gett upp ändå, men många finns kvar i vårt civila samhälle.
De bidrar med kraft, erfarenhet och skattemedel till gemensam uppbyggnad av ett älskat Väsby.
Ett Väsby där vi har våra hjärtan och vår vardag.
Här får jag finnas.
Vara en del.
Som ett Klöverblad i en Fyrklöver.
Så som i ett Klöver.


( Det har gått ytterligare två år.
Allt är fortfarande grustorg.
Allt är fortfarande tomt.
Vi går mot ännu en vinter... )

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk