Publicerat 29.11.2016
Kategori: Dikter om döden

Som av en infarkt...

Som en rustning över en kropp,
späd och sviken av livet.

Ett hjärta som av en infarkt trycks ihop,
till oigenkännlig otjänlighet mitt i livet,
mitt i solen.

Tid,
mätt av handen som skapade livet,
när det var som bäst att bäras,
som en sköld.

Längtan stod som ett fån bland dödande pilar,
i väntan.
Såg skuggan redan vara där för längesen.
Kall,
som döden då den närmar sig.

Lite i taget är den slutligen välkommen.

Välkommen till det liv som ännu finns att hämta,
vid solnedgången,
den sista...