Alla Helgons Natt.

Så var åter ett år till ända.
Jag räknade mina år efter alla helgons nätter. Inte efter julens aftnar.
Det luktade mandarin i huset.
Mest i det ena rummet. Vardagsrummet.
Medan mörkret ännu låg kvar som ett skyddande bolster över Åstorp, plingade min röda väckarklocka sina första trevande ljud.
Belägen på stringbokhyllan som far skruvat upp på väggen vid sängens ena kortsida, hade den en position som gjorde att jag fick resa mig för att få tyst på den innan den satte igång ordentligt.
Det var bra. Då kom jag i rörelse.
Tände läslampan och skymtade mina grönrutiga gardiner av tjockt bomullstyg som mor sytt.
De hängde i lösa ringar som drogs över en gardinstång av trä.
Jag tyckte om ljudet och mina kusiner i Bräcke hade likadana.
Far fick köpa trästång med tillhörande ringar och montera upp.
Han gjorde det motvilligt efter jag hade tjatat några gånger då jag sovit över hos mina kusiner i deras rum.
Jag ville ha lika.
Jag tyckte om ljudet när träringarna gled över gardinstången då jag gjorde kväll i mitt rum.
Ett tryggt ljud. Ett ljud som hos kusinerna i Bräcke.
Min morgon var.
I trappan på väg ner mot hallen var kyligt.
På fönsterkarmen vid det lilla rutiga fönstret, beläget på väggen vid avsatsen i trappan ner mot de slutliga fyra trappstegen, stod novemberkaktus snart i blom.
Tre torra krukväxter i lerkrukor på gamla överblivna tefat med kalkränder där ingen ville dricka kaffe på bit längre.
De var från en servis far fått från sitt hem, statarhemmet, när syskonen skulle dela på det som fanns kvar.
Jag kunde åtminstone fått koppar till alla faten, sa far.
Han hade motvilligt satt ut dem i hallen och nu fick de tjäna som blomsterfat.
Det var far som vattnade våra blommor och det gjorde han mycket noga.
Far tycket om blommor.
Novemberkaktusarna i halltrappan behövde dock inte vattnas så ofta.
På den stora kistan vid dörren till toaletten hade jag lagt mina kläder i en prydlig hög färdiga tas i bruk.
Jag hade själv tvättat dem för hand i köksvasken. Det gjorde jag varje vecka. Jag tyckte om rena kläder som luktade gott.
Mors kläder var inte så rena och luktade sällan gott och det gjorde mig ledsen.
Far tvättade ibland sina skjortor i köksvasken han också och strök dem själv på strykbrädan uppe i hallen.
Den alltid med skrynkliga kläder överfulla strykbrädan som jag hatade.
Efter en sväng på toa öppnade jag halldörren och kom in i den varmare delen av huset och där luktade det mandarin denna begynnande dag i slutet av oktober.
Klockan var sex och ljus kunde skönjas.
Far hade ätit mandarin i köket när han drack sitt morgonkaffe tillsammans med mor.
Sen skjutsade han henne ner till Pressbyrån vid Åstorps station där hon arbetade, innan han körde till sitt eget arbete i Klippan.
Far arbetade vid Klippans elverk.
De började båda tidigt.
Mor tyckte inte om mandarin.
I dag var mårtensafton.
Alltså det var dagen då vi firade Mårten.
En fredagskväll efter avslutad arbetsvecka för alla.
Min bästa dag på året.
Vi skulle äta svartsoppa och kalkon med alla tillbehör inne i vardagsrummet vid det stora matbordet, tillsammans med faster Karla och barnmorskan Sofia och hennes hushållerska Ester.
Barnmorskan Sofia och tant Ester bodde lite längre ner på Nygatan i ett vitt funkishus.
Far och jag brukade gå till dem och se på fotboll innan vi hade köpt egen TV.
Varje år kom de tre damerna till oss och vi firade mårtengås med kalkon en fredagskväll.
Gås var bara fett, sa far, så det blev nästan inget kvar att äta.
Jag vet inte om det stämmer för jag har aldrig ätit gås.
Vi åt vår kalkon, skrattade och hade trevligt och far bjöd på snaps till maten, Skåneakvavit eller kryddat brännvin.
Till kaffet punsch, eller om det var likör, jag vet inte så noga.
Faster Karla och tant Sofia blev i alla fall extra glada och barnmorskan blev riktigt trevlig och vänlig, sa far.
Hushållerskan Ester tog varken snaps eller likör.
Hon var glad och pratsam av sig själv av bara farten, sa far.
Barnmorskan kände alla och hade hjälpt många Åstorpsbor till världen.
Men inte mig.
En gång fick jag ett halsband med den Heliga Birgitta på av henne och tant Ester när det hade varit i Rom och så fick jag komma ner till dem och lyssna på "O sole mio" på en skiva med en ung pojke som sjöng gudabenådat, sa tant Sofia.
Hon kallade samman hela gatan för att de skulle lyssna.
Ljudnivån var på topp och skivan spelades om och om igen tills far sa att nu kunde det min själ räcka. Tant Sofia blev sur och sa att far skulle då alltid va otrevlig.
Svära och allt när vi lyssnade på så fin musik.
Far gick hem.
Mor och jag blev kvar en stund till för mor ville visa att hon skämdes för far och hans svärande.
Vi drack te och åt kex med marmelad vid köksbordet innan vi gick hem.
Jag tyckte bara om te hos tant Sofia.
Det tyckte mor var så konstigt.
Men på mårtensafton drack vi inte te när vi satt tillsammans vid bordet utan gott kaffe och far svor aldrig.
Min skoldag blev extra rolig när jag tänkte på kvällen som snart skulle komma.
Direkt efter skolan om fredagarna gick Gittan och jag till badhuset.
Badhuset fanns i anslutning till gymnastiksalen rakt över gårdsplanen vid högstadiet.
Jag tror det fortfarande finns där.
Där lärde jag mig simma och dit gick jag ofta och badade bastu fast baderskan var sträng.
Hon var aldrig sträng mot mig.
Hon log och berömde mig när jag simmade.
Jag tog långa fina tag sa hon och jag lärde mig fort.
Men jag gillade aldrig riktigt att simma och ville aldrig lära mig dyka.
Det gjorde ont i näsan och jag hoppade alltid i bassängen stående från kanten men nådde ändå botten lika bra som mina dykande kompisar.
Det var viktigt att nå botten.
Vi firade som sagt alltid mårtensafton på fredagskvällen före lördagen som var Alla Helgons Dag. Mårten var oftast en dag mitt i veckan.
Arbete väntade dagen därpå.
På eftermiddagen i badhuset efter skolan var jag extra glad när jag simmade och tänkte; att i kväll skulle det lukta mat i köket när jag kom hem.
Mor och far var båda hemma och de styrde och ställde tillsammans inför den kommande kvällen.
Jag fick duka matbordet.
Far hade satt i extraskivan som han hämtat på vinden.
Han hade lagt på en fin,vit duk med manglade veck och jag dukade med finaste servisen och de bästa glasen.
Den kvällen svor inte far och han blev aldrig arg.
Vi var som en familj i någon slags värme och med ett gemensamt mål.
Att ge av det vi hade.
Bjuda in de ensamma damerna till en festkväll i slutet av en arbetsvecka.
Bjuda på god mat och dela gamla berättelser och minnen.
De hade alla känt varandra sedan ungdomen.
- Di rige di kan, brukade alltid faster Karla säga.
Fast vi var ju inte rika.
Jag lyssnade och var intresserad av deras berättelser.
Jag deltog i skratt som blev gladare och högre allt medan kvällen fortsatte.
Det dukades ut.
Kinaschack och ett spel där man drog kort med olika frågor togs fram i väntan på kaffe och tårta. Tårtan hade far hämtat på café Kontinental på väg från sitt arbete.
En Prinsesstårta med grön marsipan och rosa ros på toppen.
Den rosen fick alltid jag.
Den var finare se på än den var god att äta.
Jag åt den ändå av artighet.
Dagen efter skulle far och jag upp tidigt och åka tåg till Hasslarp.
Vi skulle till Fleninge kyrkogård med en fin krans som vi skulle lägga på hans föräldrars grav.
På gravstenen stod inristat; husägare Carl Johansson med hustrun Eva.
Snart avslutades fredagskvällen i glädje med värme och trygghet.
En doft av mandarin låg kvar över vardagsrummet.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk