Brevbäraren tittade på breven som skulle till Sveavägen 36 i Stockholm.

Brevbäraren tittade på breven som skulle till Sveavägen 36 i Stockholm.





Året var 1944 och kriget var inte över än. Just i den här lägenheten bodde fyra systrar. Emlie 78 år,Agnes 80 år,Augusta,81 år och slutligen Ada 83 år. Ingen av dessa damer hade varit gift. De hade bott ihop i så många år. De riktigt törstade efter äventur och kärlek. De brukade sitta och berättade kärlekshistorier för varandra. De fantiserade förstås men det gjorde inte berättelserna sämre.





Kriminalare Eidran Ohlsson kom just till jobbet på polistation 19. Han gjorde som han brukade,tog sig lite kaffe och gick in på sitt rum. Det dröjde inte länge förrän han fick order att åka till Sveavägen 36. Han kände väl till Stockholm och det tog inte så länge förrän han var just utanför denna adress. En liten vevande ringklocka satt på dörren. Han väntade lite grann och nu stod där en dam i dörröpnningen.





- God dag mitt namn är Eidran Ohlsson och jag kommer från polisen.





- Jag heter Ada. Varsågod och stig på.





Eidran gick in i lägenheten och den var då möblerad med de finaste möbler man kunde tänka sig.





Eidran sa.





- Vad fint och tjusigt här är.





Ada log lite och sa med en lite darrande röst.





- Kom in och se vad vi har hittat. Det var inte roligt det kan man inte säga.





På soffan låg Agnes utsträckt på en soffa. Orörlig,med en boa omkring sig





och var nästan uppklädd som om hon skulle ut på fest.





Eidran ryggade till lite när han såg den gamle damen ligga där.





- Har ni ringt efter en lägare,frågade han.





- Hon är död,sa Emelie. Hon har fått våra favoritsaker.





- Hon har fått boan av mig och en lavendelpåse av.Augusta.





Eidran gick fram och kände på Agnes och hon kändes kall.





Ada hon tittade på Eidran och sa.





- Du ska väl utreda detta? Vi vill så gärna att du kommer och utreder det. Så vi kan träffas igen.





- Det är nog inte så säkert att det blir jag som gör något. Det görs inte det när någon dör en naturlig död.





Men jag pratar med rättsläkaren.





Eidran gick mot dörren och satte på sig sina ytterkläder och sin hatt.





- Är det alldeles säkert att du inte kommer tillbaka?





- Ja,absolut det behövs inte, det jag sysslar med är mord.





Nästa dag så kommer rättsläkaren in på Eidrans kontor och sätter sig ner.





- Ja,du vill ha en rapport på den äldre damen som dog hemma.





- Ja,sa Eidran,har du någon rapport?





- Ja,det kan man säga. Damen ifråga dog av för mycket arsenik.





Eidran blev väldigt förvånad och trodde knappast sina öron.





Men nu var så fallet och då var han tvungen att ge sig av till dessa damer igen.





Åter igen vevade han på den lilla ringklockan. Ada kom precis som innan och lika glad att han hade kommit.





- Stig in,stig in ,sa hon.





Eidran sa efter han hade tagit av sig ytterrocken och hatten.





- Jag är här i ett allvarligt ärende. Nu är det jag som utreder det här.





Det hördes ett sus av glädje hos damerna.





- Tyvärr måste jag meddela att vår käre dam dog inte av naturliga orsaker.





Utan hon dog av arsenikförgiftning.





Ännu ett sus genom rummet.





- Så det är du som ska utreda detta,sa Emelie?





- Ja,det är det,svarade Eidran.





- Då kommer du hit lite oftare när du ska utreda detta riktigt?





- Ja, jag måste ju ha en redogörelse hur detta har gått till.





- Vi måste få bjuda på te och kakor sa damerna nästan unisont.





- Tack sa Eidran,det ska smaka gott.





Bordet stod dukat med fem stolar och Eidran satte sig på en och damerna liksom hajade till.





Eidran titta förvånat och sa.





- Har jag tagit någons plats?





- Ja,sa damerna.





- Du har tagit Ada:s plats.





Eidran flyttade sig fort till en annan stol och så frågade han.





- Drack ni te varje morgon och efter middagen?





Ja,det gör vi varje dag och har gjort så i många, många år.





- Vad har ni teet?





- Vi har det i skåpet i köket,sa Ada,där har vi också sockret och arseniken.





Eidran kände liksom en rysning genom kroppen.





- Har ni arseniken i samma skåp som teet och sockret?





- Ja,det har vi haft i så många år. Alla visste vilka burkar det var.





- Det stod te och socker och arsenik på burkarna.





Eidran funderade lite och sa.





- Då måste Ada har förväxlat burkarna och tagit arsenik istället för socker.





- Det var ju hemskt,sa Eidran. Det är inte mycket jag kan göra åt saken nu. Det var en olyckshändelse.





- Så du kommer inte hit mer,sa Emelie?





- Nej,det tror jag inte att jag behöver.





De gamla damerna blev till sig av förfäran att han inte skulle komma tillbaka nånsin.





- Vi får väl se,tänkte Emelie.





Eidran hade inte mer än kommit till polisstationen när han än en gång blev kallad till dessa damer,.





- Här ligger hon sa,Ada. När jag kom in med tebrickan så såg jag henne ligga där och då tappade jag hela brickan i golvet.





Koppar och fat låg lite huller om buller och Eidran föredrog att ta med dem.





Han började fråga dem lite och kom fram till att Emelie var den som var snällast och Augusta ligger där hon ligger. Ada verkade vara en av dessa damer som var snålast. Ekonomisk hade hon alltid sagt.





Eidran försökte att limma ihop tekopparna och hade ett väldigt besvär att få ihop alla bitarna. Det var ett väldigt pussel. Men Eidran sa till sig själv.





- Jag tror jag vet vem som har gjort det.





Återigen vevade han på ringklockan. Damerna hade väntat på honom.





De var väldigt uppspelat. Det verkade konstigt när en av deras närmaste hade gått bort.





Emlie sa.





- Vi visste att du kunde reda upp det här för vi sa att du är så duktig.





- Du har väl svaret,undrade de.





Eidran titta bort precis som han dagdrömde. Men han såg framför sig sitt scenario. Han svarade.





- Ja,jag tror att jag har funderat ut det.





Han tog fram ett stor paket och i detta paket hade han kopparna som han hade limmat ihop.





- Jag tror att det gick till så här. Ada kom ut hit och fann den döda och blev så chockad av det att hon tappade brickan.





Eidran tog fram innehållet i paketet och där fanns det kopparna som Eidran hade limmat ihop.





Damerna titta väldigt noga.





- Se ni att kopparna har inga öron och det har jag en teori varför.





- Jag sa ju att han skulle klura ut det,så otroligt stilig som han är!





Eidran pekade på dessa koppar utan öron.





- Ada är en av de ekonomiska damerna i sällskapet. Hon visste att Augusta var redan död. Då samlade hon ihop kopparna som inte hade några öron. För hon visste att de skulle gå sönder.





- Fantastiskt sa damerna unisont. Det är ju helt otroligt.





Eidran sa.





- Du vet att du är misstänkt för mord,Ada.?





Ja, det vet jag sa Ada. Så spännande det är. Får jag följa med nu?





- Du får följa med nu. Men tror du att du har förstått konsekvenserna?





Ada hon svarade med en förtjusning.





- Det klart att jag förstår det.





Efter detta funderade Eidran att så här kan vi ju inte ha det,utan jag får begära förflyttning till dem som har hand om mordbränder.





Hemma i sin lägenhet som var väldigt när damernas. Hörde han nu brandkårens sirener. De var på väg hitåt! De var på väg hitåt!





- Säg inte det att det brinner hos de gamla damernas lägenhet,sa Eidran.





?





Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk