Där, bland kor och kryddor

Genom sina tjocka glasögon kan Pavati lägga märke till detaljer. Som att mellan alla meningar i boken, den som ligger i hennes famn, finns det förklaringar och fantasier. Hennes minnen och funderingar, som blir till ännu fler berättelser, som bor där. Till exempel att året 1819 har funnits. 1920 är nu. 2021 kommer sedan, någonstans långt där framme.

Hon tycker det är så skönt att bara få vara tyst. Allt blir så lugnt då hon läser böcker. Bland orden på sidorna finns sådant som de andra i hennes klass verkar missa, hela tiden. Kanske de inte ens vill se. Inte alls bryr sig.

Så måste det vara.

Pavati hör hur det börjar samlas folk på torget, precis utanför huset där hon bor. Hon lägger ifrån sig boken, går nedför trapporna. När hon kliver ut sveper dofterna av kor och kryddor förbi henne och in i huset.

Upp på en trälåda kliver en gestalt, svept i vitt. Tyget är vävt hemma hos någon, inte köpt från de stora industrierna som ägs av britterna. Pavati känner igen den typen av tyg. Hemma hos hennes moster dunkar flera vävstolar, från tidig morgon till sen kväll.
”Ma.Hat.Ma.” ropar människorna runtomkring honom.
Han har också glasögon konstaterar flickan. Runda är de.

Han börjar prata om ett Indien utan Britannien. Det där landet långt borta, konstaterar hon. Han beskriver en framtid för Indiens barn. Det behövs fler skolor. Kunskap är det som en dag kommer att göra dem fria.

Pavatis mamma brukar säga till henne att så länge hon bor här hemma så är det föräldrarna som bestämmer. När hon blir vuxen ska hon flytta och får bestämma själv.

Som den där kungen i det där landet långt borta, som också är kejsare här och bestämmer över rajorna; Indiens landsfäder. Han tvingar dem att lyda honom. Det var han som flyttade huvudstaden från Calcutta till Delhi.

Skulle Indien en dag också få styra helt själv? Som hon, där borta i framtiden. Skulle de båda tillsammans bli vuxna?

Nu uppmanar han, där på torget, att de som samlats runtomkring honom ska följa med på resan. Han förklarar för dem. Vill få alla att förstå. Att öppna ögonen.

Pavati ler. Med sina glasögon kanske han också ser saker på samma sätt som hon gör, där bakom orden från den där kejsaren. Så måste det ju vara.

En dag ska de bara lugnt sätta sig ned tillsammans, fortsätter han, inte längre utföra det som Britannien säger åt dem att göra. Om Britannien hotar dem ska de inte bli rädda. Inte använda våld. Det föder bara ännu mer aggressioner. Allt de gör för Indien ska också vara för britternas bästa.

Så avslutar han sitt tal och kliver ner från trälådan till folkets rop.

I morgon, bestämmer Pavati när hon tar två trappsteg i taget, ska hon börja lära sig att väva hemma hos mostern.

Först tyget. Sedan pratet.

Carina Persson

Känslan för text, bild, färg och form gör mig nyfiken på det nya, noga i detaljer och ibland tänkande i helt andra banor. Lärde mig att läsa när jag var fyra år och har älskat böcker och berättelser sedan dess.
Carina Persson är medlem sedan 2018 Carina Persson har 59 publicerade verk