1:a maj på Blåsebacke....

Frivilliga brandkårens musikkårs trumvirvlar hördes långt nere från Torggatan.
Tydligt och klart kunde jag urskilja dem i den tidiga vårens morgon.
Första maj var åter kommen.
Våren skulle hälsas med musikkår.
Med trummor och blås från glänsande förmedlare...

Den första maj jag minns mest och bäst är den då jag hade vattenkoppor och hela kroppen var täckt av vätskefyllda blåsor, ständigt kliande.
Kanske är det just därför som jag minns just den dagen så väl?
Solen lyste som den alltid gjorde på första maj, och i mitt febriga tillstånd med hoptovad hårtuss i nacken och svettig pyjamas med uppknäppta knappar, satt jag på fars arm vid det öppna fönstret i trädgårdsrummet.
Jo, fönstret kunde öppnas så vi hörde bättre och jag kunde få vara nära det öppna fönstret nu när jag var på bättringsvägen. Febern hade börjat gå ner.
Jag visste inte vad som väntade mig men att det var något stort och väldigt speciellt förstod jag för både mor och far stod tillsammans vid fönstret i finrummet när jag vaknade och de kallade på mig. Annars satt de alltid tysta vid köksbordet på morgonen och tyckte; e du redan vaken?
-att du alltid ska vakna så tidigt!
- va ska du uppe å göra nu?
- gå å lägg dig igen!
De ville va ifred i lugn och ro innan far skulle cykla till jobbet.
Jag var alltid i vägen och ingen blev glad att jag vaknade.
De var gladast när jag skulle gå och lägga mig på kvällen.
Det fick jag göra klockan sex varje kväll.
Vid sol eller regn, sommar som vinter...

Men i dag var det sol...
Idag, stod de vid fönstret och såg förväntansfullt ner mot Torggatan och de kallade på mig.
Idag, var det första maj...

Far lyfte upp mig på skjortärmen.
- Så jag kunde se, sa han.
Men jag såg ingenting.
Bara en tom grusig gata och samma gamla vanliga hus som jag alltid brukade se när jag satt vid fönstret i min älsklingsfåtölj.
Men jag skulle lyssna, sa de.
Först skulle jag lyssna och sen skulle jag se!?
Jag hade varit sjuk ett par veckor, var svag och fotfarande yr i mitt huvud som jag la mot fars axel och mina långa ben hängde i sina för korta pyjamasbyxor och med bara fötter.
-Hon skulle ha morronskona, sa mor.
- Hör nu kommer dom.
De som skulle komma vara "Åstorps frivilliga brandkårs blåsorkester."
I den blåsorkestern fanns nog både frivilliga brandmän och många andra med sina blåsinstrument och trummor.
Med trummor och blanka instrument på magen och cymbaler i händerna kom de tågande klockan sju varje år, den första maj, Torggatan upp mot Nygatan.
Jag bodde i en arbetarkommun och det märktes.
Det märktes särskilt tydligt på första maj!

Nu kunde jag tydligt höra trummors taktfasta virvlar långt nere i gatan.
Det ekade mellan husen och fåglarna verkade tystna i vördnad av vid för tillfället.
Det mäktiga ljudet kom närmare och närmare.
Vi gick in i trädgårdsrummet och ställde oss vid det öppna fönstret som vätte ut mot häcken och den ena av våra tre stora hängbjörkar.
En bit ifrån för säkerhetsskull.
- Så det inte drar på henne, sa mor.
Nu var de uppe på Nygatan och framme vid vårt hus.
Det jag såg var en lång rad män med blanka blåsinstrument av olika sort.
De glänste i morgonsolen ikapp med de blankpolerade "guldknapparna" i fina blåsvarta uniformer med tillhörande uniformsmössa.
Främst gick mannen som ledde tåget med taktfasta steg.
Framför tåget fick ingen gå och polisen cyklade bredvid för ordningens skull.
Efter tåget kom en lång rad med cyklande och småspringande morgonpigga "åstorpsbor" som ville vara med årets största dag.
Dagen då de dessutom var lediga mitt i veckan och alla affärer var stängda.
Ljudet från trummorna blev starkare och mäktigare ju närmare huset de kom och eventuell trafik på, den annars så vältrafikerade, Nygatan avstannade i väntan...

Jag satt på fars arm.
Jag kunde se den höga, nyutslagna, hängbjörkens hängen och ljusgröna sammetsöron.
Dess trygga vita och svarta stam med de välkända vindlingarna i sitt mönster.
Det mönster jag betraktade nästan dagligen.
Mönster som var som gator med namn, beredda ta mig till spännande platser.
Föra mig ut i världen.
Denna morgon kom världen till mig!
Just när trummorna slutade höras.
Just när tystnaden skulle ta vid nådde ljudet av en blåsorkester för första gången mitt väsen.
Min själ uppfylldes av ljudvågor av mäktigaste slag.
Så nära men så trygga.
Så vackra och medryckande att till och med husfasaden jublade och skakade i sina grundvalar.
Åstorps musikkår med toner och takt hade intagit dagen!
De hade intagit mig!
Hyllande friheten och första maj...

Jag frågade far varför inte han var med i blåsorkestern och hade fin uniform med blanka knappar.
- Jag tycker inte om uniform och jag tycker inte om trumpet, sa far.
- Jag har fått nog av det i det militära, sa far...
Ja, så svarade far på min fråga.
Han hade fått nog av det i det militära
Mor tyckte mycket om trumpet.
Särskilt när Earnie Englund spelade Gotlänsk sommarnatt på radion om vardagarna och solen lyste gyllengul i den skånska sommaren.
När hon hörde den fick hon ofta tårar i ögonen.
Jag frågade inte så jag fick aldrig veta varför...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk