Att försöka förstå.

Att försöka.
Att förstå eller att ens vilja försöka förstå.
Att ens behöva låtsas vilja försöka förstå,
när ingen annan gör det.
Eller ens vill göra det.
Försöka förstå.
Jag minns den där kvällen i början av sjuttiotalet.
Ensam på grund av att lilla flickan med lockar som guldlock och ett väsen som en ängel, sas det, var hos farmor och farfar på besök över helgen.
Pappa var också där.
Det var viktigt de fick mötas med jämna mellanrum.
Ha kontakt.
Inte tappa bort varandra i sin utveckling mot en framtid.
Det fanns ingen delad vårdnad och jag saknade den inte.
Det gjorde ingen annan heller.
Den bara fanns inte.
Delad vårdnad.
Men det fanns vårdnad och den stod jag för.
Varje dag älskade och vårdade jag mitt nyskapade hem och min lilla flicka på bästa sätt och efter bästa förmåga.
Jag hade byggt oss ett litet hem i en lägenhet om två rum och kök på Ormastorpsgatan 16 i Åstorp. Fått ett arbete på JiTe - SvenskaDörr som jag cyklade eller gick till varje dag på välkända vägar och stigar från barndomen.
De höll att gå på och ingav mig nytt hopp om en någorlunda framtid för oss två.
En framtid efter år av uppehåll, avgrund och förtvivlad kamp för överlevnad.
Detta i en tid när det för de flesta i min ålder och omgivning, blommade för fullt av framgång.
De hade kontroll över liv och relationer i nybyggda hus.
Körande bilar av senaste modell medan de parkerade snabbt en fredagskväll på Storgatan och slank in på Skandinaviska Banken för att hämta ut pengar att helghandla för.
Det var långt innan bankomat och kreditkortets tid.
Det var långt innan Visa och MasterCard.
Det var medan det ännu var viktigt med en plånbok som var tjock och full med pengar.
Jag hade ingen tjock plånbok och vi hade inte mycket pengar.
Vi hade varandra.
Hennes lilla hand i min och en egen lägenhet komma hem till om kvällen eller under eftermiddagen, allt efter min arbetstids slut.
Där var vi trygga.
Där hade vi tid.
Där hade vi mat och var sin säng att sova i.
Där läste vi sagor.
Jag tvättade hennes overall och hängde på elementet så den skulle va ren till nästa dag.
Där såg vi på Drutten och Gena och Fem myror varje kväll klockan sju efter kvällsmat och tandborstning.
Där satt jag och lyssnade på Koltrastens sång under ensamma kvällar medan andra var ute och oroade sig i sommarnatten.
Tillfredsställd av känslan och vetskapen om att min dotter låg och sov tryggt i sin säng på vårt rum.
Hennes trygghet blev min trygghet. Den som jag själv aldrig haft.
Jag hade ingen känsla av att försaka.
Snarare en känsla av privilegium att kunna ge det jag själv aldrig fått.
Trygghet.
Men just denna lördagskväll satt jag ensam på Ormastorpsgatan.
Det började mörkna och saknaden efter de trygga snusande små andetagen från rummet med dörren på glänt fyllde hela lägenheten.
Saknaden spred kyla och osäkerhet även då övertygelsen hos mig var grundmurad.
Min dotter skulle umgås så mycket som möjligt med sin pappa, sin farmor och sin farfar.
De kom och hämtade henne till huset i Båstad som farfar själv hade byggt.
Det biologiska var viktigt.
Om det var någon som visste det så var det jag.
Hon hade sitt biologiska på nära håll.
Det skulle uppmuntras och stärkas.
Men jag saknade och hade svårt hantera saknaden.
Särskilt denna kväll.
Iklädd mina ljusblå jeans, min ljusblårandiga flanellskjorta från Ellos och ett par Jesussandaler, lämnar jag vår lägenhet.
Hör porten slå igen efter mig denna småkyliga sensommarkväll.
Det kunde ha blivit för sista gången.
Väl uppe på den breda Ormastorpsgatan och med ljuset från gatlyktorna kände jag mig lite bättre till mods.
Inte lika ensam.
Den ljumma kvällen påminde lite om min barndoms sena sommarkvällar.
Då när jag försiktigt trevade mig hemåt i hopp om att mor och far hade somnat och jag fick smyga upp på mitt rum utan att få en massa frågor.
Huset med mor och far fanns fortfarande kvar alldeles i närheten.
Men tanken jag skulle gå dit fanns över huvud taget inte.
Jag gick mot korsningen Nygatan, Ormastorpsgatan och mot trottoaren på andra sidan.
För en stund sedan hade jag lagt märke till att jag inte var ensam .
Någon hade slutit upp bakom mig.
Jag visste inte riktigt när på vägen eller var bara att jag hörde steg och andetag som närmade sig.
Jag vände mig om och fick se en man med ljust hår och rutig skjorta.
Det gick fort och plötsligt fanns han alldeles bredvid mig.
Han inledde ett samtal;
- Och var ska du ta vägen alldeles ensam mitt i natten.
- Jag ska bara ta en promenad.
- Min dotter är hos sin pappa så jag kände mig ensam och ville ta lite luft.
- Vågar du gå här själv i mörkret.
- Är du inte rädd.
Jag vände mig upp mot mannen och insåg att detta var ett ansikte jag inte kände igen.
Jag hade bott hela mitt liv i Åstorp och kände igen de flesta och de kände igen mig.
Någotsånär i alla fall.
Men detta var en man jag aldrig sett förut och inte kände igen dialekten på.
Det var något främmande osäkert och trevande över hans sätt.
Samtidigt som det han sa och sättet han sa det på.
Hur han rörde sig vittnade om en stor beslutsamhet.
- Nej, jag är inte rädd.
- Om din dotter är hos sin pappa kan vi ju gå hem till dig.
- Bor du långt här ifrån.
- Jag bjuder inte hem okända män.
Jag fortsatte gå framåt och började närma mig Perslund.
Lekparken jag alltid gick till sena kvällar då jag inte stod ut hemma.
Med början en julafton när jag var tolv.
Jag tänkte snedda över vägen och gå in dit för att bli av med mannen.
Inne bland lummiga träd i den kända miljön med gungor, karusell och gungbräda kände jag mig trygg.
Jag trodde naturligtvis han skulle fortsätta framåt ner mot stationen.
Förbi järnvägsparken och ta tåget någonstans dit han hörde hemma.
För han hörde inte hemma i Åstorp det stod fullkomligt klart för mig vid det här laget.
En viss rädsla hade börjat infinna sig.
Jag ville skynda mig in i bland Perslunds trygga grönska.
Han ökade sina steg i takt med mina och jag blev snart varse han tänkte gör mig sällskap.
Mitt hjärta började slå hårt.
Jag beredde mig på försvar.
- Är du säker på att du inte är rädd för att gå här ensam med mig.
Han inledde ett nytt samtal och väntade på mitt svar.
- Nej, varför skulle jag vara det.
- Det är väl trevligt med lite sällskap.
- Här inne är mörkt och jag vet aldrig vem jag kan möta.
- Det är bra jag inte går ensam.
- Är du säker du inte är rädd.
- Du känner ju inte mig.
- Jag kan ju vara farlig.
- Du vet ju inte vad jag kan göra.
- Nej, det vet jag inte.
- Men du känner ju inte heller mig.
- Jag kan också vara farlig.
- Du vet inte vad jag kan göra.
- Jag kanske kan jiujitsu och knäcker nacken på dig om du rör mig.
- Tror du annars jag hade gått så lugnt här bredvid dig.
- Eller ens gått in här bland träden.
Jag började närma mig utgången av Perslund och kunde se de stora gatlyktorna och lamporna som lyste upp viadukten alldeles bredvid utgången.
Kommer jag bara ut på vägen så.
Jag märkte han blev osäker av min säkerhet och var tacksam han inte kunde höra mitt hjärtas hårda försvarsslag.
Han ökade mellanrummet mellan oss där han gick vid min sida.
Han slappnade av i det motstånd han inte var beredd möta i den mörka natten.
I den okända miljön.
Mina ögon såg den upplysta gatan.
Blicken nuddade vid kommunens blågröna sandlåda innehållande sand och skyffel för hala vinterdagar.
Den hade stått där sedan jag var i tonåren och var trasig i ena hörnet.
Jag tog sikte på doktor Wendts gula villa som låg i mörker och skyndade de sista stegen ut.
Väl ute såg jag någon komma gående med stadiga steg hemåt i natten.
Det var Rolf.
En norrlänning som kommit som arbetskraft för några år sedan och som stannat kvar.
Han kom nere från hotellet.
Ofta var han onykter men inte i kväll.
Han hade alltid varit en vän och vi blev glada varje gång vi möttes.
I kväll blev jag extra glad och ropade till honom;
vad bra du kom det var ju precis dig jag väntat på.
Han blev något förvånad men visade inget utan undrade vem det var jag hade med mig.
- Det är bara en man jag skulle visa vägen till stationen .
- Han skulle ta tåget.
- Han är inte här ifrån.
Nu hittar han själv, sa jag och pekade neråt gatan.
Det gick tydligt både se och höra den upplysta Åstorps järnvägsstation.
Mannen kom av sig.
Han blev osäker.
Lämnade oss och fortsatte neråt gatan.
Jag förklarade hela händelsen för Rolf som sa;
- jag följer dig hem.
- Vi vet ju inte om han tog tåget.
Dagen efter när jag lyssnade på radion.
En man hade rymt från en avdelning på ett sjukhus i Krisitianstad.
De lämnade ett signalement.
Över medellängd ljust hår rutig skjorta och mörka byxor.
Han ansågs farlig för allmänheten i vissa situationer.
Allmänheten varnas.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk