Publicerat
Kategori: Sorgliga dikter

Vilken nivå ska vi lägga oss på, om vanvårdade barn?

Vilken nivå ska vi lägga oss på, om vanvårdade barn?

Det är med sorg i hjärtat när man ser en man i Tv, säga att de undrar vilken nivå de ska lägga sig, när det gäller vanvård. Precis som det inte var människor han talade om. Och absolut inte oskyldiga barn.
Dessa människor som nu ska sitta och granska hur vanvårdade vi blev i barmhemsbarn.
Bara att tre människor kommer in genom dörren och med våld sliter ut en, släpande över gården in till en väntande bil. De säger inte ett ord. Skrikande, paniken spred sig
mellan tårarna försökte man att undra varför de gör så här? Jag var ju bara sex år!
Ingen tog någon notis att man skadade barn på detta vis. Frågorna raglade sedan ur en varför hade de tagit mig. De var tysta och blev tysta i hela två år. Jag var helt övertygad att jag hade dödat min mamma. Varför sätter de mig annars i ett fängelse.
Barnhemmet var värre än vad någon kan tänka sig. Man pratar om mänskliga rättigheter. Det existerade inte där. Vi var värre än djur. För djur hade de någon nytta av men inte oss.

Man tycker att detta är nog för att man ska vara berättigad till en ersättning som är så liten för ett helt förstört liv. De stackars baren som inte finns i dag, på grund av att de inte klarade av livet. Vilka tänker på dem i dag? Ja, jag gör det i alla fall.
En amnesti likt regeringen gjorde med 50.000 från Balkan. De fick uppehållstillstånd och en chans till ett nytt liv. Vilken chans har vi fått?

Här är det så människor som är det ena eller det andra, de är läkare de är psykiatriker de är psykologer o.s.v. De är högdjur som inte ha vänt på en krona i sitt liv. De ska då förstå hur vi hade det och har haft det i vårt liv. Det är helt omöjligt. Man måste ju ha några som har någon erfarenhet av detta. Ingen av dessa kan förstå hur det är att leva med detta ett helt liv. Man skrapar bara på ytan och tror att man kan känna eller uppleva att varje andetag är ett helvete. Vem har brytt sig om oss? Ingen, detta var ju bortblåst. Vi fanns helt enkelt inte. För myndigheterna gör ju aldrig fel. Detta kan skrivas i dag, för tyvärr pågår detta fortfarande. Jag är av uppfattningen att vi är värda mer än dessa futtiga 250.000 kronor. Men det är inte säkert att någon kommer upp till den nivån. Utan att ha blivit kränkt, terroriserad, bortrövade till barnahatare, sönderslitet hjärta och själ, panikångest. Detta är inte skäl nog.

Bo Grapenskog ( Ett barnhemsbarn)

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Mörk, vacker, passar till allt. Vad är jag? ;-) Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag på följande adress, välkommen dit:…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson