SKAMMEN

SKAMMEN



Bara 46 procent fick igenom att de skulle få 250.000 kronor för ett förlorat liv. För det är just det,det är. Ingen kan förstå hur det är att bli utsatt så som många blev,inklusive mig. Först blir bortrövad av myndigheterna och sedan placeras på ett Barnhem,utan att på något sätt förklara varför dessa barn var där. I min situation trodde jag som femåring att jag hade på något sätt gjort min mamma illa. Därför fick jag "fängelse" Barnhemspersonalen var väldigt hatiska mot dessa barn. De tyckte för det första att de hade själv att skylla sig. Vi var nollor som de skriv på ryggen. Vi var pissruskor om vi kissade ner oss. Då fick vi stå och diska i klänningar vi pojkar. För pojkar sa Föreståndarinnan att de gråter absolut inte. Linjen var en linje där vi stod och potentiella föräldrar kom och "tittade" på oss som om vi var djur. I mitt fall sa dem: Titta han är blond och blåögd honom tar vi. Som en pojke sa till mig:
- Du har tur att du är blond och blåögd för det är ingen som vill ha en pojke med mörkt hår.
Detta var nog bland det mest kränkande man kunde tänka sig att man inte ens dög till dessa s.k. föräldrar.
Vi hade varandra och tryggheten nu skulle vi än en gång forslas bort till "föräldrar" som vi inte visste ett dugg om. Hade jag vetat vad jag skulle bli utsatt för,så vet i sjutton om jag hade suttit här i dag. Dessa övergrepp i så många år är inte värt mer än 250.000 kronor. Inte ens dessa får de stackars människor som blev precis lika mycket utsatta som jag. Det klart att detta är en stor skam. Hur ska man kunna förstå detta om man inte har själv varit med om det. Lagstiftaren har inte en aning om att bli bortförd,kränkt så att man inte var värd dammet under skorna. Seden fosterföräldrar där man våldtogs i så många år. Den lagstiftaren hade man ju gärna velat tala med. Eller dessa människor som trodde att de var allsmäktiga och tyckte att de var mycket bättre än andra.
Men tyvärr är det väldigt signifikativt för Sverige och myndigheter. De är så stelbenta. Vad fick jag för hjälp? Panikångesten har ätit upp mitt liv. Hela min själ och hjärta är ju helt krossat. Varför fick inte vi ett normalt liv? Var vi inte värda det? När samhället säger "förlåt" skickar de en talman. Inte Statsministern den som har högsta befälet. Typiskt för Reinfeldt. Han brydde sig inte om sin egna.

Andra länder har en helt annan uppfattning. Har man varit utsatt för dessa våldtäkter så tycker jag att 3 miljoner minst i ersättning. Sedan skulle alla få en ersättning med 250.000 kronor. Nu är det ju så att många har gått bort av mina systrar och bröder och samhället väntar att vi alla ska gå bort. Men de som har blivit utsatta efter 1980,varför får inte de föra sin talan?
Man måste ponera att detta gjordes av det Socialdemokratiska samhället. Ingen får glömma detta. För denna skam borde de ta åt sig. Men som politiker är så att ingen ville egentligen ta något ansvar. För om det hade varit så hade inte Sossarna velat betala ut ett öre. Det är en halv miljard över på dessa pengar. Varför inte vara lite generös med människor som har lidit så mycket. Var finns de här öppna hjärtan?

Bo Grapenskog (Ett barnhemsbarn i mängden)

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk