Publicerat
Kategori: Dikter

Ur askan i elden

I
Jag börjar mer och mer likna en svan upptill och i andra ändan en sjöjungfru. Förvandlingen pågår oavbrutet. Jag är gärna en oformlig hög om så vore. En dag återfinner jag nog min rätta skepnad, tänker jag. Förr eller senare uppstår jag ur askan, likt en fågel Fenix. Man vill allt i början: att ikläda sig en levande kropp bland de döda.

II
Ständigt undrar jag var svaren finns. Jag kom på mig själv, det dök upp alldeles nyss, som ett språng, som ett förbannat fräckt inhopp. Det stör min koncentration. Jag är på helspänn. Kommer ett, kommer två; sedan kom ett återigen, Så var det: ett, två, ett, två. Dessutom huvudet full med obesvarade frågor likt tid och annat förgängligt. Här lär man sig att lida en dag i sänder. Med stolthet.

III
En annan sak: man har glädje av att känna till hedonismen, och vidare, man måste känna till spelet. Men jag säger ingenting, jag ger inte heller några intervjuer. Det är inte, lyckligtvis, på mig det ankommer att beskriva livets alla dramer.

IV
Ärligt sagt, vet jag inte varför jag är här. Borde jag det? Här som där i förhållande till vad, eller i förhållande till vem? Jag kom hit, men inte längre. Vad skulle jag kunna åstadkomma med min bräckliga kropp, som är påtvingad mig av någon dum jävel med DNA-molekyler på hjärnan. Isis, till exempel, vart tog hon vägen? Vi som en gång höll av varandra, men mest beklagade varandra, det att vi inte kunde ge varandra något varaktigt. Därute, där borta någonstans, buren av tiden, satt jag och väntade med vingar fulla av kraft, redo att lyfta, när hon dök upp och band dem bakom min rygg. Allt det där ska jag glömma en dag, glömma även det jag nu inte kommer ihåg. Bara här och nu för att slutföra detta ändliga liv.

V
Det är slutakten som räknas, vrålar jag med min tysta röst, min för alltid förbjudna röst, till alla dessa uppdiktade figurer, dömda att leva stumma i sina tankevärldar, övergivna i en avskuren tyngdlös krets, utrustade med odödliga repliker, entréer, sortier; samma eviga död att gå till mötes kväll efter kväll; skuggestalter i en omöjlig föreställning.

VI
Har vi tillbringat hela vårt liv som chimärer, fastkättrade av detta dramas godtycke, talande andras ord, andras tankar, uppfyllt deras vilja, ropat ut deras oförmåga här på teatern? Stryk det! Det är bara påstå att man inget har påstått.

VII
Detta är ingen levande teater längre. Här och där hörs visserligen repliker eka. Men de tystnar snart. I början var de tvåbent upprättstående jävligt fyndigt orerande potentater, som inte förstod förvandlingen; som sedan en tid sitter i hoptrasslade i varandra. Allt är möjligt, allt, precis allt är möjligt. Att upprätthålla ett sken av ingenting är en ren formalitet. Frågan kvarstår dock: vem ska ta hand om alla uppdiktade röster?

VIII
Jag och min tvivelaktiga utformning, ämnad att vara en avbild av gud vet vad. En irrande ande i Isis´ eftermäle och dessutom lika illa utrustad att bemöta dumheten. Jag kände hennes heta låga inuti mitt bröst nyckfullt flämtande in i det sista. Ska jag säga det, så förstod jag inte, inte ens min fulländade hjärna förstod när känslan tynade bort. Och vidare, bara det att man inte förstår det man försöker förstå. Kanske är jag fullständigt utmattad av alla moraliska frågor? Det skulle Ivan Karamasov höra, han som gör anspelningar på trolösheten och drogar ned sig med nihilismen. Vi tillbringade en tid tillsammans med våra påståenden: han med sitt: Allt är tillåtet och jag med mitt: I helvete heller. Men vad vi egentligen i vår uppgivenhet trängtade efter, det var att bli bekräftade.

IX
Vi lämnade all misstro och hopp om en genomförd föreställning och lät andra överta replikerna. Vi hoppades att alla ofullständiga konklusioner skulle rinna ut i sanden. Vi önskade ingen analys, vi ville gå vidare. Inte tillbaka till utgångspunkten, inte heller till en evig glömska. Frågan uppstod: hade vi inget mer att reda ut, med alla våra tvivel?

X
Hänger jag inte på ett kors, eller snarare, korset på mig? Ligger jag ned, har jag inte korset under mig, platt på marken? Håll ut! skriker Ivan Karamasov. Han försöker slita mig loss. Vidare. Hade jag inte rest mig upp, när det nu var? Stod jag inte upprätt med Ivan klängande om min hals, hysteriskt skrikande i mitt öra? Nihilisten!
Det gällde att hålla honom på behörigt avstånd. Jag smög utanför hans tillhåll och ropade på sanningen och hostade blod. Jag var inte vuxen det här. Jag föreföll fortfarande vara kvar på planeringsstadiet; en prototyp. Men varför grubbla på existentiella frågor nu, när självbedrägeriet finns till hands?

XI
Jag ska säga: Varifrån skulle det vara möjligt, det som räknas vara? Vad hjälper att vilja vara? Någon kanske påstår det, full av livets akuta behov, om det finns några, jovisst, säkert; det var då det, inte nu, nu finns inga, inte här, absolut inte här.? Nu minns jag: satte han sig inte ner, började inte Ivan K att kritisera mig med en gång, stod inte jag och lade armarna om ett gammalt träd och skrek och visade tänder och skickade iväg feta loskor åt hans håll, medan han satt med ett stoiskt lugn, allt eftersom jag började skrika mer än jag i anständighetens namn borde? Okej, jag dillar, det kunde lika gärna vara tvärtom, han var jag, jag var han, sammansmälta. Men, nu är det andra tider, ett annat ansikte som gäller: Janus´. Mitt kan det inte vara, inte heller Ivans. Vi har inget.

XII
Alltså, vi har funnits till snart sagt hela tiden utan att ha känt till det, utan att veta varför. Frågan är: har det sett annorlunda ut? Var vi här från början? Kom vi hit som genom ett trollslag, i hopsydda med andras ben, andras armar, som genom elektriska impulser är höj- och sänkbara? Naturligtvis genom deras försorg, väste Ivan, genom mitt huvud, som förmodligen inte är mitt eget utan Einstein´s renoverade. Rena hafsverket, påstod Isis, sannolikt slumpens skördar. Men det blir väl bättre, med tiden blir det uthärdligt, påstår de som vet hur ett drama ska hanteras.

© DrZappa 2022

Fristående ordarbetare. Writer. Stockholm Sweden
DrZappa är medlem sedan 213. DrZappa har 6 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg