Apollo

Jag gick in i sadelkammaren för att hämta Apollos sadel och träns. Det var en evighet sen jag red senast och självklart fanns där nervositet. Det är en torsdag idag, och de innebär att Apollo redan är borstad och klar för ridning. På torsdagar finns det två stallflickor som fixar hästarna som står där för en liten slant.
Jag knackade på Apollos boxdörr som jag lärde mig på ridskolan att man skulle göra, hängde tränset utanför boxen på en krock där hans grimma hänger. Jag strök mjukt och försiktigt på Apollos hals och gav honom en liten puss på mulen. Sedan lägger jag över den tunga sadeln på hans rygg och spänner fast sadelgjorden. Samtidigt som jag hämtar tränset så står Apollo där med en sorglig blick, man kan se i hans ögon att han inte är taggad för en hoppning idag. Han kör på det gamla vanliga, huvudet så högt upp som möjligt så att jag inte kan få in bettet i munnen på honom. Jag hänger mig själv på hans hals så att han ska tycka det är tungt och på så sätt drar ner halsen, men tillslut fick jag in bettet och kunde spänna alla remmar. Jag tar hästen med min högra hand och börjar gå till paddocken. Väl där ser jag att hinder redan är fixat dessutom i rätt höjd.
Apollo har en tendens att spänna ut sin mage väldigt mycket, så om jag inte spänner den så hamnar både jag och sadeln under magen på honom. Medans jag spänner sadeln får jag den där onda blicken som han alltid ger mig och stampar med hoven.
Jag knyter upp tyglarna och tar en starkt grepp om manen och kliver upp på honom. Han är väldigt stor häst, han är 168 cm i mankhöjd så det kan ibland vara lite klurigt att komma upp.
Första rundan låter jag han skritta runt med långa tyglar så han får värma upp. när jag kommer till bokstaven A så skänklar jag på honom så att han travar två varv.
Nu är både jag och Apollo uppvärmda så då ger vi oss på banan.. första hindret flyger vi över, som vi aldrig har gjort något annat förut och andra hindret lika så. Det är när jag flyger över dessa hinder jag mår bra, det är då jag känner mig levande och fri.
Jag blickar snabbt bort mot hinder nummer tre och i galopp kommer vi allt närmare och närmare.
Apollo fick helt plötsligt för sig att stanna, medans jag fortsätter min färd över hindret utan häst.
Med huvudet före hamna jag på pladask ner på marken.
Allt blev svart i mina ögon, jag såg ett vackert ljus som jag så gärna ville dras till. Till min förvåning såg jag en man i det vackra ljuset.. en man som jag först trodde var Jesus eller gud.
Men när denna person kom lite närmre ser jag att det är min älskade farfar som förhastat lämnade oss för 2 år sedan. Han log mot mig med det finaste leendet som existerar och sa ''min älskade lille tös''
Jag måste drömma, inte kan man väl se sin döda farfar.
Jag vill inte vakna, jag vill fortsätta att se farfar i det fridfulla ljuset.. Jag går emot honom och ska precis ge honom den kramen jag aldrig hann ge honom då han dog. Han sa till mig ''tyvärr lilla vännen, du måste återvända dit du kom ifrån. du kan inte följa med mig, inte riktigt än''.
där stod jag som ett frågetecken. Jag vill inte tillbaka, jag skulle få det så mycket bättre här än där jag kom ifrån. Här känner jag ingen smärta överhuvudtaget. Jag frågar min käraste farfar ..
- Är jag död farfar? är det så här det känns att dö?
Han skrattar till med ett hånfullt skratt och tar min hand och säger..
- ja du.. jag får inte säga så mycket om det, det får du se på egen hand.
Jag känner mig inte riktigt nöjd med det svaret, och irriterad blev jag. Här går jag alldeles ensam och vilsen där det bara är vitt. Det finns inga hus, inga gator, inga djur och inte ens skrikande barn.
Farfar gick allt längre och längre bort för att sedan le med det största leendet och vinkar som om han tog farväl.
Helt plötsligt sugs jag bort, det är som att någon jätte står och dammsuger och jag är lite smuts som dras in i den. Det känns som att jag får stötar i bröstkorgen.
Jag hör hur något svagt pipande ljud som blir allt stabilare, och när jag öppnar mina ögon så ser jag 4 helt genomsvettiga läkare ståendes bredvid en sjukhussäng som dom har placerat mig i.
en av läkarna torkar bort sitt svett ifrån pannan och säger ..
- Välkommen tillbaka! vi har kämpat för att få liv i dig igen!
- Jag såg ljuset! var det ända som kom ut ur min mun.
Jag har alltså varit död för en stund, och det har varit en upplevelse. Men jag vill nog leva ett litet tag till och ta hand om min käraste Apollo.

Julia K

Julia K är medlem sedan 2016 Julia K har 6 publicerade verk