Brevet

Brevet

Det är inte över än? Tjugofem år sen och du är fortfarande där, lufsande i bakgrunden, väntar på nästa möjlighet att stiga ur molnet, alltid kommer farande som din följeslagare, många tankar och känslor för länge sedan.
Om jag verkligen hade dödat vårt förhållande, om det var riktigt dött och begravet, skulle jag inte tillåtit dig in i mina drömmar som jag gjorde i går natt. De timmar jag är vaken vill jag välja vilka jag vill tillbringa med dem som inte känner dig. De som inte har någon längtan att känna dig och din sort. Men det är de hemska ensamma timmarna, ensamheten mellan skymningen och gryningen när jag har en längtan att kontakta dig, när den är som starkast. I går kväll var det speciellt svårt, men det blev inte så farligt ändå, faktiskt så kände jag att livet var ganska så bra ändå. Jag tillbringade dagen att slutföra mitt senaste uppdrag att skriva och vid kvällningen så kände jag både tillfredsställelse och jag kunde andas ut att jag var redo att posta det.
När manuskriptet var postat i brevlådan, så gick jag till en park som låg nära för jag behövde frisk luft och lite stora ytor. Jag banade mig i väg genom parken som hade både träden. flaskborste och eukalyptus, allt badade i någon slags lax- rosa solnedgång. Den bitande friskheten och de nyklippta gräsmattorna, gav mig en känsla av att jag mådde bra. Då, pang! Så var du där precis framför mig. Du var med en man och en kvinna, i min ålder. De satt på en bänk och hans hand täckte dig, beskyddade dig från de där buskarna som hade taggar. Jag blev en tagg av denna törnbuske. Jag ville ju sitta jämte dig och inandas din doft och samtidigt skrika åt det dumma paret. Visste de inte hur farligt det är att umgås med en sådan som du? Jag gjorde inget av detta utan jag vände på klacken och gick hem. Men än en gång så har jag tillåtit dig att dominera mina tankar och stört min själ.
Det är de goda tiderna och bara de goda tiderna som jag minns i mina drömmar. Men dagtid så visar verkligheten något annorlunda. Så nu måste jag fatta pennan och skriva med säkerhet bakom mitt skrivbord.
Jag var fjorton år gammal när vi först träffades. Med en gång hade du makten att få mig att känna mig viktig och annorlunda och ju mer tiden gick, blev du mitt skäl till att leva. Jag fungerade inte om inte du var i närheten.
Så småningom blev din närvaro så betydelsefull för mig. Det kvittade om du kom i din fina kostym eller du låg och vilade dig på soffan. Jag kände inte någon annans cigarettrök, för jag var nu en inbiten, nagelbitande, nikotinberoende person. Paradoxallt var du min största tröst under den mörka tiden. När allt hängde på en skör tråd och mitt barn hade svårigheter, var du som en stor mur som beskyddade mig.
När skilsmässan var klar, gick mitt liv åt ett annat håll. Jag började läsa och fick ett meningsfullt arbete och så småningom nya vänner. För att göra det var jag tvungen att lämna mitt förflutna bakom mig och göra mig av med dig. Man att få dig ur mitt liv var lättare sagt än gjort, eller hur? Du ska veta att jag försökte gång på gång att döda dig. Jag slängde cigarettpaketet i soptunnan men jag plockade upp den en timme senare. Eller så låste jag in dem i handsfacket i bilen, för jag trodde att jag var för rädd att hämta dem. Ha! Jag bytte taktik och sa att jag hade dig under kontroll att du var i mitt liv bara några gånger om dagen. Kanske efter maten eller när jag skulle lägga mig. Igen. Ha! Du visste bättre, eller hur? Du visste det.
Min kläder stank av din odör och gammal cigarettrök i varje vrå i mitt hem. Väggarna hade en gulaktig nyans och gardinerna var stela och smutsiga. Men värst av allt var obehaget för mina vänner, som hade gjort sig av med en sådan som du, för att vara i mitt sällskap.
Sedan av tur eller bara ödets nycker kom en broschyr, som pratade om en mycket mer hälsovänligt liv och sådant som man tror är en riktig frälsning numera. Du vet, mycket frukt och grönt, träning bla, bla, bla. Men att kunna sluta röka det uppmärksammade jag. Det pratades att det var mycket en dålig vana. Jag började tänka. Hur mycket behöver jag egentligen dig? Du har blivit en vana som jag inte kunde få nog av. Men som jag egentligen inte ville ha. Jag vet att jag desperat behövde dig och efter första kaffet på morgonen och naturligtvis den sista på kvällen. Det var alltid så att jag sken upp när telefonen ringde, eller startat bilen eller när jag drack kaffe eller alkohol. Så började processen. Först separation, sedan döda dig, liten bit i taget. Självklart det jag behövde av dig på morgonen och sent på kvällen var den svåraste delen att frambringa. Jag söker inte dig obönhörligen varje dag och jag begär inte så mycket, men vi kommer alltid att
vara sammansvetsade och när min tid är över på denna planet, så vill jag ha möjligheten att vara med dig igen, en gång till.
Jag är fortfarande beroende ...

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk