Båtresan

De lämnar Stockholm med ångbåten Storskär destination Dalarö efter tre dagar som hastigast med knappt något bagage. Insuper den svenska skärgården i all sin glans med tärnorna som störtdyker i vikarna och klyver elegant havsytan och når sitt mål.
I bästa fall.
Ludvig sitter och skriver uppe på däck lutandes bakåt mot den vitmålade väggen och bredvid har Prudence dragit ner sin hatt över ansiktet och andas knappt. På några ställen utmed resan möts himmel och hav i mörka
moln och vågor som vore de förenade med livets kamp.
Himlen är mörk och blixtar far bort över horisonten och sprakar som flämtande tomtebloss när de slår ner mot den kalla havsytan.
Och väcker Prudence.
– Jag tror visst jag slumrade till en stund och rättar till solhatten. Hon ser över sin axel, säger: och du har förstås inte kunnat låta bli att skriva, hmm?

De går via båtens smala gångar utmed relingen bort till en trappa som leder ned till aktersalongen. De kliver in. Bordens vita dukar badar i solsken, genomlyser glas och buteljer, far över två skäggprydda äldre herrar i sällskap med unga damer från danska teatern Surprice, diskreta i sina vita flor, välartikulerade och upphöjda i konstens alla regler hur man betonar varje stavelse och gest.
Med servetter instuckna under hakan är de redo att gå lös på de nykokta kräftorna, dilldoften yr kring deras näsborrar. De unga damerna Yvette och Louise ler lyckligt väl medvetna om herrarnas blickar på deras unga barmar.
Teaterns förunderliga värld fylld av drömmar och succéer, och vilka skulle kunna förverkliga deras drömmar om inte dessa herrar. Elegant höjer damerna sina vinglas, utbrister: skål! De frustande herrarna greppar snapsglasen och svarar unisont:
– Skål!
De unga aktriserna, beredda att i varje sekund föda fram livet på scen, ler nöjt mot herrarna.

I ögonvrån ser Ludvig August och Laura komma emot dem. Där är ni, välkomna. Här finns gott om plats.
– Ah, nu ska det bli gott med lite mat, August stryker sin spretiga mustasch och fördjupar sig i matsedeln. Kyparn kommer och beställningar effektueras.
Maten avätes. Vinet sköljer strupar. Samtal avhandlar nonsens.
– Äntligen på väg mot Dalarö, jag behöver verkligen andas in Stockholms skärgård, August ser nöjd ut. In kommer kaffe och punch och rökverk tänds.
– Har du hört, August sträcker sig över bordet, säger:
-Vet ni, Zachris är förtvivlad över sin oförmåga att mäta sig med mig när det gäller mina framgångar ute i Europa, och skriver det ena pekoralet efter det andra om mitt så kallade moraliska förfall. Fy fan!
Själv stryker han etablissemanget medhårs, ni vet, dilettanterna som bär upp sina medalj-tyngda bringor och upplever sig vara odödliga. Och deras skit trycker tidningarna. Rena rama smörjan! Fy faan! August låter som en trumpetstöt. De runt bordet flämtar till.
Salvan hade uppenbarligen hörsammats av de andra i salongen för det blir knäpp tyst, emellertid sorlet tar strax ny fart och blandas till ljudet av skratt och klirrande glas.

– Det låter, börjar Ludvig lite trevande, som om du filar på någon stackare i akademin, som den där pretentiösa skiten de valt till ny sekreterare. Han är knappt mediemässig, om man säger, ögonen är alldeles för vattniga, dessutom på fel sida om näsroten, ha ha! och munnens feta läppar saknar stringens, så att uttalet, när replikerna levereras låter påfallande fladdriga. Men den självbelåtna minen när beskedet om årets nobelpristagare är serverat går inte att ta miste på, hä, hä!
Stjärnskottet på den litterära himlen har mycket kvar att lära, hå, hå!
Laura och Prudence ruskar på sina huvuden.
– Jösses! Vad ni pratar!

Några bord därifrån.
– Är jag inte vacker? Den ljusa aktrisen Yvette drar ett
stort bloss på sin silverfärgade cigarrett, blåser röken upp
mot salongstaket, vad är er åsikt? ser de skäggiga herrarna
djupt i ögonen. Nå, tala ur skägget mina herrar!
På bordet framför dem ligger en avsevärd hög av kräftor,
uppätna in på bara kroppen med krossade klor söndersmulade
bland mosade cigarrer och ihopknycklade servetter.
– Jahaja, så damerna vill in på Dramaten och spela de stora rollerna. Jojo, det kostar allt på ser ni, det är ingen dans på rosor, snarare törnen, men för all del, nån gång ska vara den första om man ska prova sina vingar, eller vad säger du Albert och dunkar den något berusade teaterchefen i ryggen, ja, vad säger du din gamle horbock?
De danska aktriserna stramar upp sig och plutar med sina munnar och lutar sig framåt så att herrarna kan se ner i deras dekolletage. Unga kvinnor med stora drömmar redo att offra allt för konsten.

Storskär glider mjukt fram över den spegelblanka viken mot
Dalarö, och man kan se de röda husen blandas med fiskebodar
och nybyggda herrgårdsvillor, vilka vittnar om de nyrika som flyttat ut på ön. Trädens löv har börjat rodna och varslar om en kommande höst. Envisa trutar
slår sina lovar kring nytagen fångst. Storskär signalerar sin ankomst med hes trumpetfanfar och sällskapen i aktersalongen går sig redo att gå i land.
– Vi ses väl till kvällsgroggen, kluckar August och försvinner
med Laura arm i arm bort mot hotellet. Prudence och Ludvig viker av mot höjden och beger sig raskt till pensionat Dalarö.
Vid sjutiden dyker August upp med sina målargrejer och
Laura viftar med en flaska nere i bersån, ropar:
– Ska du ha dig en whiskygrogg?

Följande dag. Utanför pensionatet slår de sig ner vid ett bord och en ung kvinna kommer med glas och ölflaskor. August har ställt ifrån sig sin tavla som föreställer mörk himmel och hav i uppror med en ensam liten röd prick i förgrunden.
– Jaja, lite färg har du kostat på dig, men det var fan så lite, hä, hä.
– Äh, det där begriper du dig inte på Ludde! August fnyser.
– Du kan ju alltid sälja den, man vet inte, kanske nån på ön är intresserad. Etthundra riksdaler kan du ju alltid begära, hä, hä. Jag skämtar August, du tar väl inte illa upp?
Ut från pensionatets kök kommer Laura och Prudence med tilltugg på två stora fat.
– Jaså, det är här snillena sitter och spekulerar, här kommer
vi med lite smått och gott ställer fram olika sorters sill med rykande kokt potatis, uppskuren nykokt skinka direkt från kallskänken omgärdat av mörkt bröd och smör som ligger krullat på ett fat. Och kräftor.
– Nu hugger vi in mina herrar, säger Prudence och Laura i kör.
– Det var väldans vad damerna är schangtila i dag, en sup till detta måste vi väl ändå ha, va? August spiller i Ludvigs glas, Prudence säger nej tack och pekar på sin kupiga mage.
– Här sitter jag... Laura visar upp sitt tomma snapsglas framför August som bligar på sin hustru.
– Har du noterat det, amore mi?

- Det har alltid i mitt författande, August drog ett djupt bloss på cigaretten, varit ett missförstånd mellan mig och kvinnorna. De har nämligen ansett att jag hatar kvinnor när jag bara beskrivit deras tillkortakommande.
- Prat, du vill vara tjänstekvinnans son, August, det är din drivkraft, utan att du vet om det. Laura sneglade upp mot himlen och kvävde en gäspning. Kvällsskymningen var mjuk och vinden hade upphört att röra upp döda själar, som vilade i den fina sanden. En äldre servitör närmade sig diskret deras bord med fyllda glas, bytte askfat, bugade och försvann. Vi entrén passerade han Ludvig och Prudence på deras väg ner till det grälande paret i bersån.
- Kära Ludvig, hon stoppade honom, viftade med hans manus: du behöver vila och låta vinet vara, men han ruskade på huvudet. Jag behöver ingen vila, kom nu så sätter vi oss ner med August och Laura och tar oss ett glas.
Kvällen var ljum.
Laura säger till Prudence: Bra att du kom, August tråkar ut mig med sin bok om äktenskapets stridigheter och livets förgänglighet.
August fattade stadigt om sitt glas, utbrister: Den läsare som tror sig veta att denna bok, han höll upp ett exemplar, endast är lögn och förbannad dikt uppmanas att läsa den med öppna ögon.

Ludvig harklade sig:
- Så du fikar trots allt efter nobelpriset, om inte, bli spikad på korset?
- Det finns många som tycker om vad jag skrivit.
- Men käre August, alla skrattar och pratar bakom din rygg om ditt moraliska förfall.
- Äh, skitprat, August ställde ned glaset, bara en massa skitprat. Han strök sig över de spretiga mustascherna med pekfingret. Tände en cigarett. Fortsatte:
Det är väl dags att bryta upp, eller vad säger ni?
Laura tittade upp från Ludvigs manus:
- Fy fan vilken smörja som skrivs nu för tiden, ska det vara så himla svårt att åstadkomma en bra roll år mig? Va? Knuffade till August. Du kan väl skriva något åt mig, va, knuffade till honom igen, men nu betydligt hårdare.
- Ja, ja, ja, skriva och skriva...
- Åt mig ja!


©DrZappa 2022

DrZappa

Fristående ordarbetare. Writer. Stockholm Sweden
DrZappa är medlem sedan 2022 DrZappa har 7 publicerade verk