Publicerat
Kategori: Novell

Ceriseröd, Kungsblå och körbärsblom.

- Tror du de kommer i år.
- Vet inte, då borde de va här nu. Tiden är inne och flygvädret gott.
- Ja ja, men de har väl funnit sitt och behöver inte längre vår gemenskap och vårt beskydd.
- Kan hända, kan hända. Fast ett är då säkert. Jag kommer i alla fall sakna dem. Den ene med den andre och alla våra samtalsstunder. Tänk vad mycket vi fått veta under alla år som annars varit fördolt, åtminstone för oss.
- Kommer de inte får vi berätta.
Och berätta skall de, de Japanska körsbärsträden som står i doft och blom och som bara är två i raden av många.
De innesluter centrumparken i en liten köping som från början var så liten, att den bara var Torpet vid åsen.
Nu har den vuxit och utökats åt alla håll.
Där finns centrumpark och centrumhus och polisstation och köpcentrum.
En nybyggd cirkelrund fontän, med ett modernt konstverk i mitten, har enligt det kommunala blivit kronan på verket.
En by, nej, en köping var det och i den köpingen bodde vanligt folk.
Vanligt, så att när något så ovanligt som en ceriseröd fågel utan fötter anlände en höstmulen dag uppmärksammades och behandlades det, men förbereddes dåligt.
Vanligt var vanligt.
Trygga kök och upplysta fönster det säkraste som fanns.
Ceriseröd flög runt och sökte trygghet.
Överallt.
Värst var det när hon inte orkade flyga mer och hamnade på gatan i leran och i de smutsbruna vattenpussarna.
Några förbipasserande kunde ibland få syn på den lilla kraken.
- Men se en sån smutsig fågel. Den kan visst inte komma upp. Ska vi hjälpa den.
När de lyfte upp Ceriseröd, nu brun av lera och smuts, såg de; hon hade inga fötter.
- Vad är det för en konstig fågel. Inga fötter. Den kan inte leva länge. Låt den ligga.
De släppte ner Ceriseröd och fortsatte.
Där fick hon sedan sitta både länge och väl till dess vädrets makter behagade ändra sig och det kom en stormvind som lyfte och bar.
En sådan stormvind kom en vårdag i maj när Ceriseröd legat alldeles för länge vid en trottoarkant i centrum.
Koltrasten hade sjungit uppmuntrande flöjttoner varje kväll och efternatt.
Han ville gärna hjälpa henne där han satt på sin husgavel.
Sången blev hans vapen för att avleda faror.
Ceriseröd kände tröttheten, förlamande och fångande.
Smutsen tyngde hennes vingar och snart skulle hon svälta ihjäl om ingen vind kom.
Som sagt så kom den äntligen en majdag i kvällningen.
Förde henne på mjuka starka luftkuddar upp till ett av de träd som blev hennes bästa vänner.
Till ett av två Japanska körsbärsträd som är en del av en rad av dem som innesluter centrumparken i den köping där det bor vanligt folk.
Allt detta medan Koltrasten sjöng segersång.
- Hos mig vilade hon en lång tid. I min stam fanns gott om små kryp och på mina blad en och annan mask. När vårregnet kom, duschade det lagom ner genom det bomullsliknande taket som mina nyutslagna blommor bildade. Hon återfick form och färg. En och annan sång började ljuda, blandat med skratt och glädjetårar.
- Vi minns allt vi fick höra när hon gjorde dagsturer runt byn. Vi varnade. Hon skulle aldrig flyga längre än hon kunde ta sig tillbaka. Slippa förnedringen av att ligga smutsig och hjälplös i någon lerpöl i centrum. Eller ännu värre. Dit ingen vind kunde nå.
- I den stjärnklara ljumma sommarnatten steg sången om den älskade och om drömmen att få fötter.
Nu bestämdes efter ett tag.
För att få tiden att gå skulle Ceriseröd flyga runt byn och samla minnen för att ge sina älskade körsbärsträd. Då skulle de ha något att tänka på den dagen hon var borta.
- Nå min kära, var har du varit i dag sa körsbärsträd nummer ett när fågeln kom genom luften hyllande sin frihet och slog sig ner på en av grenarna.
- Det kan du aldrig gissa så lyssna noga.
Jag har tagit mig en tur till åsen. Vad den hade att berätta skall ni få höra;
Jag flög så nära berget som jag kunde. Jag tyckte det suckade så.
För varje år kom det väldiga stenbrottet allt längre in på åsens mark och för varje ny sprängning skakade berggrunden som skulle den spricka mitt itu. Det var så att både djur och människor skrämdes bort. Så var det inte förr. Då var åsen fylld med liv. Dag som natt. Sommar som vinter. Mammor med barn kom för att se på utsikten. Klingande barnröster om sommaren.
En och annan våghalsig pojke gick för långt ut på berget och riskerade hamna i en trädtopp nedanför. På kvällen fylldes åsen av det uppväxande släktet som sökte plats för umgänge och vänskap.
Ljumma sommarnätter med älskande par som sökte stillhet bland träden och skydd i det höga gräset på åsens högsta punkt. Nu var allt så tyst. Endast stenbrottets sprängningar och dess monotont malande grusband hördes dagarna i ända. På nätterna sov alla trötta människor.
- Stackars åsen, sa träd nummer två. Den har värre än vi här nere bland asfalt och parkeringsplatser.

Uppe på den blåsiga backen hade Ceriseröd en gång försökt reda sig ett bo.
På en hörntomt stod tre ståtliga björkar och susade minnen som kunde göra ont.
Hon hade därför lovat sig själv och de båda körsbärsträden, aldrig flyga dit igen och riskera bli kvar i den äldsta björkens falska susning. Den hade en gång lockat henne med ett rede, ett skydd, men svikit sitt löfte när människor reagerade för att hon saknade fötter. Detta till trots var Ceriseröd på väg dit ännu en gång. Hon hörde en sång från förr. En sång hon kände igen. En sång tillhörande Kungsblå.
Kungsblå den starka blänkande fågeln med sina bruna ögon. Han som varit borta så länge. Hade han kommit igen. Sökte han vid björkarna en del av sitt liv där han en gång fann det. Var det han var hon fast besluten fånga honom med sitt hjärta. Med sina sånger. Med sitt skratt och sina tårar.
Hon behövde hans starka kropp. Hans flygvana. Hon behövde hans fötter. Kungsblå kom åter in i hennes liv så som han lämnat det. Hastigt en eftermiddag. Denna gången var han mer en dröm som blev verklighet. Tillsammans skapade de ett liv som passade dem båda.
- Hos oss valde de att bo, sa träd nummer ett.
- Vi fick se deras liv flätas samman på grund av deras starka behov av varandra, sa träd nummer två.
Så kunde de ses flyga tätt tillsammans runt byn.
De samlade minnen och gav sina körsbärsträd som egentligen skulle ha mycket mer att berätta.
Men det får de göra vid ett annat tillfälle. Dagen då Ceriseröd och Kungsblå var redo lämna byn var det med saknad de båda träden såg dem försvinna. Kungsblå flög som vanligt under Ceriseröd, för att vara säker på att hon inte skulle falla till marken. Eller komma för långt bort och fastna i någon okänd trätopp.
Klarade sig gjorde hon. Tryggheten fann hon. Kanske kommer hennes barn en gång förstå berättelsen om Ceriseröd. Kungsblå och körsbärsblom.


livet är medlem sedan livet har 829 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson