Publicerat 11.07.2018
Kategori: Relationer noveller

De byggde landet ( 10 )

Nordvästliga vindar.
Luften är kall.
Solen står på. Inte att moln att finna.
Flygplan seglar in varje minut.
De intar landningsbanan styrda av vindar.
Kanske är det därför vi inte noterar dem.
Stanna aldrig vid korsvägen om du vet vart du skall gå.
"Klandra inte den som går."
"Klandra inte, beröm inte."
"Han har själv valt sin väg."
"Sitt slutliga öde."
"Spelet har han sett."
Det förs i maktens korridorer utan slut.
Ingen där kommer någonsin förstå.
"Kommer anklaga honom i sin rädsla."
"Bland de som kom honom närmast ge signal till polisen."
"Allt detta anade han nu."
Han hade inte vetat. En diagnos började ta form.
Något som liknar början till regnmoln glider in över landskapet från norr.
Tänder hopp som snart slocknar i takt med väderleksrapporten.
Förr kunde vi tyda.
Läsa himlen och förbereda oss på regn och planera efter det vid behov.
Inte längre.
Förvirrade ser vi oss om kring.
Sval är lunden.
Den förklarar.
Ingenting är omöjligt när en spegel vänds rätt.
Vi står lugna och ser skärvorna fogas samman bit för bit till segersång över det vi trodde var förlorat.
En vind blåser och äntligen är allt tillåtet.
Möjligheten att bära frukt har kommit.
Där är mer att hämta när verkligheten proklamerar sin styrka.
Aviserar godhet när vi trodde den var förlorad.
Ett barn kommer fram ur skuggan.
Berättar allt medan tid var kvar.
Hade äntligen tagit plats bland de andra.
Accepterats.
Stolt delade han med sig av det han hade.
Lyckliga tog de emot och gav tillbaka.
Det blev fest i all enkelhet.
Livet skulle firas som det var.
Vägarna höll att gå på.
Bakåt och framåt.
Stolthet lyste från människorna som kom och släpptes igenom.
Någon frågade om ålder.
Den hade alla glömt.