Blommig dräkt i Rosenbad

Ett påträngande ljud väcker mig. Det är väckarklockan. Jag ruskar lite på mig och försöker känna efter om det är dröm eller verklighet. Det är på riktigt. Minns att jag fått min dom. Jag är dödligt sjuk. Än har jag inte berättat för min son om läkarens besked. Jag har inte heller berättat på jobbet att de måste hitta en ersättare snarast. Det är inte lätt att få tag på en bra lärare i filosofi.

Telefonen ringer. Jag stiger upp ur sängen och går för att svara. En stram och för mig obekant röst frågar om det stämmer att det är Rosalill Grusås. Jag svarar ja.och blir utan omsvep informerad om att jag omedelbart måste infinna mig på Rosenbad för att ta över Sveriges styre i egenskap av statsminister senast kl tio denna förmiddag. Jag stammar något osammanhängande men samtalet har redan avbrutits. Jag nyper mig i armen men inser att jag fortfarande är vaken. Tittar ut i hallen för att se om sonens skor står där, men påminns om att han är ivägskickad på internat. Jag glömmer det alltid. Vill inte ta det till mig.

Jag tittar ut genom fönstret och ser militärer på gatorna. En röd flagga vajar i flaggstången där den svenska flaggan brukar sitta. Så det hände till slut. Vi hamnade i krig. Jag är inte förvånad.
Duschen känns uppfriskande och jag står länge och känner värmen av vattnets strålar mot min hud. Men nu är det bråttom. Jag plockar fram kläder ur garderoben. Där finns bara blommiga kläder. Jag väljer en rödblommig kavaj till en rödblommig kjol. Kavajen har en något mörkare röd nyans. Tänker att rött inte kan vara fel i dagens samtal. Sprayar lite eau de toalette som luktar liljekonvalj bakom öronen och är nu redo att åka. Frukost äter jag aldrig sedan jag blev sjuk.

När jag kommer ut ur porten står en svart limousine framkörd. En chaufför frågar dämpat ”Rosalill Grusås”? Jag nickar svagt. Han bugar lätt och öppnar dörren till baksätet och bjuder mig att stiga in. Jag kryper ihop och sätter mig i baksätet och chauffören kör mig till Rosenbad där jag kliver ur.
En blåsorkester spelar och röda mattan är utrullad. Solen skiner och jag svettas lite i min blommiga dräkt. Min sjukdom gör sig påmind men jag skjuter undan symptomen och går rak i ryggen hela den långa sträckan fram till stora porten som står öppen.

Militärer står på led och gör honnör. Jag känner maktens rusning i kroppen. När jag kommer fram till skrivbordet med alla mikrofoner i slutet av entréhallen är jag redan en fullfjädrad statsminister och har inga svårigheter att ta emot pressen som väntar och vill ha svar på sina frågor. Vad har hänt? Vart är landet på väg? Kan det bli långvarigt? Vilka är våra allierade?
Jag svarar kunnigt och sakligt på alla frågor och presenterar även en detaljerad plan över hur vi ska genomleva denna kris och till och med gå stärkta ur den. När pressen äntligen lämnar Rosenbad för att gå och skriva sina artiklar och rapportera till sina redaktioner, känner jag energin falla. Var detta min final? Jag lägger mig ner på golvet. Sluter mina ögon. Jag färdas i en lång tunnel mot en ljusblå himmel och hör vågornas brus. Jag är på väg hem. Det är inte alls obehagligt.

Eva Sjögren

Jag började skriva som 6-åring och gav då ut tidningar tillsammans med min syster. Dessa sålde vi till våra föräldrar. Skrivlusten har följt mig genom livet, men ibland har musiken konkurrerat ut skrivandet och ibland måleriet. Jag författar mest korta noveller, men också debattartiklar. Oftast börjar jag skriva utan någon exakt plan - det är så spännande! Vad kommer att hända? Jag har gett ut en sång och ramsbok, Musik i Byrån.Välkommen att läsa mina texter!
Eva Sjögren är medlem sedan 2015 Eva Sjögren har 8 publicerade verk