De kom ändå, orden...

De kom ändå, orden för det tuffaste som hänt i mitt liv...

Mitt stängda inre rum
Där jag för mig själv spelat upp all rädsla.
Försöker hålla den borta från förbjuden mark;
mötet med människor som närmar sig mig och min ovana att tala i gåtor.
Den skrämmer mig som natten bland hundratals gravstenar.
Jag längtar efter din varma lilla kropp.
Min rädsla möter din och vi står båda förlamade inför verkligheten.
Var finns tråden tillbaka.
Den fina linjen i min sfär, omöjlig styra med handen, med pennan.
I den andliga dimensionen är jag ständigt älskad och närmas av dess eviga omsorg.
Men bland gator av asfalt och i massmediernas oskyddade jordiska dimension lever jag mitt liv.
Verkligheten i mitt öppna, såbara psyke.
Något jag inte kan gå runt.
Kropp söker kropp och famlar i öppenhet efter tänkarens och själsfrändens vibrationer.
Vilka har stämplat mig.
Dem jag litade på slog med sin ofullbordade människa sönder mitt jag, min självklara rätt till ett liv. Satte mig i ett torn med en sorgens sång, som Rapunsel, att sjunga.
Någon mänsklig prins kommer aldrig bekräfta mitt existentiella berättigande.
Bara min vardag, min inre styrka kan göra det.

När jag vill skrika res inte i från mig, jag vill inte heller att du lämnar mig, får jag inte göra det.
Står jag där, ler och vinkar
Bara du får säga det;
egentligen vill jag inte lämna dig.
Bara du får säga det.
Bara du, där i barnets värld.
Skiljandets smärta, avstånd och närhet, finns i landet verklighet.
Du har det bra min Tofsvipa, bra där du är i vardagen och får lära dig leva utan mig.
Så måste alla tvivlets smygande ångestvippor hållas i schack och jag ler, när bara du får förbanna skilsmässan.

En dörr knarrar, snart dags att köra.
Denna förbannade dagen, som ändå tycks bli lite mildare stämd inför varje tillfälle.
Denna skiljandets dag som vi sakta vänjer oss vid, för att kanske snart komma att tycka om.

Jag står ensam kvar i vårt hem som aldrig varit någons dockhem.
Jag står ensam kvar och längtar efter en vän och vardagsmänniska.
Jag står ensam kvar vid fönstret, där ballongerna från ditt kalas hänger kvar, kvar i söndagsskymning och försöker låta bli värja mig mot samvetskval och alla varför.
Ja, i verkligheten står jag.
Om verkligheten skall jag skriva.
Den ska jag stå för.
Realismens klara välsignade öga.
Hjälp mig se, ta, ge och lyssna.
Styrkan från en stund jag ville slänga alla kläder, kasta alla hämningar, möta den som var beredd möta mig, blir till styrka för vardagsmänniskan.
Vardagens gud är min.
Var dags Gud är du.

En axel avtecknar sig i mörkret av ljuset från mitt fönster och jag vill ta vara på stunden.
Dröm eller verklighet.

Den grå stenen, stark med grön rand, nästan lite lik Pomperipossa, ligger på sin plats.
Låter Mälarens vatten ständigt slipa dess form.
Vem ser om den ändrat linjer sedan förra våren.
Inte du.
Inte jag.
Kanske bara träden vid vilkas rötter den vilar...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk