Är du kär i mig ännu...

Hon darrar av förväntan. Håret ringlar runt halsen och vågar sig ned på axeln. En lock pekar mot det vänstra bröstet, vars rundel kupar sig under blusen. Det kittlar i magen, hon längtar så, kroppen är het och länge sedan var det hon hörde hans smekord.
De har inte setts på tio månader, inte famnat varandra på så länge. Hon har haft träningsvärk i kroppen av längtan. Drömt om hans vackra bruna ögon som smalnar så vackert när han ler mot henne.
Han är på väg, han kommer snart och hon sprayar en dusch av vällukt över hals och hår. För hans skull har hon klätt sig, för hans skull har hon ringen på fingret, trots att den är något för stor.
Det var annorlunda före pandemin. Men hon har magrat. Matlusten försvann sakta och ersattes av en gnolande värk.
Ibland har hon vaknat i natten och trott sig hålla om honom. Kysst hans mun, låtit fingrarna leta sig genom hans mörka lockar. Ögonblicket innan hon vaknar är allt fortfarande möjligt. Besvikelsen när hon känner konturerna av kudden i famnen.
Han ringde igår. Vibrationen från mobilen fortplantades till handen, fortsatte genom kroppen och hon satte sig när benen mjuknade.
”Jag kommer i morgon”, i hans röst hördes jubel och de talade i mun på varandra.
”Nä!”, ”När?”, ”Hur?”, ”…eftermiddag, stannar över natten…” och de drunknade i kärleksorden som strösslades.
Hon hade knappt sovit i natt. Halv sex kokade tevattnet. Tidningen innehöll inget av intresse, hennes blick for oseende över rubriker. Städade lägenheten som redan var fri från damm och kläder på stolsryggar. Putsade kranen så att den blänkte i det vita köket. Moppade golven metodiskt och spred såplukten från rum till rum. Bytte sängkläder, vände på madrassen.
Duschade. Klädde sig. Klädde av sig. Bytte om. Svettades. Duschade. Och nu står hon framför spegeln. Hon är ren, välputsad, ögonen glittrar i solljuset som reflekteras från sovrummet.
De har känt varandra i ett drygt år. Han snubblade in i henne i affären, då, innan allt hände. Grep tag i henne för att inte falla och hon tappade korgen med matvaror som rullade iväg. Det slamrade i butiken. Han var så ångerfull. Hon hörde ingenting när hon såg in i hans ögon. Där och då förlorade hon sig. Hjärtat dunkade. Hon fumlade efter sina varor och han böjde sig ned för att hjälpa henne. Deras huvuden kolliderade lätt och efter ett ömsesidigt aj, började de skratta.
Hemma hos henne drack de te. Hemma hos honom kaffe. På lördagarna strosade de runt i stan, fikade, gick på bio och restaurang. Han var uppmärksam, öm och allvarlig.
De talade om en gemensam framtid, spann planer med tankens hjälp.
Sedan kom pandemin. Han var i sitt gamla land och kom inte ut. Släkten krävde hans hjälp. En vecka gick, ännu en.
”Jag kommer snart”, sa han på en dålig videolänk med vågor som gjorde henne sjösjuk. Han hade förtvivlan i rösten. Hon grät. Men han kom inte.
Dödstalen skrämde henne. Han berättade om begravningar, hur mostrar och farbröder lagts till vila. Hoppet steg och sjönk, en notis i tidningen om att vaccinet närmade sig, en rubrik om misslyckande.
Tills. Tills han ringde igår. Han var i landet, han var hemma, han är på väg till henne!
Hon vankar av och an, från kök till sovrum till vardagsrum. Rättar till en sak här. Flyttar en bok som tagit sig en millimeter åt höger. Öppnar balkongdörren, vädrar. Det är vår, nyss knoppade snödropparna, nu är de i senblom. Koltrasten sjunger och en skata flyger förbi med en pinne i näbben. Hon ser hur den bygger sitt bo i häggen, hon undrar om det är samma par som förra året.
Hon vänder ansiktet mot solen och blundar. Längtan bultar inifrån, vill komma ut. Han brukar kyssa henne på nästippen, hålla hennes hand med sina fingrar inflätade i hennes, famna henne så att hon försvinner och lyssna när hon berättar om sina dagar.
Hon går in. Radion står på och från högtalaren sjunger en värmländska om Klas-Göran. Det är en gammal låt. Hon har hört den förut och melodin är catchy. Tankarna rör sig. Är du kär i mig ännu. Hon fnissar lite åt namnet. Hon har aldrig känt någon Klas. Eller Göran. Det är verkligen gammal låt.
Tiden tycks stå still. Hon sätter sig, försöker läsa men ögonen stannar. Radiorösterna mumlar på mot hennes döva öron. Klockan passerar lunch. Hon är inte hungrig.
När dörrklockan bryter stillheten, tar hon ett språng ur fåtöljen och småsnubblar mot dörren. Han är här, han är här, jublar röster inom henne.
Han står på andra sidan dörren. Håller ett fång blommor i famnen, lysande röda rosor och hon ser dem knappt, kan bara möta hans ögon och hjärtat dunkar henne döv. Hans doft berusar henne och länge står de stilla och vilar i varandras armar. Hennes tankar som nyss strötts ut mellan känslor av lycka och glädje, börjar vandra tillbaka till sitt ursprung. Hon vaggar lätt från sida till sida och han följer med, en trygg rörelse från urminnes tider. Med den kommer en melodi. Hon nynnar hårt kramande sin kärlek och sången som formuleras till ord vid hans öra är meningslösa.
”Är du kär i mig ännu Klas-Göran…”. Hon kan inte sjunga annat än på sin Mälardialekt, orden är klara och tydliga.
Han stelnar till. Skjuter henne långsamt från sig.
”Vad sa du?”.
Hon fnissar till och läser orden som en fråga.
”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?”. Hon är så skrattande lycklig.
”Vem är Klas-Göran?”. Hans rynkade ögonbryn pekar på henne.
”Du vet, han som tröstar mig när du är borta.”. Hon kan inte låta bli att skämta lite. Han tar ett steg från henne. Armarna faller ner.
”Då kan du vända dig till honom i fortsättningen.”. Han vänder om. Öppnar dörren och innan hon hinner förstå, har han drämt igen den och försvunnit.
Ett sista sms flera timmar senare. Hon har gråtit hela kvällen.
”Dina skämt är lika dåliga som sången. Du öppnade mina ögon.”

Åsa Lovén

Har gått en del skrivarkurser för Jorun Modén och fått några noveller antagna för publicering. Gillar formatet novell med en knorr på slutet. Har viss dragning åt det fantastiska.
Åsa Lovén är medlem sedan 2023 Åsa Lovén har 3 publicerade verk