Kategori: Dikter om hopp
Surrealism
En surrealistisk känsla. En instinkt jag så många gånger lockat fram förut. Känn ingenting, känn ingenting, känn ingen...ting.
Omprogrammera mig. Jag trycker på alla knappar men ingenting händer. ??"Om vi bara... Om jag bara... Om han bara". River upp, river ner, river upp på nytt för att sedan åter i fällan falla. Fällan full av dåliga vanor och ett länge skuret beteende. Jag känner mig som en bugg. Ett programmeringsfel där fläkten inte kyler och där strömmen alltid bryts.
Hur mycket jag än startar om mig själv sker inga uppdateringar. Jag lever kvar i spillror av ett förflutet som ständigt skär i mina fotleder. Så mycket känslor i 165 centimeter.
Men någonting har hänt. Kanske sker det med den människa som lär sig leva. Hantera. Alla problem har en lösning. Någonstans, i en fortfarande resonabel vrå inombords, lever sanningen. Sanningen om att varje människa som genomgår en separation går igenom sina faser. Den driver mig, faktan. Den fakta som visar att jag överlever, att jag orkar jobba, behöver äta, duscha, städa. Att en punkt också kan vara början på ett kommatecken. Att den sociala mallen som skriker om att två separerade människor måste klippa alla band inte kräver att efterlevas.
Och visst är det bättre såhär. Kroppen förstår men inte jag. Inte ännu. Aldrig har jag älskat så rent, varit så äkta och velat så mycket.
Julian Yderbo är medlem sedan 2016 Julian Yderbo har 4 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Haahaauuj
Hejsan hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej
På andra plats denna veckan: Petterbroberg