Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Återvändarna

Återvändarna
Av Lars Jerrhag
Kapitel 1

Det är en råkall och ganska disig tisdagskväll i Malmö alldeles i slutet av november månad. Det stora brobygget håller på att fullbordas och ljusen från de starka strålkastarna därute i sundet syns svagt genom diset in till stan. Det blixtrande blåljuset från en ambulans reflekteras i skyltfönstren och kastas tillbaka in i den svagt upplysta sjukhytten. Sirénernas klagande ljud ekar mot de hårda husväggarna och förvrängs efter hand som ambulansen rör sig framåt. Den ganska sparsamma trafiken vid den tiden på dagen, gör att den nästan obehindrat, kan färdas i en hög fart i riktning mot det stora sjukhuset inne i stans centrum. Några enstaka kvällsvandrare kastar förstrött en blick på ambulansen men återgår så snart den passerat, till att titta i skyltfönstren eller fortsätta sitt samtal som man som storstadsbor oftast gör. Möjligen undrar man några sekunder över orsaken till utryckningen…är det ett litet barn,…är det en gammal människa,…är det en trafikolycka eller ett sjukdomsfall,…Men först kommer tanken som de flesta får när de ser en ambulans…är det någon jag känner ?… En tanke som berör oss lite olika beroende på hur många människor som bor i vårt eget samhälle. Stannar den vid granngården eller huset intill så kan vi ju nästan vara säkra på att människan som ligger därinne på båren är en bekant eller åtminstone någon man känner till utseendet.

Inne i ambulansens sjukhytt arbetar den här kvällen en ung ljushårig narkossköterska tillsammans med en manlig sjukvårdare och deras ansikten blir regelbundet upplysta av det flackande blå ljuset som gör att de påminner om aktörer i en fladdrig stumfilm från tjugotalet. På något sätt påminner den unga ljusa sköterskan om Greta Garbo i någon av hennes tidigare filmer. Hennes långsmala händer är iklädda ett par åtsittande, sterila gummihandskar och hon koncentrerar sig på att föra in en kanyl i en av de spända venerna på patientens vänsterhand.
– Förbaskat ! – väser hon fram ett mellan de sammanbitna tänderna, då ambulansen oväntat kränger till i ett gathörn och ber, lite irriterat, sin kollega om hjälp att hålla patientens arm i stillhet. Först när infusions lösningen rinner ned genom droppkammaren och slangen som är kopplad till kanylen blir hennes ansikte avslappat och lugnt och hon ger sin kollega en tacksam och lite ursäktande blick. Under tiden hör de förarens rutinmässiga samtal på mobiltelefon med den jourhavande sköterskan inne på akutmottagningen ;
- Jaha., vi är på väg in med en medelålders man med hjärtbesvär, och ett rejält utvecklat lungödem…han heter Sven-Erik Ove Persson och är född 440930. Nej, han är inte alls kontaktbar just nu…Jo, Pelle hann visst prata lite med honom precis när vi kommit fram. – Ja, EKG: t är kopplat, vi skickar över det strax …verkar som en kraftig vänstersvikt….Ja , Eva håller just på med att sätta ett dropp…Okej , vi passerar just Folkets hus… bör vara inne om cirka fem minuter… har ni något kaffe klart förresten ?…
- Kanon !… ja det var väl allt tillsvidare, hej då ! -

Sven-Erik Persson hade jobbat över till klocka sju på kvällen på den mekaniska verkstad där han arbetade. Det stora brobygget hade medfört en massa extra svetsjobb de senaste veckorna och alla på arbetet hade varit lite stressade. Han hade kommit hem till sin lilla tvårummare i södra delen av Rosengård vid halv åttatiden på kvällen. Precis som vanligt hade han bytt om till sitt favoritplagg , den gamla träningsoverallen med svarta revärer längs byxbenen och med IF Gnistan i vita bokstäver på ryggen. Han hade den på sig nästan varje dag men bara när han tänkte gå hemma och slappa men aldrig när han gick ut.. Den mörkblå overallen var hans enda kvarvarande minne från den tiden för snart nio år sedan då han bodde uppe i Halland och var aktiv i en idrottsföreningen där. Förutom att han hade haft hand om pojklagen så hade han varit med i IF Gnistans styrelse under några år. Det var med stor saknad han minns den starka och fina gemenskap som fanns i det lilla brukssamhället. Han hade bott tillsammans med sin dåvarande fru Ulla och barnen alldeles i utkanten av byn i ett litet hus klätt med ljusgrå eternitplattor. Ulla var ifrån Kirunatrakten och hade ett samiskt utseende med höga, nästan asiatiska kindknotor, mörkt hår och bruna lite sneda ögon. Han hade träffat henne på en LO kurs uppe i Umeå hösten 79 och blivit hopplöst förälskad liksom hon blev i honom. Efter mindre än ett halvår hade hon flyttat ned till honom i Halland och skaffat sig ett jobb i byn. Det visade sig vara en tystlåten och rätt blyg kvinna som sällan gjorde något större väsen av sig. Samtidigt så bar hon på en inre styrka och en envishet som påminde om segheten hos de fjällbjörkar hon var uppvuxen med. Han hade tyckt att hon var den vackraste kvinnan i byn och vakade över henne med både stolta och samtidigt lite svartsjuka ögon när de var ute tillsammans i samhället. Hennes buttra sätt och tystlåtenhet berörde väl honom inte särskilt mycket i början av deras äktenskap tvärtom så upplevde han väl att de hade det rätt bra tillsammans. Dessutom var han ju själv inte särskilt talför eller sprallig heller och visade bara undantagsvis några känslor av det mer högljudda slaget. De enda gånger han verkligen visade några känsloutbrott, det var på fotbollsmatcherna när hemmalaget var inblandat. Efter knappt ett år så hade han gift sig med Ulla och de köpte huset till ett lågt pris av en gammal släkting till honom. Något halvår senare föddes det första barnet som döptes till Lena och tre år senare föddes sonen Stefan och både han och Ulla ansåg därmed att familjen nu var komplett och några mer barn skulle det inte bli. Sven-Erik hade sedan många år jobbat som sorterare nere på byns sågverk som låg strax intill Lagan och Ulla hade fått ett ledigt halvtidsjobb som sjukvårdsbiträde på byns sjukhem. Hon var alltid vänlig och omtänksam mot de gamla och trots att hon var butter och tystlåten så blev hon snart uppskattad av både personal och åldringar på hemmet Första året efter att det dottern Lena fötts så blev hon hemma och när hon åter började arbeta lämnade hon flickan på dagarna hos Sven-Eriks syster som bodde alldeles i närheten För det mesta så cyklade hon de fyra kilometrarna ned till sjukhemmet som låg mitt i byn och det var bara när det ösregnade eller snöade kraftigt som hon brukande ta deras gamla blåa Volvo hon ville vara i rörelse sade hon :
- ”I´nt ska en ung frisk människa behöv till å åk en sån liten bit å förpesta luften med den gamle skorven ”

Ulla och Sven-Erik hade varit gifta i nästan elva år och barnen Stefan och Lena som hade hunnit bli sju och tio år gamla och gick i småskolan nere i grannsamhället. Stefan med hela entusiasmen hos en nybörjare och Lena som en luttrad tredjeklassare med de vuxna tjejernas manér. Flickan var slående lik sin mamma med sina lite sneda ögon och det långa kolsvarta håret som räckte långt ned på ryggen och var i vägen när hon skulle äta. Stefan hade börjat bli ganska lång och gänglig och liknade mest pappan med sitt lite slängiga sätt att gå och det raka ljusa håret som ständigt var rufsigt.
De första åren av deras äktenskap var en tid av familjeidyll och ett väl inrutat liv utan sensationer eller större avbrott i vardagen. Det enda som egentligen bröt mönstret var väl årsfesterna i idrottsföreningen och ett eller annat bröllop eller födelsedagskalas i samhället. Emellanåt så skaffade de också barnvakt hos systern och åkte in till stan där de brukade gå på bio och eller bara äta en Pizza ihop. Vid några tillfällen så tog de tåget upp till Kiruna och hälsade på Ullas släkt och hennes gamla bekanta som bodde kvar däruppe. Sven-Erik märkte vid dessa besök i hembygden att hon på något sätt verkade mer gladlynt och talför men tänkte väl mest på att det berodde på att hon kände folk lite bättre.
Nästan omärkligt, som när vinterns första nyis lägger sig, så hade deras äktenskap stelnat till i något som enbart bestod i jobb och gråa dagliga rutiner. Möjligen hade det varit Sven-Erik själv som först upplevde att något saknades i deras tillvaro och att fotbollen var det enda som egentligen gav hans liv ett innehåll. Det tycktes i alla fall som om Ulla var tillfreds med sitt liv där hon tillbringade nästan all sin fritid i den gamla trädgården. Deras kärlek som i början varit intensiv och passionerad övergick nästan omärkligt till att bli en vardaglig vänskap som inte längre fyllde något behov av närhet mellan dem. Ulla hade inga speciella intressen utanför familjen mer än att just sköta trädgården som innehöll en mängd gamla fruktträd och rabatter med de vanligaste blommorna. Hon förundrades varje vår över de tidiga lökväxterna som blommade härnere i Halland redan i slutet på mars, och hon kunde fyllas av ett otroligt välbehag när hon kände lukten av den nyklippta gräsmattan en sommarkväll. Också deras sexuella samvaro blev alltmer sällsynt och från att ha älskat nästan varje kväll den första tiden så blev det numera bara när det råkade bli så. Tyst och dämpad tog hon emot hans hårda stånd mellan sina ben och med enbart ett ”god natt” rullade han över till sin svala säng när det hela var över. Förspelen inleddes för det mesta med några torra, känslolösa kyssar som mer var till för att tala om att nu var det dags än med avsikt att skapa sexuell upphetsning. Det var som om all tidigare närhet mellan dem hade runnit ut som vattnet i en läckande hink och deras redan korthuggna samtal bara hade blivit allt mer urvattnade och enstaviga. Det var sällan som Ulla över huvud taget inledde ett samtal och han själv som från början varit den mest pratföre, lät oftast det hela bero i någon slags slöhet. Samtidigt kände han sig på något märkligt sätt, både styrd och osäker av hennes ständiga tystnad .Han inte visste inte längre om han hade gjort något som var bra eller dåligt i hennes ögon eller om hon över huvud taget uppskattade det han gjorde. Det blev till en rutin bland alla de andra att inte prata mer än vad som var absolut nödvändigt och på något sätt fann de båda sig i detta. Det var ju inte var så stor mening i att prata om man inte hade något att viktigt att säga och egentligen hade de ju det rätt bra som de hade det. Båda två hade ju sina jobb, räkningarna blev betalda i tid och ungarna var friska för det mesta. Deras äktenskap blev mer och mer som en kaktusväxt i öknen, som överlevde trots torkan och som överlevde på det minimala av näring.

Ulla satt vid köksfönstret och tittade ut på päronträdet som sedan länge hade blommat över och där karten redan var stora som körsbär. Hon hade just diskat upp middagsdisken och hängt upp de ljusblå gummihandskarna hon brukade använda till tork på elementet vid fönstret . Händerna var ännu rödfuktiga och lite talkiga efter värmen och instängdheten i gummihandskarna. Sven-Erik satt kvar vid köksbordet efter middagen och hade en tändsticka inklämd mellan tänderna samtidigt som han bläddrade lite förstrött i tidningen från fackförbundet som han tillhörde. Ibland brukade han läsa lite av novellerna som fanns i just den tidningen men annars var det mycket sällan han läste något mer än sport och familjesidorna i Hallandsposten. En gång hade han börjat på Wilhelm Mobergs ”Utvandrarna” men tröttnat efter halva boken.
- Kan just undra om de blir några päron i år- sade han mer till sig själv än till Ulla samtidigt som han vände blad i tidningen.
- Jo, jag undrar det… det var ju några frostnätter i blomningen - svarade Ulla och gick bort till spisen för att sätta på kaffekannan. Hon kokade hellre än bryggde sitt kaffe trots att de hade en elektrisk bryggare.
- Det verkar ju vara rätt så gott om kart i alla fall – sade han och vek igen tidningen.
- Jo… vi får väl se om vi lever… - sade hon med sitt norrländska ”jo” som lät som när man suger i sig het soppa från skeden. Hennes ansikte var vänt mot spismuren när hon fortsatte ;
- Stefan behöver nya träskor han… de gamla är rent av snedgångna….Hon hällde tre skedar kaffe i det kokande vattnet i kannan.
- Ja, då får du väl köpa ett par åt honom på Konsum – svarade han och fortsatte;
- Jag går en sväng uppåt skogen –så reste han sig beslutsamt från stolen och gick ut i förstugan.
Sven-Erik skyndade på stegen när han kommit utanför de gamla grindstolparna av grovhuggen granit. Han gick med sin lite slängiga gång grusvägen upp mot det gamla stenbrottet vid skogsbrynet och efterhand som avståndet ökade så doldes deras hus snart helt av lövträden. Den långvariga torkan hade redan fått björkarna att gulna och det höga torra gräset vid vägkanten rasslade lätt i vinden. På något sätt kände han att torkan stämde överens med det han just nu kände inombords. En själslig torka efter något obestämt som han saknade. …om Ulla bara hade varit lite lättsammare och gladare…visst älskade han henne fortfarande på sitt sätt och hon var ju vacker så det gjorde ont att se på henne…men denna tystnad…Han märkte omedvetet att pulsen ökade alltefter som vägen blev brantare och han var nu nästan uppe vid stenbrottet En plötsligt uppflaxande fasanhöna skrämde honom och fick pulsslagen att öka ännu mer under några sekunder. Han kände att en smygande irritation hade kommit över honom och han fortsatte att tänka…i början så försökte jag ju få henne gladare med små skämt och ibland en lekfull dask i rumpan…då kunde hon åtminstone skatta till…och till och med att skämtsamt slå tillbaka…men hände det alltmer sällan…det verkar som hon bara brydde sig om sin trädgård och sitt jobb...och att ungarna hade det bra. Han kom ihåg att han på avstånd, hade hört henne gnola på en liten visa den gången när hon planterade tomatplantor vid söderväggen på huset och han minns också hur gott de känt inuti honom då. Nu kände han rent instinktivt att ensam kunde han inte göra så mycket åt hennes tystnad och tungsinne. Han hade vid något tillfälle frågat henne om hon längtade tillbaka hem till norrland men bara fått ett svävande svar ”Jo… men nog går det till å vara här å …vi har ju både hus och jobb…” Hon hade inte sett på honom när hon svarade och han anade att hon ljög när hon sade det.

Till slut så kom då det där sista ödesdigra året då Sven-Erik började att gå sina ensamma promenader allt oftare och samtidigt drack betydligt mer sprit än han borde. I början var han för ovanligheten skull, med och enbart firade med några burkar starköl när hemmalaget hade vunnit någon match. Men snart så hittade han en utmärkt anledning till att fira även när man förlorat och till slut så firade han även när man inte ens hade spelat någon match eller det ens var någon fotbollsäsong längre. Han började också att umgås alltmer med ett par av byns redan försupna ungkarlar, bröderna Jonny och Erik och det blev snart till en vana och att när han slutat jobbet för dagen gå över och ta ett par groggar ihop med dem. Sven-Eriks uppväxt i en strängt frireligiös familj hade gjort att han tidigare i sitt liv knappt hade smakat någon sprit alls mer än kanske ett glas vin på idrottsföreningens årsmöten eller på ett eller annat kalas i byn. Nu var det nästan som om begäret hade legat och väntat som en cancersvulst i hans kropp och inom loppet av några månader börjat att växa och föröka sig ohämmat. Det hände allt oftare att han kastade bort korken på den nyöppnade flaskan i vetskap om att den aldrig mer skulle komma att skruvas på igen. Det ohejdade supandet ledde också till att Sven-Eriks hjärna som var ovan vid sprit, började att fungera allt sämre och han blev utagerande och otrevlig och folket i byn tog helst en rejäl omväg när de mötte honom. Man kunde ju inte längre veta om han just då var den nyktre och snälle Sven-Erik som de tidigare hade känt, eller var otrevlig och påträngande som när han druckit. Ulla som redan innan hade haft inställningen att tjat bara var onödigt och slöseri med ord, blev snart ännu mer instängd i sin fåordighet och sa knappt ett ord om hans ständiga supande. Ändå så kunde det emellanåt leda till ett högljutt och kortvarigt gräl när han kom hem, ungefär som en häftig åskskur om sommaren. Oftast hände det när hon hade väntat i flera timmar med den kallnande middagsmaten och efter det att hon och barnen hade fått äta ensamma långt tidigare på kvällen. Då kunde hon ta i rejält på sin sjungande norrländska dialekt;
- ”Nu får du allt håll opp på de här eviga supandet, du tar rent av livet av dej …i fortsättningen kan du ju laga din middag själv !”…förresten, så skämmer du ut mej och barnen på samhället också…
Sven-Erik svarade med att skamsen och sårad oftast brusa upp och bli högröd i ansiktet och sluddrande skrika tillbaka;
- Jag kommer väl för fán när jag vill !- - Va är det med dej ? Här kommer man hem och är hur vänlig och snäll som helst efter jobbet å så är du sur som en förbannad citron bara för att man råkar vá lite sen till maten !
- Jag har väl för fan rätt att koppla av lite jag också…eller hur ?
- Jooo, nog gör du allt som du vill…svarade hon … …nog är det så…
Orden i den sista meningen upphörde som dropparna från en vattenkran som just hade vridits av.
De häftiga grälen var oftast över på ett par minuter och de slutade för det mesta med att Ulla rusade in i vardagsrummet och drog igen dörren efter sig med en kraftig smäll som fick tavlorna på väggen att skaka till och dammråttorna att titta fram under byrån. Åskvädret hade passerat för denna gången, en eller högst två kortvariga blixtar och några få regnstänk och så var allt över. Aldrig något regn som var kraftigt nog att spola rent och lämna efter sig en doft av friskhet och våt mylla, bara en lätt fuktning av den redan torra jorden. Efteråt satt Sven-Erik för det mesta, ensam och småsvärande, kvar ute i köket och tuggade i sig den kalla maten med skinnsås och ljum potatis som blivit seg på ytan. Nätterna efter de här grälen sov de oftast i skilda sovrum, Ulla inne hos barnen och han själv i det gemensamma sovrummet. Nästa dag så vilade det en surmulen tystnad, som om möjligt, var värre än vanligt över frukostbordet. Till och med barnen var ovanligt dämpade och tysta precis som om de kände sig delaktiga i det som hänt mellan deras föräldrar utan att riktigt förstå varför.

Just en sådan grälkväll i slutet på Augusti månad med en klibbig tryckande åskvärme i luften, så höjde han sin hand och slog mot henne för första och sista gången under deras äktenskap. Det var som om det sista tunna isflaket hade brustit under hans egen svaghet och av den tystnad hon bar på. Kanske var det hans allra sista rop på hjälp i ett desperat försök i att åter bli synlig inför henne. Hans fysiska styrka mot hennes barriärer av tystnad och mentalt övertag som han hittills inte förmått att rubba med ord. Hans första slag kom oväntade och brutalt hårda eftersom hans rusiga hjärna helt saknade återhållande spärrar och han inte längre kunde styra sina muskelrörelser. Några av slagen träffade hennes ansikte, det ansikte som han alltid hade tyckt vara det vackraste han någonsin sett. De slag som träffade lämnade efter sig en flammig rodnad som strax därefter övergick i en ful utgjutning. En liten ensam mörkröd blodsdroppe trängde sakta fram från hennes underläpp som träffats av ett slag och spruckit. Hennes första reaktion efter den korta serien av slag var först ett uttryck av häpnad men sedan inträffade något som påminde om det framforsande vattnet ur en hastigt öppnad dammlucka Det var som om alla fördämningar av outtalade ord och känslor bröt fram ur henne och blev till en mäktig islossning i en norrlandsälv där allt i dess väg sopades med. Hon handlade med en beslutsamhet och talförhet som förvånade både henne själv och ännu mer Sven-Erik. De av slagen rödflammiga kinderna blev plötsligt feberheta och under osammanhängande meningar uppblandade med en och annan svordom så började hon packa ned sina och barnens kläder. Innan dess så hade hon småspringande hämtat fram två stora resväskor från uthuset på gården och förutom kläderna, så packade hon ned sina hastigt hoprafsade toalettsaker, sminkgrejor, egna smycken och några fotografier. Under några sekunder, så stod hon och höll deras brudkort i handen och verkade plötsligt obeslutsam. Det var som om hon ville känna på dess vikt i handen men så plötsligt vräkte hon det med full kraft mot kakelugnen i hörnet så att glasbitar och delar av ramen yrde ut över rummet. Hennes skyndsamma packning gjorde att innehållet i väskorna hamnade i en salig röra utan någon som helst tanke på att kläderna skulle bli skrynkliga. Hon som nästan varit något av en pedant när det gällde sina egna och barnens kläder hade aldrig tidigare i sitt liv ha packat ner ett klädesplagg på ett sådant brutalt sätt. Hon avslutade sin tromblika framfart i hemmet med att slita av sig sin vigselring och slänga den på köksbordets rutiga vaxduk framför Sven-Eriks vidgade ögon. Han hade hela tiden suttit tyst med munnen halvöppen och hon tyckte för ett ögonblick att han påminde om en nyfångade lake som nyss hade hamnat ovanpå isen. Mannen som hon hade älskat en gång i tiden hade nu förlorat de allra sista resterna av värdighet i hennes ögon. Hon ställde sig framför honom med lätt särade ben och drog in ett djupt andetag innan hon sa :
- Nu ska du allt lyssna på mej Sven-Erik ! Jag är fyllda trettiosex år och jag har int en enda gång hela mitt liv blitt slagen av nå`n människa. I´nt ens som barn fick jag stryk. Då ska ta mej tusan inte min egen karl få ge mej stryk heller ! Där har du yttersta gränsen ! Nu har du förstört allt det som en gång fanns mellan oss ! Jag och barnen åker härifrån och du kan få sitta här och supa tills ögonen blöder med dina så kallade kompisar ! Jag bryr mej inte mer… – Se bara till att katten får mat varje dag !
Den kvava natten lystes upp av några blixtar i fjärran och ett efterföljande dovt muller i samma ögonblick som hon satte sig till rätta bakom ratten. Alla saker var utburna i bilen och där bak satt Lena och Stefan inklämda mellan klädbylten och väskor fortfarande yrvakna och lite skrämda över det hastiga uppbrottet. Lena grät tyst i mörkret samtidigt som hon snurrade på de lösa örat på sin slitna nalle medan Stefan satt butter och allvarlig försökte visa att han var en stor pojke nu. De hade bara kvart tidigare blivit upplyfta ur sina sängar av sin mamma. Hon försökte nu lugna barnen med att säga att de bara skulle åka en runda samtidigt som hon försökte knäppa säkerhetsbältet över Lenas barnsstol. Innan hon slutligen vred om tändningsnyckeln så kastade hon en lång blick mot sin älskade trädgård och därefter en upp mot de gamla huset med eternitplattorna. Några sekunder kunde man urskilja sorg och vemod i det svettblanka ansiktet.
Så med ens övergick uttrycket till en ilsken beslutsamhet och hon rivstartade så grus och småstenar sprutade iväg och hamnade långt ut i den nyklippta gräsmattan. Under ett ögonblick höll hon på att tappa kontrollen över bilen och var nära att köra emot den ena av de båda grindstolparna vid utfarten. Sven-Erik satt fortfarande kvar vid köksbordet och lyssnade omedvetet till ljudet av den rusande bilmotorn när hon åkte iväg. Trots att han var påverkad så blev han ändå irriterad över hennes slarviga, skrapande uppväxlingar på den gamla bilen. Han tänkte att han måste säga till henne om att ta det lite försiktigare med bilen men insåg i samma ögonblick att det skulle nog inte bli tillfälle till det. Hade Ulla verkligen sagt att hon skulle lämna honom så visste han också att det blev så. Det lilla hon någon gång sade det kunde man åtminstone lita på när hon väl hade sagt det.

Hon hade pratat mer den kvällen än hon gjort under hela det gångna året och hon uttryckte en sådan bitterhet att han nu långt senare upplevde av en fysisk smärta när han tänkte på dem Även om han hade varit berusad så kunde han med fotografisk skärpa minnas hur hon såg ut när hon talade på sin norrländska dialekt som verkade mer uttalad när hon blev riktigt arg. De mörka, lite sneda ögonen hade varit stora och glansiga av tårar och haft en lyster som glödande stenkol. Hennes svettiga ansikte var inramat av stripiga mörka hårslingor och uttryckte en total beslutsamhet. Beslutsamheten gjorde att Sven-Erik, inte ens för en sekund, hade kommit sig för att protestera eller att ens försöka höja rösten. Han hade suttit mållös och gapande med sina grova kådfläckiga händer hårt knutna ovanpå köksbordets vaxduk. Just de händer som alldeles nyss blint och skoningslöst hade slagit mot den som han älskade. De händer som skoningslöst och blint hade orsakat detta kaos runt omkring honom och lett till ett våldsamt uppvaknande ur flera års känslodvala. Vigselringen hade råkat hamna i en pöl av utspillt brännvin på vaxduken och det såg ut som om den hade drunknat i pölen. Den liknade en rutten frälsarkrans som saknade förmågan att flyta det var bara det att han var alltför berusad för att just i det ögonblicket se symboliken i det hela.

I sitt brådnyktra tillstånd, anade han ändå långt därinne i dimmorna att det hon sagt var helt riktigt. Hade han tillåtet sig att slå henne nu, den första gången., så skulle det kunna hända igen och åter igen tills han en vacker dag passerade gränsen och slog ihjäl henne. I det ögonblicket var hans samvete var som ett kallt, djupt gruvhål och frågan ; ”Varför i helvete gjorde du det ?” ekade gång på gång ihålig och obesvarad inom honom. Hans stränga frikyrkliga uppfostran från barndomen bidrog knappast till att göra hans ångest mindre. Tvärtom så påmindes han om sin fars ständiga predikningar om Guds hårda straff och Helvetets brinnande eldar. Det var som om faderns röst dök upp inom honom som ett mörkt och hotfullt åskmoln på en klar sommarhimmel. Han kom ihåg alla de hårdhänta örfilar han oftast helt oförtjänt hade fått av sin far som också slog så att det skulle räcka även för de påtänkta synder som pojken kunde tänkas begå. Fadern som utåt sett, var den fromme och aktade pastorn i byns missionsförsamling, han trodde mer på hårda fysiska straff än på försoning och förlåtelse.
Sven-Erik kände sig som en kackerlacka som man ville krossa med sin hårda klack mot golvet och tanken på att snabbt göra slut på sitt liv kom över honom. Hade han bara haft bilen kvar hemma så skulle det varit en enkel sak att med dammsugarslangen indragen genom sidorutan och den andra änden instoppad i bilens avgasrör fylla kupén med dödande koloxid. Det som hindrade honom just då, förutom bristen på koloxid, var tanken på de båda barnen Innan de for iväg hade han åtminstone hunnit med att få krama om och säga hej då till dem. Fortfarande kunde han komma ihåg doften av Lenas långa nytvättade hår den där allra sista kvällen. Det var en svag doft från hennes lavendelschampo som fyllde honom med en otrolig fysisk saknad och som yttrade sig i en svidande känsla inombords som påminde om ett illa skött magsår.

Dagen efter uppbrottet, i den tidiga morgonen som doftade starkt av mogen frukt, så hade han stått huttrande och bakfull på yttertrappan och med ånger tittat på de svarta hjulspåren som blottat jorden under det daggvåta gruset. Han tyckte nästan att spåren i gruset liknade ett par anklagande svarta fingrar som pekade rakt mot honom. Det var som om fingrarna ville gripa tag i honom och upprepa orden i hennes bittra avskedstal från kvällen innan. Den kvällen när allt hände, hade han bara varit alltför berusad för att förstå vidden av den förlust som just hade drabbat honom. Kanske inbillade han sig att hon på något sätt bara ville skrämmas för att få honom att sluta med drickandet och att hon skulle återvända igen under natten.

En regnig torsdagskväll tre månader senare ringde Ulla och sade att hon begärt skilsmässa hos tingsrätten inne i stan och att pappren som skulle skivas under skulle komma i hans brevlåda vilken dag som helst. Hon sade också att barnen skulle vara kvar hos henne och att de tillsvidare skulle få bo hos hennes syster utanför Malmö. Åtminstone tills hon hade skaffat ett nytt jobb och fått en egen bostad som passade. Hon tillade att han kunde behålla huset mot att hon fick behålla bilen och deras gemensamma besparingar som redan fanns på hennes sparbanksbok. Sven-Erik var onykter när hon ringde och började med några lama protester samtidigt som han bönade och bad henne att komma tillbaka men han tystnade snart då han insåg att det var meningslöst och kanske bäst det som skedde. Barnen skulle inte må bra av att bo hos en suput till pappa även om han saknade dem fruktansvärt och ibland kunde vakna mitt i natten efter att ha ropat deras namn i sömnen. Han upplevde att han inte längre var värdig sin familj och att de förtjänade ett bättre liv än tillsammans med honom. Visserligen hade han försökt att hålla uppe med drickande, men efter tre dagar med stigande ångest och en djävulsk känsla av ensamhet så gav han upp och drack sig nästan medvetslös hemma vid köksbordet. Samma kväll beslöts sig Sven-Erik också för att en gång för alla, straffa sig själv, genom att bannlysa sig själv från all kontakt med den familj han älskade.

När Ulla och barnen hade lämnat honom så blev hans behov av alkohol allt värre och snart var han, mot sin vana, berusad även när han kom till jobbet på sågverket. En dag i slutet på oktober hade han varit rejält påverkad och satt sig i den tunga Lidhultstrucken för att flytta en stapel med två tums spontade bräder. I sin vingliga framfarten över brädgården råkade han tippa med sin last så att en av hans arbetskamrater var nära att bli krossad under lasset. Bara genom ett under och med ett brutet ben, klarade sig kamraten från att bli dödad under de tunga brädpaketen. Sven-Erik blev omedelbart inkallad till verkmästaren på sågen och på stående fot och utan några som helst protester från facket, blev han sparkad från det jobb som han haft i tolv år. Senare var det med nöd och näppe undgick att bli åtalad och dömd till skadestånd för händelsen bara för att mannen som han jobbat tillsammans med i många år tyckte synd om honom och avstod från att fullfölja sin anmälan i domstolen.

Under månaderna som följde var det som om att dagar och nätter flöt ihop utan vare sig några klockslag, datum eller ens dag i veckan. Sven-Eriks minnen från den tiden var numera ytterst begränsade. I sitt konstant onyktra tillstånd, så sålde han huset till ett alldeles för lågt pris till ett ungt par från Stockholm som drömde om att uppleva gröna vågen på landet och självfallet tackade sin skapare för fyndet. Redan dagen därpå så lånade han en traktor med ett gammalt skevt släp och flyttade över sina sparsamma möbler till supbrodern och brännvinsfilosofen Jonny. Denne var en femtiofyraårig ungkarl som sedan länge, notoriskt hade vanskött sin gamla föräldragård och i stort sett hade placerat hela farsarvet på glasbanken i stan. Det hade verkligen varit en fin gård med en ovanligt vacker mangårdsbyggnad i trä och en gång i tiden hade den hört till ett av traktens mest blomstrande jordbruk med över tjugo tunnland välskött skog. Nu var den honungsgula oljefärgen avflagnad på det stora huset, takpannorna var fulla med mossa och ett antal fönster var spräckta. Gårdsplanen påminde mer om ett lerigt skrotupplag som andades tristess och uppgivenhet än en bondgård. De ynka trettiofemtusen kronorna som Sven-Erik hade fått för sitt hus försvann också snart i en rasande fart på de nästan dagliga taxiresorna in till Bolaget och på besöken på stadens Järnvägshotell. De båda såta kumpanerna spenderades rikligt med pengar på det som åt och drack där och de gjorde vid ett par tillfällen resor ner till Göteborg och låg över på flotta hotell. Vid dessa besök så hade också Signe, Jonnys något bedagade väninna från Vasastan blivit utbjuden på några av de flottare restaurangerna
där enda inträdeskravet var att man bar slips och hade tillräckligt med pengar. Den vansinniga karusellen fortsatte att snurra i ett allt hetsigare tempo tills en dag varenda krona var borta och uppsupen. Det enda återstående kapitalet de båda herrarna nu ägde bestod i lådvis med tombuteljer som fyllde källare och uthus från golv till tak på den förfallna gården. Det var rena slumpen att karusellen slutligen tvärstannade för Sven-Erik en råkall kväll i november då han blöt och darrande av kylan blev funnen i ett vattenfyllt dike ute vid stora landsvägen av en polispatrull som hade råkat passera platsen. Förmodligen hade ett flertal bilister passerat honom dessförinnan och även lagt märke till den lerige mannen i diket men vem stannar en mörk novemberkväll och kollar om byltet vid vägkanten lever ? Polisen körde honom därefter in till ett härbärge inne i stan som drevs av Frälsningsarmén dels då man ansåg honom för nykter för en natt i fyllecellen och dels därför att han antagligen skulle bli bättre omhändertagen på härbärget. Sven-Erik fick på så sätt för första gången på flera veckor äta ett mål med riktigt varm lagad mat och dessutom fick han ligga i varm säng med rena lakan en lyx som han sedan länge hade glömt hur den kändes. När han så vaknade långt in på förmiddagen efterföljande dag, så möttes han förutom, av den för honom, så välbekanta fyllefrossan, dessutom av sång och musik inne i från härbärgets lilla samlingssal. Sven-Erik låg länge och lyssnade och visste först inte om han var riktigt vaken eller fortfarande sov och ännu befann sig inne i en behaglig dröm. Under några ögonblick var han tillbaka i sitt barndomshem i Småland och kände igen sången ” O hur saligt att få vandra”och trots den besvärande fyllefrossan så kände han en förunderlig värme stråla igenom den avmagrade kroppen som ännu stank av svett och leriga smutskläder. Yrvaket och förundrad förde han sin darrande hand genom det toviga och smutsiga håret och rev sig med några raspande tag över den veckogamla skäggstubben…var han hemma…var det verkligen inte mor som var uppe och tände fyr i köksspisen… ?
Han kom plötsligt ihåg bönen; ”Gud som haver barnen kär ” och började forma sina nariga torrspruckna läpparna till de en gång för oändligt länge sedan så välkända orden. Efter några hesa väsande ord fick hans röst en allt större och oväntad styrka… ”Se till mig som liten är… läste han högt för sig själv i det lilla kala rummet där det stod en stackars förtorkad Primula i fönstret och en liten blek solstråle lyste in genom de gula billiga bomullsgardinerna med ett mönster av röda och gröna trianglar.

Sven-Eriks första chans att återvända till livet inträffade i det ögonblicket och han tog emot den som ett hungrigt spädbarn som greppar efter en nappflaska och mot alla givna odds, så lyckades han så småningom bli av med sitt beroende .Detta berodde också till stor del på härbärgets föreståndare, en senig magerlagd kämpe i Frälsningsarmén som var lockigt gråhårig och hette Yngve Gottfrid Karlsson. Denne visade sig vara en ytterst engagerad och envis man med ett helt långt livs erfarenhet av att oegennyttigt hjälpa missbrukare och vilsekomna själar. Kanske berodde hans orubbliga styrka delvis på den starka gudstro som han bar på utan för den skull på något sätt försökte tvinga den på sina medmänniskor med övertalningar eller komma med fördömanden mot de som var mindre troende. En annan bidragande orsak var väl också att Sven-Erik vid det här laget var evinnerligen trött på sitt drickande. Mest kanske av rädslan över att återigen behöva uppleva ångesten som slet i honom när han inte lyckades få tag i någon sprit. Delvis så bidrog kanske också hans och Yngves liknade uppväxt i ett strängt religiöst barndomshem till att de båda på något sätt fick ett alldeles särskilt förtroende för varandra. Även om Sven-Erik de senaste åren hade kommit väldigt långt bort ifrån sin barndoms gudstro så fanns ändå rester av det positiva i den kvar. Ungefär som med ett språk som man en gång lärt sig i skolan men inte fått möjligheten att använda i praktiken på länge. Med deras små förtroligasamtal och bönestunder så ledde detta så småningom till att Sven-Eriks självkänsla och tillit sakta återkom. Yngve kunde genom sina kontakter till och med ordna ett tillfälligt jobb på en mekanisk verkstad nere i Malmö åt honom. Naturligtvis så blev vägen tillbaka åtminstone i början, både krokig och svår med sina abstinenser och den obestämda oro i kroppen som han upplevde som en myllrande myrstack. Sven-Erik var fullständigt övertygad om att utan Yngves uthållighet med i ena stunden djupa samtal om livet och i nästa stund en rätt tuff och bergfast inställning så hade han aldrig klarat av det. Det enda han inte lyckades med var däremot att bli stark nog för att våga kontakta Ulla eller barnen igen. Fortfarande var skamkänslorna och den egna bannlysningen ett hinder som gjorde att han var rädd för att bli avvisad och därmed tvekade i det avgörande ögonblicket. Enbart tanken på att ringa till Ulla fick honom att känna sig som om han var på väg att kliva ut på sin barndoms tunna nyis där det kalla och mörka vattnet kunde ses igenom isen. Han hade ännu i minnet hur han en gång som barn olovandes hade gått ut på insjöns nattgamla is som strax därefter hade brustit och nästan hade fått honom att drunkna i det kalla mörka vattnet.
Det enda som fortfarande band honom till hans familj var myndighetens fönsterkuvert som regelbundet damp ned i hans brevlåda med inbetalningskort på barnens underhåll. Det fanns dagar och ännu fler nätter, då han saknade Ulla och ungarna med en smärtsamhet som var olidlig och lämnade honom svettig och sömnlös. Vid ett enda tillfälle hade han stått med telefonluren i hand och tänkt ringa och det var för att gratulera Lena som fyllde fjorton år den dagen. Med den fega rädslan över att behöva bli utsatt för Ullas eller dotterns förebråelser hade gjort att han aldrig kom sig för att trycka ned de sista siffrorna i telefonnumret. Den gamla självpåtagna bannlysningen hindrade honom som en oöverstiglig mur och samtidigt så visste han inte riktigt hur han skulle klara en eventuell återförening. Dessutom hade han ryktesvägen, hört att Ulla skulle ha skaffat sig en ny man och att de skulle ha köpt ett radhus i en av Malmös grannkommuner. Detta att Ulla nu delade sitt liv och sov tillsammans med en för honom helt främmande man kunde ibland ge honom små hugg av svartsjuka och ännu mer led han av att ungarna hade fått en styvpappa. I sin fantasi så kunde han de svåraste stunderna se Ullas ansikte när hon log och skrattade mot denne främling och han fylldes av en brännande bitterhet och ilska mot sig själv som bränt alla broar bakom sig. Han hade ju själv genom sin egen förbannade svaghet för spriten drivit henne rakt in i denne antagligen mycket lycklige mans famn. Själv hade Sven-Erik hittills bara haft några få kortvariga och rätt ytliga förhållanden med kvinnor som han hade träffat på krogen eller något dansställe. Han lät oftast dessa förhållanden rinna ut i sanden när han upptäckte att det bara var hans egen kåthet som drev honom och att efteråt alltid hade samma saknad efter en närhet som aldrig blev helt tillfredställd. Trots alla de gångna åren i ensamhet så kände han sig ännu inte riktigt mogen för att inleda något nytt förhållande. Kanske var han alltför uppfylld av sin gamla kärlek till Ulla för att åter igen kunna älska en annan kvinna. Ändå hoppades han att den dagen skulle komma då han delvis hade lyckats att städa undan och paketera sina känslor i något arkiv inom sig. Först när han hade funnit en ren och väl avstädad hylla därinne så kunde han kanske tillåta sig själv att våga släppa en ny kvinna i sitt liv.

Kapitel 2
Sven-Erik hade de tre senaste åren bott i en liten spartanskt möblerad tvårummare i Rosengård ute vid infarten till Malmö. Jobbet som han nu hade som svetsare hade Yngve på härbärget en gång i tiden ordnat åt honom och han trivdes ganska bra med sitt jobb och den fina arbetsgemenskapen. Den här kvällen hade han som sagt förutom att ta på sig den slitna träningsoverallen när han kom hem, tagit sig en läsk ur kylskåpet och satt på radion för att lyssna på lokalnyheterna. Läsk var det enda som han som nykter alkoholist numera vågade dricka. Det skulle kunna räcka med ett par vanliga folköl för att han skulle återfalla till sitt gamla beroende igen. Som vanligt hade han satt sig i den rutiga soffan, den med de slitna armstöden intill fönstret när han kände den allra första brännande smärtan från bröstkorgen. Det var ungefär som om han hade fått en rejäl sur uppstötning och eftersom han hade haft lite problem med magen de sista veckorna så brydde han sig in speciellt mycket om det. Den närmaste timmen fortsatte han därför att läsa tidningen, äta en macka och lyssna på radion men så helt plötsligt kom det onda tillbaka. Den här gången hade bröstsmärtorna, inom någon minut, övergått till att kännas som om hela bröstkorgen hade blivit fastklämd i det jättestora skruvstycket som de hade nere på verkstan. De blev bara värre och värre och han hade börjat att kallsvettas så att den rödrutiga skjortan snart var genomblöt på ryggen samtidigt kände han sig illamående. Han sträckte sig mödosamt efter telefonen som stod på det rangliga teakbordet bredvid soffan och försökte att ringa 112 till larmcentralen. Först ringde han till det gamla larmnumret 90000 men hann precis hejda sig innan han tryckt ned den sista nollan. Sven-Erik blev strax ännu mer otålig och förbannad när larmoperatören med sin neutrala, opersonliga röst envisades med att vilja ha reda på alla hans födelsedata och ställde, som han tyckte, en jävla massa dumma frågor;
- Men för fan, jag har ju sagt att jag har skitont i bröstet, se till att få hit en ambulans nu med det samma! –
- Jo, jag sa ju att det är på Bergsgatan 17 A- tredje våningen- ja ytterdörren är upplåst ! -
Han slängde på telefonluren med en hörbar smäll och mumlande ännu en svordom och blev därefter åter halvliggande i den slitna soffan. De följande minuterna upplevde han som en seg och lång väntan på ambulansen och det verkliga helvetet bröt ut när senare andnöden tilltog och ångesten kramade honom som en kall, slemmig, bläckfisk
…Faen !…Nu dör jag här i den gamla slitna soffan !… tänkte han. Hans tankar började allt hetsigare att irra runt i en massa praktiska saker om livförsäkringar och om han skulle ringa till Pelle, basen på jobbet. I några ögonblick så tänkte han på sina nu nästan vuxna ungar, Stefan och Lena. Han hade inte träffat dem på nio år nu och skulle kanske aldrig komma att träffa dem mer…skulle han ringa till dem nu ?…Nej inte skulle han oroa dem med att han hade lite ont i bröstet… för sjutton…deras gamla okända farsgubbe skulle nog klara sig…under några sekunder hann han också att tänka på Ulla … - Kanske så skulle hon äntligen förlåta honom för allt supande och för att han slog henne den där gången om han gick och dog nu -- …Vänta bara till begravningen…Undrar om hon och ungarna skulle komma på den förresten ? … Ja, kanske det… och så blir det väl några av arbetskamraterna med en blomma från facket och så förstås min bror Gösta och hans fru Kerstin--- kanske Jonny och Erik kommer om de inte redan hade supit ihjäl sig…eller över huvud taget minns sin gamle supbroder… ja, fan det blir inte många… tänkte han och fortsatte; … Det vore ju fint om de kunde spela ” O hur saligt att få vandra ” men det fanns ju inte någon som kände till att han ville ha just den sången på sin begravning … Bara den där djävla ambulansen ville komma snart! – Tankarna fortsatte i ett allt hetsigare tempo medan han blev mer och mer omtöcknad och nu hade fått det verkligt svårt att andas. Smärtan i bröstet hade spridits allt längre ut i hans vänsterarm och med en sista kraftansträngning lyckades han peta upp det halvöppna fönstret ovanför soffan med foten och kände snart den kyliga kvällsluften strömma in i rummet med välbehövligt syre. Han noterade samtidigt att det var ett stort hål på vänstra strumpan vilka han burit på sig i några dagar och tänkte på att det var ju typiskt honom, komma in på akuten med ett stort hål på strumporna och dessutom var visst kalsingarna rätt skitna också... jävlar… !
För den delen så orkade han ändå inte byta nu heller och dessutom kunde det vara skit detsamma om han dog med lite bromsränder i kalsingarna. Han var nu helt omtöcknad i allt längre perioder och uppfattade bara vid ett kort besök i en dimmigt ögonblick av medvetenhet att någon ropade utifrån hallen; Hallå!- - Är det någon här ?- Därefter hann Sven-Erik bara att mycket vagt uppfatta en storvuxen mörkhårig ambulanskille i orange overall med breda reflexer på byxbenen och en orange akutväska i handen. Bakom honom skymtade han, som det verkade, en lätt andfådd ljushårig sköterska med ett stetoskop dinglande runt halsen. Därefter hann Sven-Erik bara lämna några osammanhängande, rosslande svar på den mörkhårige ambulanskillen frågor ;
- Var nå´n stans har du mest ont ?- Ambulanskillen hade lagt sig på knä med huvudet tätt intill Sven-Eriks.
- Kan du säga vad du heter ?- Fortsatte han rutinmässigt.
Så gled Sven-Erik in i ett mörker utan tid och in i en barmhärtig smärtfrihet som bredde ut sig som ett mjukt dämpande snötäcke över hans tankar och medvetande.

När ambulansen anlänt till sjukhuset var klockan 21.13 och Sven-Erik hade i all hast förts in i ett ledigt akutrum på HIVAs mottagning där han nu låg helt avklädd, gråblek och kallsvettig på en bårsäng vars underrede av rostfritt stål blänkte i det starka ljuset. Omkring honom stod en handfull av personalen på mottagningen och var och en var upptagen med sin egen speciella uppgifter i teamet. En ung läkare som bar en halvöppen läkarrock under vilken man skymtade en mörkblå T-shirt som det stod UCLA med röda bokstäver på samt ett par svarta Lewisjeans stod nu tätt intill Sven-Eriks bår. I sina höjda händer höll han de båda elektrodplattorna till defibrillatorn klara ovanför Sven-Eriks bröstkorg som nu glänste av smetig elektrodsalva i ljuset från lamporna. EKG: apparatens display hade under nästan trettio sekunder bara visat ett rakt streck och det pipande stilleståndslarmet förstärkte den professionella anspänning som kunde anas bland personalen i det lilla rummet. Det enda som hördes var en återhållen hostning från en av undersköterskorna som var sysselsatt med att samla ihop Sven-Eriks skitiga kalsingar, den rödrutiga skjortan och strumporna med hålet tillsammans med hans slitna bruna plånbok, kammen och Sven-Eriks armbandsur.
Så lade hon allt sammans i en stor vit plastpåse och fyllde i ett vitt kort med Sven-Eriks fullständiga namn och hans födelsedata och fäste detta vid den väl tillslutna påsen. Innehållet i en sådan påse blir på sätt oftast som en ögonblickets avgjutning av våra yttre skal när vi som i Sven-Eriks fall, helt oplanerat hamnar på sjukhuset. Den väldigt osäkra tidtabellen inför avresan gör att det är inte särskilt många som hinner att byta om till särskilda reskläder inför denna vårt livs kanske viktigaste och ibland sista resa .Ännu mer osannolikt är det väl att vi dessutom hinner få på oss någon ren och nystruken blus eller skjorta. Men å andra sidan, den välstrukna skjortan kommer väl på trots allt, när slutmålet redan är nått och vårt eget intresse för hur vi är klädda är fullkomligt egalt för oss.
- Alla händer bort… ett, två, tre …jag deffar nu !-
Säger den unge läkaren i UCLA tröjan och trycker de båda elektroderna mot Sven-Eriks bröstkorg som fläckvis är renrakad som en barnstjärt för att inte kroppsbehåringen skall dämpa strömmen som skall att ledas in i hans kropp. Alla utom läkaren har tagit ett snabbt ett steg tillbaka och Sven-Eriks gråbleka kropp rycker till i en snabb konvulsion och den stora svettiga buken dallrar till som en gråblek brylépudding. Läkaren släpper knapparna på elektrodernas handtag och de enda ljud som kan höras i rummet är det lätta knäppandet från den stora elektriska vita väggklockan som visar på 21:19 och det svaga väsandet från syrgasslangen. Syrgasen strömmar oavbrutet in i den Rubensblåsa som är kopplad till ett munstycke fasttejpat med vitt häftplåster i Sven-Eriks högra mungipa och sedan via en trakealtub ner i hans luftvägar och de vätskefyllda lungorna. Intresset i rummet är nu enbart riktat mot den gulgröna linjen på EKG apparatens display som skall visa ifall det finns något liv eller åtminstone ett hopp om liv. Där syns endast några darrande små korta små blippar och strax återkommer det raka strecket som visar på att Sven-Eriks hjärta för tredje gången denna kväll står helt stilla och livlöst utan egen aktivitet. Narkossköterskan som hela tiden suttit vid Sven-Eriks huvudända klämmer energiskt ihop Rubensblåsan för att föra in ytterligare några liter syremättad luft i Sven-Eriks lungor. Och även hennes blick är oavbrutet fäst på det ödesmättade raka strecket på displayen vilken i detta ögonblick är rummets mest centrala punkt. Det verkar som om den gulgröna linjen i detta ögonblick väcker ett intresse långt större än vad någonsin en spännande thriller på TV skulle ha gjort och oavsett personalens yrkesmässiga rutin finns det en förtätad spänning i rummet. Den unge läkaren har fått några nästan osynliga svettpärlor i pannan vilket gör att den raka ljusa pannluggen envetet klibbar sig fast i pannan och hans runda stålbågade glasögon börjar att bli lite immiga längst inne vid näsroten. Han gör sig nu klar för ännu en defibrillering efter det att han ökat styrkan med ytterligare några jouleenheter med den lilla svarta ratten på apparatens ovansida. Åter igen tar alla runt båren ett snabbt steg tillbaka när läkaren med spänd röst för fjärde gången denna kväll upprepar sitt;
- Alla händer bort… Ett ,två, tre, Jag deffar nu !-
Ännu en ny muskelsammandragning i Sven-Eriks gråbleka kropp, och åter en dallring i den lönnfeta buken och samma förväntansfulla blickar riktades mot det lilla svarta fönstret med den gulgröna indikeringen. Det är som om den vore en livets egen lilla slagruta som visar på liv eller död eller om det finns en vattenåder eller är torrmark.

I samma stund på det stora sjukhuset, i annat lika sterilt rum, tolv betongväggar och två våningar därifrån, står en storbarmad barnmorska lutad över en ung kvinnas vitt utspärrade ben. Ur det delvis rakade skötet sticker den allra översta toppen av en fuktig, mörkhårig liten hjässa fram. Barnmorskan känner med sina vana fingrar efter om det finns någon navelsträng i vägen och pressar försiktigt barnets huvud nedåt, samtidigt som hon mycket vänligt men bestämt uppmanar kvinnan att krysta ännu en sista gång. Kvinnans bleka ansikte pärlar av svett och uppvisar ett uttryck av en nästa outhärdligt svår smärta men också ett uttryck av den fullkomliga lyckan. Bredvid henne står barnafadern i den för honom så ovana miljön, tafatt och nervös och stryker längs mammans arm samtidigt som han hela tiden nästan mekaniskt upprepar meningen;
- Det går ju jättefint det här lilla gumman, bara försök slappna av ! –
Det är bara det att det överspända tonläget gör att ordens innebörd framstår som nästan komiska och knappast skulle ha en lugnande inverkan på andra än kvinnan i förlossningssängen. För på något sätt så verkar hon i alla fall att bli lugnare av hans ord och hon ler tacksamt och kärleksfullt mot honom. Det första lilla gurglande skriket från barnet kommer när barnmorskan med en tunn slang försiktigt sugit hennes svalg rent från fostervatten och slem. Det är ett välskapt flickebarn som väger 2878 gram och de båda föräldrarna ler nu var och en på sitt speciella sätt. Mamman med det där oerhört matta men samtidigt så stolta leendet. Hon har ju just klarat av samma sak som hennes egen mamma och som milliarder och åter milliarder andra kvinnor faktiskt tidigare har gjort före henne under årtusenden. Det märkliga är bara att undret som precis lika stort varje gång oavsett hur många gånger det upprepas. Pappans leende är av samma orsak, minst lika brett och stolt men ger också ett uttryck av en oerhörd lättnad efter hans livs hårdaste prövning. Detta att bli förstagångspappa har nästan samma dignitet som att förlora oskulden, det sker bara en gång i livet och kan aldrig upprepas. Så låg hon så där, den lilla hjälplösa hopkrupna prototypen till människa som nyss kommit på besök i denna ljusa, kyliga värld så fylld av främmande ljud och lukter. En värld som kanske skall att bli hennes fysiska livsrum i många år framåt och en värld där hon skall komma att göra en massa misstag och kanske ibland lära av dem. Hon skall också drabbas av sorger, hon skall älska och bli älskad, hon skall bli glad och besviken ett oändligt antal gånger. En dag skall också hon kanske föda sina egna barn med samma smärta och samma lycka som mammans och så slutligen kommer dagen då hon dör och ännu en livets cirkel är sluten. Nu ligger hon där som en liten anteckningsbok med blanka helt oskrivna blad och glittrar av fostervatten på sin mammas ännu runda mage. Så drar hon in sina första riktiga andetag, en rörelse som rent statistiskt skall komma att upprepas dag som natt, dygnet runt, i kanske åttio år framåt. I en hundratusenårig nedärvd instinkt söker det lilla barnet med munnen efter mammans uppsvällda bröstvårta för att åtnjuta detta livets allra första måltid medan mamman fortsätter att le i tron att hennes dotter är ovanligt företagsam och intelligent. Just då lyckligt ovetande om att det som sker bara är en bråkdel av de små framsteg i evolutionen som gjort att däggdjuren över huvud taget kunnat att överleva .

Det allra första Sven-Erik såg i sitt återvunna liv var den glänsande rostfria ställningen med droppkammaren och den genomskinliga plastpåsen med infusionsvätska samt det kritvita taket i rum nummer 4 på HIVA. Ögonen kändes som om de varit fulla med grus och han försökte sakta att ta in bilden av en dimmig okänd omgivning, på samma sätt som när man försöker fokusera en dåligt inställd kikare. Hans första tanke blev därefter ;
…Var fan är jag ? …
Hans första fysiska känsla var en intensiv irritation i luftvägarna efter intuberingen och noterade samtidigt att tankarna gick sengångaraktigt trögt ,det var som om hans hjärna just nu hade varit fylld med tjock trögflytande sirap.
Han kom under några få korta sekunder i kontakt med ett minne där han satt i den rutiga soffan där hemma och att det kändes som om det varit för hundra år sedan. Nyfiken och med en känsla av att de inte alls hörde ihop med honom, iakttog han alla de sladdar och slangar som var kopplade till hans kropp. Det var bara den tilltagande svedan i urinröret efter katetern gjorde att han förstod att så inte kunde vara fallet. Han kände sig fruktansvärt trött och varenda liten muskel värkte som om han sprungit ett dubbelt maratonlopp med en tjugokilos ryggsäck på ryggen. Med en känsla av overklighet började han också förnimma av att han på något sätt varit vid livets yttersta utgång och vänt om. Han blev överraskad av att han vid tanken på detta inte upplevde någon som helst ångest utan att han snarare, för en kort stund, upplevde en märklig lust att en dag få återvända dit igen.

Den stora entréhallen på lasarettet sjöd av liv och genom de stora, höga glasväggarna letar sig några bleka strålar från decembersolen utanför in i hallen. De bildar ett splittrat mönster på de stora blanka golvytorna med de infällda linjerna i rött, gult, blått och grönt som finns till för att folk skall hitta rätt till de olika avdelningarna på sjukhuset. Genom hallen passerade det en ständig ström med besökare och personal i fladdrande vita rockar blandar sig med uppegående patienter i varierande åldrar och kondition. En del patienter är på väg hem efter sin vistelse på sjukhuset vilket märks på de sjukhusbleka, förväntansfulla och nu lite lättade ansiktena. Några av besökarna har ett bekymrat allvarligt veck i pannan när de är på väg in för att kanske besöka någon allvarligt sjuk vän eller anhörig. En del har blommor eller chokladaskar med sig och någon balanserar försiktigt fram i mängden med en kartong som kan innehålla en bakelse eller tårtbit. Det är ett dämpat sorl i hallen och det slamrar lätt från tefat och koppar borta från cafeterian på andra sidan avskärmningen.

I en ljusgrå, lånerullstol som är märkt med HIVA 5 i vita bokstäver på ryggstödet sitter Sven-Erik nedsjunken och väntar på den Taxi som avdelningssköterskan tidigare hade beställt till honom. Först hade han högljutt protesterat mot att behöva sätta sig i rullstolen men hade snart gett med sig när han märkte att han var nära att svimma efter bara några få stapplande steg i korridoren. Hans ansikte är fortfarande blekt och glåmigt och det syns på ögonen att han är trött, mycket trött. Det är ju trots allt bara fjorton dagar sen han kom in hit med döden bokstavligen flåsande i nacken och det bara var ett tuppfjät ifrån att han hann bli upphunnen. Sven-Erik hade väl ännu inte riktigt hunnit fatta att han för andra gången fått en chans att återvända till livet. Under de sista dagarna och nätterna hade han funderat mycket över detta och upplevde nu en oändlig tacksamhet mot alla de människor som bidragit till att han nu kunde sitta här och lyssna, känna ,lukta och se på världen omkring sig. Det var nästan som om Sven-Eriks alla sinnen hade skärpts hundrafalt och till och med den fräna lukten av armsvett från en fetlagd, illa klädd kvinna, som passerade tätt inpå honom upplevde han som en ljuvlig doft av själva livet. Han märkte också att decembersolens klena strålar kändes behagligt varma nästan som om de kommit från en öppen brasa där han nu satt iklädd en stickad grå polotröja och ett par svarta byxor. Pelle, basen på verkstan, hade varit uppe för någon vecka sedan och lämnat hans kläder tillsammans med lite rena underkläder och toalettsaker. Sven-Erik höll just på att iaktta en äldre flintskallig man i ljusgröna säckiga patientbyxor som i ett par stora filttofflor långsamt hasar sig fram mot kön vid kiosken . Han släpar en gnisslande och ranglig droppställning på hjul efter sig och Sven-Erik drabbas plötsligt av medlidsamhet över att se denne fjättrade straffånge med sin gnisslande fotboja och blir åter igen tacksam över att han själv nu befriats från alla slangar och apparater. Snacka om att dra runt med livet i en påse, tänkte han och log lite för sig själv vid den absurda tanken.

Sven-Erik förnimmer plötsligt en obestämd känsla av att han är iakttagen av någon som finns bakom hans rygg. Ni vet en sån där diffus känsla som aldrig blir riktigt påtaglig utan bara finns där i våra nedärvda sinnen från någon främmande grå urtid. Kanske var det också för att alla hans sinnen just nu var extra känsliga och reagerade på de mest sublima saker i hans omgivning. Den obestämbara känslan växte sig allt starkare och nyfikenheten tvingade till slut honom att vrida på sitt huvudet och det han såg då var en mörkhårig flicka med en ljusgrå babysits i knäet. Den unga kvinnan satt borta vid ena långväggen och var till hälften skymd av en jättelik, onaturligt grön Benjaminfikus som var planterad i en lerkruka. Sven-Erik hade lagt märke till kvinnan bara i förbigående när han kom ner i entréhallen och vid det tillfället inte fäst någon särskild vikt vid henne i mängden av folk. Nu märkte han att hon tittade på honom igen och det fanns några drag i hennes ansikte som verkade så oerhört välbekanta och hemtama. Visst påminner hon om Ulla… tänkte han samtidigt som att han märkte att pulsen ökade. Det var som om hans kropp genomilades av en väldigt svag kittlande elström som fick håren i hans nacke och på armarna att vilja resa sig. Flickan med babysitsen fortsatte att frimodigt titta åt hans håll samtidigt som hon sände ett litet skevt leende mot honom. Den lille i babysitsen började plötsligt att gråta och hennes uppmärksamhet dras återigen mot barnet samtidigt som hon sakta vaggar den dyrbara bördan i babysitsen i sitt knä. Sven-Erik har nu också fått en underlig sugande känsla i maggropen och var med ens helt oförmögen att ens för en sekund släppa den unga kvinnan med blicken. Det verkade som om en osynlig magnetstråle dragit fram mellan honom och flickan med barnet och som om sorlet av människor runt omkring dem i den stora hallen plötsligt blev dämpat och avlägset. Så äntligen hade barnet lugnats och den unga kvinnan lyfter på nytt blicken bort mot Sven-Erik som märkte att händerna ofrivilligt hade börjat att darra.
Jo så är det...mumlade han tyst för sig själv…Jo, det där måste bara vara hans egen lilla Lena, med det långa mörka håret och mammans höga, samiska kindknotor. Hennes intensiva mörka ögon påminde också om Ullas och för någon sekund skar det till i maggropen när han åter minns de där tårblanka ögonen han sett en kväll för nio år sedan. Så tar han några tag i ringen på rullstolens hjul och flyttar sin några meter mot platsen där den unga kvinnan sitter. Han stannar på nytt efter ett par meter, plötsligt lite osäker…kan han ta så alldeles fel…tänk om det är helt galet…hon tror kanske att han är någon gammal snuskgubbe som söker kontakt... Men så reser sig plötsligt den unga kvinnan och går långsamt fram emot honom med babyn i famnen .Det unga osminkade ansiktet speglar en häpen nyfikenhet samtidigt som det lilla skeva leendet fortfarande dröjer sig kvar på hennes omålade läppar.
- Är det…är det verkligen du Pappa ?- säger hon och ser samtidigt både lite osäker och nyfiken ut.
Hon hade ju sett flera fotografier på pappan men de flesta var tagna för många år sedan innan stora supandet började och långt innan hjärtinfarkten. Sven-Erik drar in ett djupt andetag mellan tänderna och ser upp mot flickans ansikte som nu kommit alldeles nära inpå honom. Ett vackert ansikte, fortfarande orört av ålder men som bar tydliga spår av den lätt anemiska blekhet som ofta präglar en nyligen förlöst mamma. Att hon ännu var kvar på sjukhuset berodde för övrigt på att hon haft problem med rejäla efterblödningar efter förlossningen för drygt fjorton dagar sedan och att blodvärdena var därefter.
- Leeena… - nästan viskade Sven-Erik fram …Lena…är det verkligen du ? …
Samtidigt kände han att hans ögon fuktades i en okontrollerbar, framvällande störtflod av känslor. I vanliga fall hade han min sann inte så särskilt lätt till tårar men nu bröt de igenom och han upplevde en nästan ofattbar glädje som gjorde honom nästan svimfärdig. Glädjen grumlades bara helt kort av de gamla skammen och skuldkänslorna som ofrivilligt drog som en kall höstvind genom hans själ och fick honom att rysa till. Hans mun kändes snustorr precis som han minns att den en gång i tiden hade gjort på morgonen efter en fyllekväll. Sven-Erik hade därför svårt att få fram orden när han sedan hastigt fortsatte.;
- Är…är verkligen det du …är det ditt barn…låt mig få titta…jösses då är det ju jag…som är morfar ?!
Orden bubblade fram över hans läppar i takt med att han blev allt ivrigare och stockade sig när han försökte få fram alla de där outtalade frågorna och känslorna som han burit inom sig under åren som gått. Den starka känsloyttringen var väl kanske inte särskilt nyttig för en nybliven hjärtpatient men just i det ögonblicket kände Sven-Erik inte av några som helst besvär i den vägen.
- Ja pappa, det här är lilla Deborah och du har nyligen blivit morfar. - Nu log hon öppet mot honom och det verkade som hon var uppriktigt glad över att få möta honom just här och nu.
- Är du gift…eller sambo…eller nå´t ?-
Sven-Erik var fortfarande förvirrad och samtidigt lite förlägen.
- N´äe, ja… jag är sambo med en kille som heter Aron. Vi har bott ihop i en trea ute i Limhamn i två år.
- Jag sitter här och väntar på att han skall komma och hämta mej och lillan. - tillade hon
- Hur ..hur är det med Stefan…har han börjat jobba eller pluggar han fortfarande ?-
- Sven-Erik kände att han började få ordning på frågorna nu men de var ännu alltför många och alltför angelägna för att han helt skulle ha kontroll över dem.
- Ja… Stefan pluggar på Naturprogrammet på Gymnasiet nu…han skall bli läkare säjer han…- sade Lena med ett leende.
Han upplevde den ovana känslan av stolthet över sonen trots hans egen frånvaro under grabbens uppväxt. Tänka sig…grabben vill bli doktor. Min lille grabb skall bli en farbror doktor… Sven-Erik log för sig själv.
- Ja, han hade ett gott huvud redan som barn minns jag. Han blir nog en bra doktor. - fortsatte han.
Samtidigt var det som om de gångna årens bortvaro från familjen dök upp igen när de började att prata om Stefan. Han hade faktiskt inte sett grabben på nio långa år och på något sätt uppstod en liten barriär mellan Lena och honom tyckte han. Sven-Erik kände sig plötsligt främmande och bortkommen men fortsatte ändå med sina frågor ;
- Och mamma då…jag hörde hon flyttat hit ner hon också ? Sven-Erik ansträngde sig verkligen att låta oberörd när han sa det men främlingsbarriären dem emellan ville inte riktigt försvinna trots att de båda två ansträngde sig för att fortsätta att prata lika naturligt som om det bara hade varit nyligen de hade skilts åt.
- Jo då … morsan bor i ett radhus i Vellinge nu och är förlovad med en kille som heter Olle. -
Lena tittade hastigt bort mot dörren när hon sade det. I hennes ögon skymtade en liten glimt av barnets ständigt dåliga samvete inför detta att någon av föräldrarna skaffat sig en ny partner. Samtidigt ville hon kolla om Aaron skulle dyka upp i entrén för det var verkligen hög tid att han kom nu som de hade avtalat. Lena funderade en stund över hur hon skulle presentera sin pappa för Aaron ifall han dök upp nu. Visserligen hade hon ju pratat med Aaron om sin far någon gång och han hade till och med uppmanat henne att försöka att leta reda på honom men det hade liksom inte blivit av. Pappan var ju trots allt en främling också för henne men samtidigt ändå inte en främling och nu hade han klivit rakt in i hennes och Aarons liv fullständigt oförberett. Hur fyller man ut nio år av saknad efter en far som man dessutom bara hade hört en massa skitsaker om ?… Lena upplevde att hennes egna tankar var minst sagt förvirrade just nu.
- Hur mår du pappa…Varför är du här ? – frågade hon, samtidigt som hon sökte hon efter svaret i det trötta, bleka ansiktet som hade drag av Stefan. Hon visste ju att pappan haft problem med spriten tidigare och hennes mor hade berättat att det också var därför hon hade lämnat honom. Hon hade också hört att han en period varit fullkomligt nedsupen och hon minns själv fragmentariskt att pappan kommit hem och varit högljudd och bråkig när hon var barn. Ändå minns hon hur snäll han varit mot henne och Stefan och att han aldrig någon gång, vad hon kunde minnas, hade brukat våld mot dem. Hon minns också att han var särskilt snäll de gångerna när han luktade sprit de sista åren.
- Jo…du min kära Lena… - han drog ut på svaret och liksom vägde orden innan han till slut uttalade dem.
- Jag har varit nykter alkoholist i 8 år nu…ja jag menar jag har inte druckit en droppe på de här åren. Ja…det där att jag är här beror på att jag hade en svår hjärtinfarkt för fjorton dar sedan. Jag var jäkligt nära att dö på kuppen men på något sätt fick de igång mej igen. Så nu sitter jag här och bara lever…känns helt fantastiskt. - tillade han
Samtidigt såg han upp mot henne för att se om hon trodde honom när det gällde det där med spriten. Lena hade fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och en liten fåra uppstod mellan hennes ögonbryn liknande den som han minns att Ulla hade fått när det var något problem som bekymrade henne. Sven-Erik funderade först över om det berodde på att hans dotter kanske tvivlade på han varit verkligen nykterist så länge.
- Herregud…har du varit döende och vi har inte fått veta ett dugg… När hade du hade infarkten sa du ?
- Jag kom in vid niotiden på kvällen den 26 november och de kämpade visst med mig till framåt kvart i tio innan den gamle pumpen ville gå för egen kraft som den skulle igen. Ja…sen vaknade jag till på riktigt framåt fyratiden på morgonen uppe på HIVA s eftervak och undrade var i helsike jag var. –
Lena fick plötsligt ett intresserat och häpet uttryckt i ansiktet och den lilla rynkan mellan ögonen var som bortblåst.
- Kvart i tio…det var väl märkligt…mycket märkligt… lillan föddes fjorton minuter i tio …ja, jag menar ...just när de fick igång ditt hjärta igen…konstigt. – Hennes häpna och samtidigt allvarsamma uttryck avslöjade bara till en del av vad hon tänkte. Vem var det som spelade det här märkliga schackspelet med hennes eget, lillans och pappans liv vem ville att de skulle mötas just här och nu…fanns det någon som styrde alla dessa händelser ?
- Jösses…då föddes vi ju nästan samtidigt… ja, jag menar att vi kom åter till livet samtidigt. Jag återupplivades och som hon föddes fram till sitt nya liv. -
Sven-Erik log lite inåtvänt när han sade det. Tanken svindlade för honom också och blev på något sätt symbolisk.
- Då är vi är ju återvändare både hon och jag på något sätt. – tillade han sedan tankfullt.
Lena nickade instämmande och blev lite frånvarande i tankarna även hon. Det uppstod en liten paus i deras samtal.
- Vilka märkliga spratt som livet kan spela med oss människor. - Sade Sven-Erik när han senare fortsatte;
- Ja…förresten det är ju andra gången för mej…du vet…det där helvetet med spriten…den gången fick jag också en chans att återvända tack vare att jag mötte Yngve på härbärget. Du skall veta utan honom hade jag redan varit död och begraven nu. Nåväl skit och detsamma…nu skall vi inte prata om de där gamla sakerna. Vad skulle flickan heta sa du ? –
Sven-Erik upplevde på nytt en varm närhet till sin dotter och den tidigare barriären mellan dem hade på något sätt minskat i betydelse även om den långa tiden av skilsmässa fortfarande skymde deras öppenhet ungefär som ett litet moln framför solen en varm sommardag på stranden. Lena hade plötsligt känt en stark ömhet inför sin far som nu satt där som en livs levande biologisk länk till hennes eget förflutna och bar på de rötter hon hade saknat utan att egentligen veta om det. En länk som hade varit nära att försvinna för alltid ur hennes liv för bara fjorton dagar sedan.
- Hon skall heta Deborah…du förstår att…Aaron ,min kille… Deborahs pappa är jude. En jättesnäll och juste kille… vi har varit ihop i två år nu… ja visst ja, det där sa jag tidigare…- Den sista meningen hade hon sagt lite
fortare än vad hon egentligen behövde men Sven-Erik hade inte märkt något då han ännu inte riktigt hade hämtat sig
från avslöjandet om vid vilken märklig tidpunkt barnbarnet hade fötts.
Nu såg hon forskande ned på sin far i rullstolen som om hon försökte utröna hans reaktion över att Aaron var jude. Vad tyckte han egentligen om att hans nyss återfunna dotter bodde ihop med någon som hade en annan religion än deras egen ?…. Hon kunde ju inte gärna veta vilken inställning hennes far hade till invandrare… Kanske hörde han till dom som ansåg att såna som Aaron kunde åka tillbaka till det ställe de kom ifrån eller att de där blattarna bara kom och knyckte jobben från svenskarna… Det blev återigen tyst en liten stund och under några ögonblick kunde de åter uppfatta sorlet och ljuden från alla människorna i den stora ljusa entréhallen.

Kapitel 4

Det hade kommit några centimeter snö under natten och Möllevångstorget täcktes av en slaskig sörja i den mörknande decemberdagen. Det var årets första snöfall i Skåne och som alltid var det ganska osäkert om det tunna snötäcket skulle få ligga kvar över den kommande julhelgen.
Över de myllrande gatorna hade de upphängda girlangerna nyss tänts och det var nu bara några få dagar kvar till jul. I de tillfälligt uppställda hantverksstånden såldes juldekorationer och man bjöd på rykande varm glögg medan de nytända marschallerna flammade upp i vinden och spred sin speciella doft av brinnande stearin . Julhandeln var i full gång och människorna trängdes på de smala gågatorna runt torget. Alla tycktes ha lika brått, nästan som om man viljelöst drogs med ut i den malström av människor som brukar kallas för julrush och nu var tvingade att bara flyta med i den breda strömfåran. Man småknuffades oavbrutet och gled åt sidan men utan att det kunde märkas någon större irritation. Tvärtom så verkade människorna lite vänligare inställda inför julen och man kunde till och med växla några ord med en okänd på gatan ungefär som om man varit ute på en skogspromenad eller ute i en båt i skärgården på sommaren.
Sven-Erik som hade återhämtat sig riktigt bra de sista veckorna befann sig också ute i den myllrande mängden för att köpa lite julklappar. Det var en alldeles speciell känsla att återigen få handla julklappar till någon man tyckte om och kanske till och med få några tillbaka. Han ju visserligen varje år fått en julklapp på jobbet tillsammans med den obligatoriska almanackan, men det var oftast opersonliga saker som han dessutom visste att chefen gjorde rejäla avdrag på skatten för. Nu skulle han handla till lilla Deborah och visste väl inte riktigt vad man ger till ett spädbarn som är bara några veckor gammalt. Hon var ju ännu allt för liten för några mer avancerade leksaker men en skramla eller en sån där färgglad mobil att hänga ovanför sängen skulle han ju alltid kunna köpa . Dessutom så hade Lena vid ett tillfälle nämnt något om att hon behövde ett extra täcke till barnsängen. Sedan skulle han handla något till Lena och kanske en liten sak till Aaron och dessutom någon rejäl pryl till Stefan som han hittills bara hade pratat med i telefon ett par gånger. Deras samtal hade väl varit lite krystade i början och Stefan hade varit lite blyg men efterhand hade de funnit samtalsämnen som intresserade dem båda. Det visade sig att Stefan var en riktigt duktig fotbollsspelare och att han var med i ett lag på skolan som haft vissa framgångar.
Sven-Erik hade nu hunnit att bli riktigt friskt röd i ansikte dels av kylan och dels av glädjen att på nytt få uppleva känslan av att det snart var jul, riktig jul. De gångna årens jular hade han antingen firat med sin bror Gösta och hans fru Kerstin som inte hade några egna barn eller så hade han bara suttit hemma och tittat på TV och läst lite deckare. För det mesta hade han bara varit tacksam när äntligen jul och nyårshelgerna var över och han fick gå tillbaka till jobbet och gemenskapen där. Nu skulle han ut till Lena och Aaron och fira jul tillsammans med dem och Aarons judiska föräldrar och det skulle komma att bli en annorlunda jul i flera avseenden för Sven-Eriks del.

Mötet i sjukhusets entréhall hade utmynnat i en lång rad positiva händelser för Sven-Erik som nu, förutom glädjen över sitt nya liv, också hade fått igen delar av sin gamla familj. Aaron hade senare kommit för att hämta Lena och lilla Deborah och han hade då blivit presenterad för sin, från döden nyss uppståndne svärfar. Sven-Erik var väl varit lite bortkommen i först och hade väl samtidigt upplevt det som ovant att hans egen lilla Lena var ihop med en kille och som dessutom var invandrare. Annars hade han väl inget särskilt emot invandrare och han hade ju flera arbetskamrater på verkstan som kom från andra länder. Visserligen kunde de ibland stinka av olivolja och vitlök och en del hade de lite svårt med språket men på det hela taget var det reko killar allihop, särskilt gillade han Ahmed som kom från Kurdistan. Sven-Erik hade till och med varit hembjuden till honom några gånger och träffat hans familj och blivit nästan besvärande gästfritt behandlad. Han märkte snart att Aaron verkade var en hygglig kille och att de snabbt fick en fin kontakt med varandra dessutom noterade han att grabben verkade behandla Lena med både omtanke och respekt. Att han dessutom verkade vara näst intill sprickfärdig av stolthet över sin nyfödda dotter gjorde honom knappast mindre sympatisk i Sven-Eriks ögon. Det var ju samtidigt trots allt hans eget allra första barnbarn och den sprickfärdiga stoltheten hade de verkligen gemensamt även om Sven-Erik ännu inte hunnit fatta sin roll i sammanhanget fullt ut. Det hade skilts under skratt och en och annan tår och Sven-Erik hade fått en stor kram av Lena, den första på nio långa och tomma år. Han hade också, innan de skildes, fått hålla lilla Deborah i famnen under en nästan andlös stund av fullkomlig lycka där han formligen njöt av den härliga doften av ett spädbarn. En doft som han inte hade känt sedan en gång för länge, länge sedan då hans egna barn var små. Lena hade sedan lovat att ringa honom inom de närmaste dagarna och dessutom lämnat både sitt eget och Ullas telefonnummer efter det att han avgett ett löfte om att äntligen våga ta kontakt med Stefan som fortfarande bodde hemma hos mamman.

Nu hade han handlat färdigt sina julklappar och upptäckte plötsligt hur trött han var. Han upplevde också plötsligt en sugande känsla efter en rejäl sup när han passerade en av de många pubarna längs gatan och kände lukten av utspillt öl. Sven-Erik skyndade på stegen trots att han var trött och han halkade till några gånger i snöslasket på gatan. Om han skyndade sig så skulle han kanske hinna med 16:50 bussen som gick ut till Rosengård där han bodde. ”Fan”… tänkte han,… nu måste jag bort ifrån det här,… ingen sprit idag heller,… bara jag kommer bort härifrån så går det bra…Han började bli andfådd och samtidigt lite rädd för att han helt plötsligt skulle få ont i bröstet igen….Han ökade på stegen ytterligare och började känna pulsen dunka mot tinningarna…trots kylan så kände han några svettdroppar komma fram under hårfästet i nacken. Äntligen såg han busskuren när han skyndade runt ett gathörn och noterade samtidigt att 31:ans buss till Rosengård ännu inte kommit in. Det skulle ännu komma att dröja nästan 4 minuter innan den avgick.

Han vaknade vid halvniotiden på Julaftonens morgon med samma pirriga förväntan som han minns att han upplevde då han var barn. Ute hade himlen just börjat ljusna borta mot öster men det var ännu så pass mörkt att han fick tända lampan i sovrummet för att hitta sina kläder. Han gick ut i köket och fyllde kaffebryggaren med vatten och kaffe och hämtade morgontidningen innanför dörren efter det att han startat bryggaren. Han kom på sig själv med att vissla på en gammal julpsalm och blev nästan full i skratt när han märkte det. Så gick han in i badrummet och började raka och tvätta sig. Han tänkte duscha senare på dagen strax innan han skulle klä på sig den nya grå kostymen och den vita skjortan och den blå slipsen med små fjärilar på. Kostymen hade kostat honom nästan en förmögenhet och ändå var det reapris på den i butiken. Men han hade tänkt att för en gång skull så kunde han väl ändå unna sig att köpa något riktigt fint och dessutom en mörk kostym kunde man ju ha i många år framöver. Om inte annat så skulle han kanske bli bjuden både på barndop och kanske bröllop inom en ganska snar framtid. Han kom att tänka på Lena och sitt barnbarn och log för sig själv i köket där han höll på att breda sig ett par mackor av det färska vörtbrödet. Han skar sig ett par riktigt tjocka skivor av den nykokta skinkan som pålägg. Kvällen innan hade han plockat fram de få julsaker han ägde och lagt på den röda julduken på köksbordet. Duken var ett kärt minne från mor som i vitt bomullsgran hade broderat in ”God jul” och ett par hjärtan i mitten på den och längs kanterna hade den ett vågmönster. På bordet hade han satt den gamla adventsljusstaken som kommit ifrån farmor och farfars hem. Tre av ljusen var nästan nedbrunna och det fjärde var avbränt till mitten och nu tände han alla fyra. Det lilla köket lystes upp av ljusen och av det rödaktiga skenet från adventsstjärnan i fönstret. Sven-Erik kände en egendomlig frid inom sig när han satte sig till bords med de två skinkmackorna och en kopp med rykande varmt kaffe. Det skulle bli en riktigt fin jul det här det kände han på sig.

Frilansande trubadur och glad pensionär som under stundom skriver egen poesi och vistexter.
Lars Jerrhag är medlem sedan Lars Jerrhag har 6 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson