Brev utan avsändare

Pennan känns lätt som en fjäder i handen. Jag tittar ut genom fönstret där en tunn molnslöja sveper förbi.
Brevpappret är vackert. En rosafärgad ros pryder det högra hörnet och jag skriver dagens datum högst upp till vänster.

Handstil. Alltid handstil. Som barn fick jag höra att jag var duktig i välskrivning. Att jag hade fallenhet att forma bokstäver till ord och meningar med den exakthet som krävdes för att få med beröm godkänt.

Vid samma tidpunkt varje år sätter jag mig tillrätta vid skrivbordet med den blanka valnötsskivan. Plockar fram brevpappret ur mellersta skrivbordslådan. Tittar ut genom fönstret en liten stund innan jag börjar skriva.
Det är som om jag behöver samla tankarna även om jag i förväg vet vad som kommer att överföras till det vackra pappret från min penna.

Det blir som alltid en årsberättelse. En beskrivning över den klarblå himlen som stundom förmörkas av grå moln.
Hur det känns lätt att andas när ovädret dragit förbi. Den pirrande känslan i kroppen, som hos en förälskad.

Jag skriver om de människor som fallit ifrån. Röster som för alltid tystnad. Vissnande sorgbuketter på återfyllda gravar. Sorgband som bleknar och de sista hälsningsfraserna blir oläsliga genom ögon som tårats.
Jag skriver om nya liv. Nakna tas de emot ur öppna sköten. Om framtiden vet ingen.

Den vackra brevpappret är välfyllt. Jag avslutar men skriver inte under med mitt namn. Inte ens en signatur.
Viker ihop pappret och stoppar ner det i kuvertet. Slickar lätt på fliken som har en svagt vågad kant. Viker ner och stryker över den med pekfingret så det fäster ordentligt.
Namn och adress men ingen avsändare på baksidan av kuvertet.

Jag vet inte om du fortfarande bor kvar på samma adress. Eller finns i livet. Det var så länge sedan vi sågs för sista gången.
Brevet kan inte komma i retur utan avsändare. Kanske kastas det bort eller hamnar i ett fack uppmärkt med ”adressaten okänd”.

Den mellersta skrivbordslådan är fortfarande utdragen. Jag lägger ner pennan och skjuter till lådan.
Min blick söker sig åter ut genom fönsterrutan. Ett par småfåglar kivas om något. Hoppar fram och tillbaka på den stora välklippta gräsmattan. De försöker träffa varandras huvuden med skarpa näbbar.

Nästa år ska jag skriva ännu ett brev. En ny årsberättelse. Utan varken namnteckning eller signatur. Inte heller någon avsändare.
Jag kommer som alltid varje år att vänta på ett svar. Förväntansfullt plockar jag upp posten som genom dörrens brevinkast hamnar på den röda hallmattan. Även om jag inte skrivit någon avsändare så vet du ändå vem jag är.

Breven jag skriver till dig skänker mig glädje, trots att det aldrig kommer några svarsbrev tillbaka.
När jag för pennan över det svagt linjerade pappret känns det som allt det vi en gång betydde för varandra fortfarande lever kvar.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk