Automatiska konstnärer och Pipeline

Automatiska konstnärer var den hetaste svartklubben på 1980-talet. Man fick intrycket av att vad som helst kunde hända, från inspiration till kaos på nolltid. Jag hade en egen diktuppläsning där fredagen den 2 augusti 1985 vid midnatt, med dikter ur mina tre första diktsamlingar. Den Marockanska stadsorkestern spelade där och Johnny Thunders med sina kamrater från New York Dolls. Han bodde i Midsommarkransen på den tiden. De skapade kaos genom inleda med Personality Crises. Lokalen låg i ett väl tilltaget källarutrymme på Kocksgatan, på Södermalm i Stockholm. Vi spenderade många mörka nätter på de skrangliga stolarna vid de ojämna utslitna träborden drickandes billig flasköl.
Den mest legendariska svartklubben på 1980-talet var dock Pipeline i Södra Hammarbyhamnen, som på den tiden var ett av Stockholms mest nedgångna industriområden. Det var i princip omöjligt att komma in där, om du inte hade de rätta kontakterna. Flera av mina dåvarande kamrater berättade om att de försökt att avsluta festnatten på Pipeline, men aldrig lyckats bli insläppta. Hur jag kom in, var mer en tillfällighet. Jag hade träffat en speciell yngre kvinna på Lido, en mer officiell klubb som låg på Hornsgatan, med det stora dansgolvet och det magiska färgrika ljuset. Där kvällarna alltid inleddes med en konstfilm och öppen bar. Hon bjöd in mig till sin lägenhet i Liljeholmen. Vi drack vin och öl och pratade litteratur, hon hade läst C-kursen i Litteraturvetenskap på Stockholms universitet och skrivit en C-uppsats om Albert Camus. Vi diskuterade Myten om Sisyfos och öppnade ytterligare några öl.
Plötsligt så ville hon dansa, det var inga problem efter alla öl. Efter en stund infann sig en kompis som spelade Bellman på akustisk gitarr. Hon frågade om jag ville gå på svartklubb. Jag var helt inne på att fortsätta att festa, så jag tackade ja. Klockan var tre på morgonen, men Nattbussarna hade börjat att gå.
- Det här känns nästan kriminellt, sa hon till mig.
- Vart är vi på väg? Frågade jag henne.
- Till Pipeline, svarade hon.
Vi gick av nära Södra Hammarbyhamnen och promenerade in i det skumma industriområdet. Det var becksvart. Till slut kom vi fram till en upplyst lokal med en annan upplyst lokal på andra sidan. Vi gick in i Pipelines lokal. En hel armé med vakter stod innanför ingången. Min ledsagerska pratade med dem. De verkade känna igen henne, mig släppte dem in med viss tvekan. Jag har aldrig varit med om att träffa så många udda människor samtidigt. Det kändes som om jag sett någonting som jag inte borde se, som om jag tagit del av någonting som jag inte borde känna till. Vi tog en öl i baren och slog oss ned vid ett av borden. Alice Cooper med No More Mr. Nice Guy strömmade ut ur högtalarna. Den Bellmansspelande gitarristen hade också hittat till klubben på egen hand och slog sig ned vid vårt bord. Inspirerade av musiken gick jag och min ledsagerska in på herrtoaletten. Klockan var bara lite över tre på natten, så det var fortfarande ganska tomt i lokalen. Vi hittade ett bås med spånskivsplankor och en fasthakad dörr. Vi gick in på toaletten och låste dörren. Min ledsagerska korsade benen runt min rygg och jag trängde in i henne. Jag dunkade på mot trädörren tills jag kom i en våldsam explosion och fyllde henne med hela mitt innehåll och drog ut den, under tiden bet hon mig hårt i halsen och jag kände blodet rinna i en rännil ner mot skulderbladet. Klubben började att fyllas på vid fyratiden på morgonen. När solen började att stiga upp utanför, var det dags att bege sig hem. Det var en av mina klart underligaste upplevelser som jag någonsin haft denna natt och jag skulle gå hem och skriva. Tidigt på måndag morgonen, skulle jag lämna in bilen på service.

Sigvard Läth

Jag gav ut en novellsamling Safari på Författares Bokmaskin 2012, förnärvarande arbetar jag med min debutroman.
Sigvard Läth är medlem sedan 2021 Sigvard Läth har 28 publicerade verk