Är duvor monogama?

Är duvor monogama?

Margareta var nervös. Kände oron sprida sig över halsen som stickningar i huden.
Hon bar brickan framför sig och glaset med latte for betänkligt fram och tillbaka över den glatta ytan. Hon hittade en ledig plats vid ett litet runt bord precis vid fönstret och satte sig sakta på den knarrande rottingstolen.
Blicken sökte sig genom den smutsiga rutan. En tjock duva spatserade förbi på trottoaren. Näbben sökte ihärdigt efter något ätbart och den feta kroppen gungade fram och tillbaka för varje ryckigt steg.
Hon såg honom på långt håll. Den gängliga kroppen och hans långa bestämda kliv. Magen drog ihop sig och ett svagt illamående fick henne att svälja.
Han lyfte handen till en vinkning när han fick se henne genom fönstret. Själv förmådde hon inte röra sina händer utan höll dem krampaktigt runt det varma glaset.
När han satte sig mitt emot henne fyllde hon munnen med drycken. Knep ihop läpparna och svalde ner vätskan i små knappt hörbara klunkar. Överläppen dekorerats med den skummade mjölken och hon skämdes en aning.
– Här, sa han och räckte henne servetten. Skrattade mot henne och de bruna ögonen smalnade.
– Gick resan bra? frågade hon och tog mot den framsträckta servetten.
– Ja men jag höll på att missa bussen men nu är jag här.
Han såg allvarligt på henne och hon slog ner blicken. Gned tumnageln mot glaset där en liten rännil av ljusbrun latte letat sig ner.
– Varför åkte du? fortsatte han.
Hon skakade häftigt på huvudet. Några röda hårslingor lossnade från hårspännet, föll ner över pannan och hon föste tillbaka dem med en hastig rörelse.
– Jag ville det inte. Rösten var tunn och han fick luta sig fram för att höra.
– Jag ville inte åka Martin, men jag hade inget val. Kan vi inte bara sitta här och prata en stund. Om hur du har det nu. Det var så länge sedan.
– Alla brev jag skrivit till dig. Varje gång hoppades jag på att få ett svar. En förklaring på varför du valde att lämna oss. Pappa och mig.
Margareta såg att han blev blank i ögonen.
Bara han inte börjar gråta. Det klarar jag inte, tänkte hon och fäste blicken på lampan som hängde över bordet. Den svarta lampskärmen var dammig och fet av matos.
– Förra våren åkte jag hem till dig. Stod utanför och såg upp mot ditt vardagsrumsfönster. Men jag vågade gå in för jag trodde inte du skulle välkomna mig, sa hon.
Hon fortsatte gnida glaset. Latten hade blivit kall och hon ville inte dricka mer av den.
Livet pågick runt omkring dem men för Margareta stod tiden stilla. Hon ville fånga den, hålla fast tiden så han inte försvann ur hennes synfält. Men hon visste att det inte skulle dröja innan han reste sig, kanske ge henne en kram och återvända till Göteborg.
– Du svarade inte på frågan. Varför lämnade du oss? Rösten var spröd som spunnet socker.
– Jag valde livet, sa hon.
Han stirrade på henne. Naglade fast hennes blick vid sin.
– Valde livet? Ingick inte vi i ditt liv? Jag var bara tio år. Hur kan en mamma lämna sitt barn?
– Jag hade inte överlevt annars, sa hon och sträckte händerna mot honom i en bedjande gest.
– Vad är du för en mamma egentligen, sa han och reste sig.
Hon tittade efter honom. Följde ryggtavlan tills den försvann i folkmängden.
Han var tjugosex år nu. Hon hade missat sexton år av hans liv. Tänkt på honom varje stund. Drömt om honom om nätterna.
När hon lämnade lägenheten för sexton år sedan hade hon för första gången under sitt vuxna liv valt sig själv före andra. Hon hade fått betala ett högt pris. Men hon hade överlevt.
Egoistisk ansåg några i vänskapskretsen och bröt all kontakt med henne.
Det sprängde bakom ögonlocken. Luften var sval när hon kom ut på trottoaren.
Duvan var inte kvar. Hon såg den ingen stans.
Undrar om duvor är monogama, tänkte hon och beslutade sig för att åka till Göteborg nästa morgon.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk