Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Ambrosia (kapitel II)

Damen i rummet är klädd i en strikt mörk långklänning med en vit blus med krusad krage runt halsen. Hon omges av en svag doft av liljekonvalj, sträcker fram sin hand och presenterar sig. Jag tar emot den, lägger märke till en vacker, gammal samovar på ett rokokoliknande bord i salongen, självporträttet av Munch. En tid som stått still sedan Ivan Gontjarov’s dagar.
Jag befinner mig på den ryska landsbygden. Utanför Novosibirsk. Tre år har passerat sedan jag lämnade Paris. Med eskort.
-Jag hoppas ni ska trivas här, säger hon och ler. Att ni ska återfå era krafter.

Värdinnan, som lystrar till namnet Anna, har ett släktskap, på långt håll, med författaren Boris Pasternak och ett förflutet inom teatern. Hon omger sig med en husa som ansvarar för köket och en trädgårdsmästare. Och två katter, ej att förglömma. Hennes dotter befinner sig i St Petersburg för konststudier och några av hennes alster hänger i ett stort gästrum, som jag huserar i, långt från händelsernas centrum. Men, framförallt ovetandes om Laura är kvar i livet. Nåväl. Jag vill släppa plågsamma minnen. Tar promenader, ibland tillsammans med Anna. Hon bär på sorger, det vittnar, om inget annat, hennes ögon om. Vad ser hon i mina ögon? Liv? Hemligheter? Ånger?
—Det har kommit in ett nytt ljus i mitt liv, säger hon och stannar upp, när vi befinner oss i en skogsdunge och pekar på solflödet, som letat sig genom lövverket. Och skrattar till.

Ensamheten är mer påtaglig i tystnaden. Och i de ödsliga vidderna, som sträcker ut sina fingrar, hörs bara suset från vindarnas växlingar alltmedan tankarna förs runt i cirklar. Och river upp gamla sår, som jag ”plåstrar om” med Georgiskt vin. Förvisso under uppsikt från Annas omsorg om ”medicineringen”.
Vid matbordet råder ett tyst samförstånd. Anna påstår att det inte finns någon väg som leder härifrån eller rättare sagt: en väg tillbaka till det som en gång var. Jag tiger eller om man så vill: samtycker med tankarna envist cirklandes kring Paris, där mitt liv ”upphörde”.

Anna förstår min tystnad. Att mina upplevelser, som numera består av fragment, inte skulle ge en klar bild av vad som utspelades under åren efter Paris. Förmodligen vet hon mer om min bakgrund än vad jag vet om hennes. Å andra sidan, föredrar jag att inte veta, att inte veta skymmer ingen utsikt. Och inger en strimma hopp, vad det nu betyder, vad det skulle leda fram till bland livets bråten av villfarelser om gott och ont. Om det leder någonvart? Att få vandra i skogens tystnad och finna sinnesro ger förvisso inga svar. Men att inte veta är också att veta.

Och Anna, änka, (det har hon nämnt), dessutom passerat ”mitt i livet”, försöker orientera sig fram i tillvaron, som kan sina monologer om så det är Shakespeare eller Tjechov. Jo, jag har fått erfara det vid något tillfälle när vi har druckit vin. Då blir salongen hennes scen och hon rör sig vackert; med inlevelse strömmar orden mot mig. Även släktporträtten, bör nämnas, som utgör en fond på väggen. Inget av hennes sorg syns. Utan tidlöst lyster. Teatern i all ära, så blev hennes resor runt på Europas scener något KGB höll ett vakande öga på. Insåg så småningom en potential i en vacker kvinna som mötte flera högt uppsatta personer. Ett dubbelspel ständigt på repertoaren. Det kom att bli hennes livsöde.

^ ^ ^
Tanken uppenbarade sig oundvikligen på morgonpromenaden: ska jag lämna gården och försöka ta mig tillbaka till Paris? Med hjälp av transsibiriska järnvägen? Hur kommer Anna att reagera? Kommer hon rent av vilja följa med? Och dottern, vill hon ta över gården? Går det att få ut nya pass? Det finns ingen väg tillbaka har Anna sagt. Jag vet. Och Paris, varför återvända? Laura, lever hon? Tankarna snurrade.

Jag slår mig ned på en bänk för att pusta ut. Någon har ristat in ett hjärta genomskjutet av Amors pil. Och två initialer.
Solen har letat sig upp på himlen och skogen doftar. Att vara är en resa i nuet, enligt Strindberg och Anna ler och ser plötsligt ut som fröken Julie. Hon bär sitt öde med högburet huvud. Stolt och vacker. Varför lämna detta lugna liv för ett Europa som står vid randen av ett krig? Rykten sprider sig snabbt via internet.

Jag har återupptagit skrivandet, då mina krafter så sakteliga börjat återvända. Begrundar var jag befinner mig i livet. Oron över att bli hämtad finns där. Annas närvaro får dock min oro att bli inkallad till tjänst avta för varje dag. Nåväl. Sanningen är ju att vi båda är ”avförda” från verksamheten, som Anna säger. Å andra sidan har klimatet i landet hårdnat. Och i den här ”fristaden”, utanför Novosibirsk, kan allt förändras snabbt. Det ska sägas att jag inte besökt miljonstaden sedan mitt plan landade och vidare eskorterad ut till Annas gård. Har få minnesbilder, då jag var i dåligt skick och sannolikt drogad.

Jag reser mig från bänken och följer stigen ner till insjön, som ligger spegelblank. En eka är förtöjd. Längre bort kan jag se en liten badstrand. Men inga människor. Jag går tillbaka. Väl uppe på grusvägen möter jag bonden med häst och vagn. Förmodligen ute och inspekterar sädesfälten. Han lyfter på kepsen och nickar till hälsning. Jag hälsar tillbaka. Fortsätter utmed dikesrenen fylld av alla sorters blommor. Den gamla vägen slingrar sig fram på sibiriska slätten med alla sina hemligheter. Annas gård blir större och större likt det växande slottet i ett drömspel. Nej. Jag befinner mig i verkligheten. Ser trädgårdsmästaren böjd vid rabatterna av rosor, ser Anna läsandes vid bordet med termoskanna och brödfat samt ett urdrucket glas. Och från transistorradion hör jag svagt Sjostakovitjs musik.

Bonden jag mötte vid vägen bor inte långt härifrån. Dit beger sig husan för att hämta ägg. Han levererar även skinka och kalvstek om så önskas. Prima kvalitet kan jag intyga. Hembränt finns också. Naturligtvis förser han husan med mjölk. Nej, hon behöver inte släpa på det, Anna har en flakmoppe och drivmedel finns hos bonden. Han är från trakten och gården har gått i arv. En av hans söner har blivit kvar. Den andre lär ha tagit värvning i armén. Huruvida bonden vet något om Annas handhavande med KGB? Förmodligen inte. Och mitt inträde på scen, har förhoppningsvis inte väckt några misstankar.
Om man ska bege sig in till staden Novosibirsk finns en gammal lokal järnväg dragen förbi området, enligt Anna, och tar fyra timmar, då det stannar vid varje ”mjölkpall”. Och det dras av ett diesellok med fyra vagnar i släp. Subventionerat av staten och resan kostar ett blygsamt antal rubel. Anna har föreslagit att när jag känner mig redo, ska vi resa in till miljonstaden med lokaltåget. Så får du uppleva det storslagna sibiriska landskapet.

^ ^ ^

Anna saknar i tillvaron en tilltro till Kreml, vilket beror på att snart kommer det krävas utresetillstånd för att lämna landet. Även för henne. Intuition måhända. Men kvinnors intuition har förmåga visa sig stämma. Hon har läst mina tankar om att lämna henne och gården, för att återvända till Paris, även om jag, flera gånger, försäkrat henne att det stort sett är omöjligt. 

Anna är inte riktigt bekväm med magkänslan att skruvarna börjat dras åt, att de inte kommer tillåta henne utresa ifall hon skulle få en inbjudan från Théâtre Français i Paris. Som om drömmen att få ta emot publikens applåder och tillrop börjat falna. Samtalen på kvällarna kretsar kring teatern, om olika pjäser hon tycker om, frågar vad jag vet om Strindberg, om Tjechov osv. 
-Så du längtar tillbaka till teatern? 
-Ja, svarar hon, jag älskar stå på scen, men Kreml har tagit bort den möjligheten, varför vet jag inte, dom har inte gett mig några förklaringar. Å andra sidan, sedan jag hamnade här efter min mans bortgång, har det varit tyst från teatern i Moskva och även från St Petersburg. Nåja, det går ingen nöd på mig. Anna suckar, lyfter vinglaset och tömmer innehållet, reser sig, går bort till skivspelaren, tar fram ett skivfodral, plockar ut en svart vinylplatta, lägger den på skivtallriken, sänker försiktigt pickupen mot skivan och ut strömmar Dvoráks nionde symfoni. Anna sätter sig bredvid mig i soffan, lutar huvudet mot min axel och blundar. Dvoráks vackra musik fyller rummet, en av katterna smyger sig fram, hoppar upp i soffan och lägger sig intill Anna. Den nya världen, tänker jag, och kan inte låta bli att le. 


Men runt hörnet väntade den gamla världen med oroligheter.





©DrZappa 2022

Fristående ordarbetare. Writer. Stockholm Sweden
DrZappa är medlem sedan 213. DrZappa har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg