Ankomsthallen

Tulldiskarna utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. Uttryckslösa ansikten. Stela känslokalla blickar studerar mig från topp till tå – kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Sovjetiska tjänstemän stationerade för att bevaka hamnen. Är ändå mycket nervös. Kan nu inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla.

Nu står jag här framför dem. Rör mig framåt. Ensam, förutom min reskamrat. En av männen vid den gula målade spärrlinjen säger något på ryska och visar slött med ena handen. Lyfter upp min ryggsäck. Ser den sakta röra sig framåt på bandet. In under ett plastskynke. De tittar på sin skärm. Inte ett ord. Passerar genom en skanner.

Nickar till en annan man och lyfter upp ryggsäcken. Sovjetunionen? Ingen öppnar mitt bagage. Ingen muddrar mig för att se om något komprometterande finns. Visas fram till passkontrollen. Någon sekunds blick. Likgiltighet eller snabbt försvunnen misstänksamhet. Blir stående medan mitt pass granskas noga, för hand. Diskussion verkar uppstå. Ett papper plockas fram. Stämplas, läggs i passet och allt lämnas tillbaka. Ingen stämpel i passet. När jag senare skulle åka hem tvingades jag lämna tillbaka alla kontanter, mot kvitto förstås. Trots att de var nästan värdelösa.

Viftas iväg. Ingen återvändo. Längs ena långsidan, bortom ett kraftigt rep, ser jag passagerare är på väg till båten. Rader av finländska turister som rullar iväg med kylskåp, diskmaskinerna och annan köksutrustning. Finns kanske en uppdämd nyfikenhet och ett begär av billiga varor, som estländare får köa till under flera år. Absurd och beklämmande samtidigt.

Kommer så ut i ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Fåtal som väntar. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmar in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här är man inte riktigt välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften. Möts av en man med våra namn på en pappskiva, liksom ”taxi”. Vår värd, Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn.

Min reskamrat växlar några ord med honom. Det var kontakten han hade ordnat. Står med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna småsmutsiga bruna skor. Smalt leende, som lättad att vi kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Känsla av att här stannar man inte mer än absolut nödvändigt. Som sagt, här stannar man inte till för en kaffe med bulle. Rör oss snabbt mot entrédörrarna. Öppen militärjeep passerar utanför fönstret. Sovjetiska soldater med Kalasjnikovs. Skarp ammunition?

| del 7 av första resan till ockuperat Estland vintern 1989

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk