Besök

Fiskgrytan är i det närmaste färdig. Man kan njuta av ångorna nästan hur länge som helst känns det som. En enkel anrättning, men ljuvligt god. Så ringer det på dörren. Jag väntar inget besök, men går och öppnar för att se vad det är.

Där står Katrin, en gammal bekant som jag inte sett på ett tag. Jag låtsas bli glatt överraskad, men jag misstänker att hon har någon form av trubbel. Hon hör nämligen aldrig av sig annars. Katrin påpekar att det luktar gott i våningen. Berättar att jag just gjort en fiskgryta och frågar om hon är hungrig. Svaret blir ja. Hon slår sig ner vid matbordet och börjar prata om sin relation med pojkvännen Bennie. Den är inte så bra just nu. Dom har hängt ihop ganska länge så man trodde att Katrin äntligen hittat någon som verkligen var rätt. Bennie är egentligen en hygglig prick, men har ibland förmågan att ställa till det för sig. Nu har han tydligen varit i Norge och gjort en del skumma affärer och blivit efterlyst av både norsk och svensk polis.

Jag ställer fram fiskgrytan och Katrin äter. Pratar, äter och slafsar på en och samma gång. Tallriken är snart tom. Hon tar en omgång till och ännu en omgång till. Ser ut som om hon inte ätit på en vecka. Där rök dom lunchboxarna, tänker jag. Sen råkar jag titta ut genom fönstret som vetter mot gatan utanför. Där står Bennie och pratar med en kille i hans egen ålder, någon som jag inte känner igen. Jag berättar för Katrin att Bennie står ute på gatan. Hon suckar och säger att hon ska be honom fara och flyga. Orkar inte höra tjafset, utan bestämmer mig för att dunsta av.

Jag har inte bara en våning på hundra kvadratmeter. Vägg i vägg med min egen lya finns en lokal på tvåtusen kvadratmeter som jag hyr ut till landstinget. Dom använder den som förrådslokal. Har sagt åt Katrin att söka jobb där, dom söker nästan alltid personal. Jag låser upp ståldörren och kommer ut i en korridor som känns oändlig. Betongvägg på höger sida, betongvägg och dörrar till vänster.

Plötsligt öppnas en dörr och ut kommer en kvinna som skjuter på en gallervagn. Jag har sett henne förut, hon är mörk och bär hästsvans. Ser nu på namnbrickan att hon heter Jessika. Hon har tydligen inte sett mig för hon kör rakt in i min rygg. En stålplatta längst fram på gallervagnen ramlar ner och jag blir sittande på den. Hon frågar vem jag är och jag säger att jag äger fastigheten. Jessika säger då att jag får åka gratis framme på gallervagnen. Så bär det iväg genom den långa korridoren. En korridor som jag inte ens kan se slutet på, men det känns bara befriande.

Faitvid

Jag heter Roger och bor i Kalmar län. Skriver korta berättelser av diverse slag.
Faitvid är medlem sedan 2023 Faitvid har 5 publicerade verk