Publicerat
Kategori: Relationer noveller

De Nyfödda

De nyfödda Av Lars Jerrhag
Kapitel 1
Det är en råkall och disig tisdagskväll i Malmö i mitten av november månad. Det stora brobygget är nästan klart och de starka strålkastarna därute i sundet syns svagt genom diset in till stan. Ett blixtrande blåljus från en ambulans reflekteras i skyltfönstren och kastas tillbaka in i den upplysta sjukhytten. Sirenernas klagande ljud studsar mot de hårda husväggarna och förvrängdes av dopplereffekten. Det är ganska lugnt i trafiken vid den här tiden på dygnet och ambulansen kan obehindrat dra på i hög fart i riktning mot MAS. Några enstaka kvällsvandrare slänger en hastig blick mot blåljusen men återgår strax att titta i skyltfönstren just som storstadsbor brukar göra. Under ett kort ögonblick funderar man över orsaken till utryckningen. Är det ett litet barn därinne i den svagt upplysta sjukhytten med de frostade fönstren? Är det en äldre människa, en gravid kvinna eller ett olycksfall? Eller tänker man kanske… är det någon jag känner närmare…en granne…en släkting…en arbetskamrat?
I sjukhytten så tjänstgör den här kvällen en ung ljushårig narkossköterska tillsammans med en manlig sjukvårdare. Deras ansikten lyses regelbundet upp av det flackande blå ljuset och de påminner lite om skådepelare i en fladdrig stumfilm från tjugotalet. Den unga narkossköterskan liknar på något sätt Greta Garbo i någon av hennes tidigare filmer. Hennes händer täcks av ett par åtsittande, sterila gummihandskar där hennes naglar lyste igenom det ljusblå latexgummit. Hon koncentrerar sig just på att föra in en kanyl i en av de blå, utspända venerna på hans vänstra hand, en grov senig hand, ärrad av svetsloppor och med skitiga naglar.
– Fasen också! – väser hon fram ett mellan de sammanbitna tänderna och stryker bort en ljus hårslinga ur pannan med baksidan av handen när ambulansen kränger till i ett gathörn. Smått irriterat ber hon kollegan att försöka hålla i patientens arm i stillhet. Först när droppkammaren sakta börjar fyllas så slätas de spända dragen ut och hon ger sin kollega en tacksam och samtidigt ursäktande blick. I bakgrunden så hör de förarens rutinmässiga samtal över radion: -----Hej, vi är på väg in med en medelålders man med hjärtbesvär och troligen lungödem- patientens namn Sven-Erik Ove Persson född 44-09-30- nej inte kontaktbar just nu- Jo, Pelle pratade visst med honom just när vi kom fram. – Ja… han är uppkopplad på EKG – ser inte bra ut – kan vara en vänstersvikt -Ja , Eva har just satt ett dropp- Okej , här passerar vi Folkets hus- bör vara inne om cirkus tre fyra minuter-Har ni något kaffe på kannan förresten?
- Kanon! - Ja det var väl allt tillsvidare, klart slut! -
Sven-Erik Persson hade jobbat över till klocka sju på kvällen på den mekaniska verkstaden. Brobygget hade medfört mycket svetsjobb de senaste veckorna och alla på arbetet var stressade. Han hade kommit hem till sin lilla tvårummare i Rosengård vid halv åttatiden på kvällen. Precis som vanligt hade han bytt om till sitt favoritplagg, den blankslitna, mörkblå träningsoverallen med vita revärer längs byxbenen och med IF Gnistan i vita bokstäver på ryggen. Han bar den nästan dagligen när han enbart skulle gå hemma och slappa. Overallen var det enda kvarvarande minnet sen tiden, för snart nio år sedan, då han bodde uppe i Halland och var aktiv i fotbollsklubben. Han hade mest tränat pojklagen men också haft ett uppdrag i Gnistans styrelse under några år. Nu saknade han den starka och fina gemenskapen som fanns i det lilla brukssamhället där alla kände alla.
På den tiden hade han bott med sin dåvarande fru Ulla och barnen alldeles i utkanten av byn i ett litet hus klätt med ljusgrå eternitplattor. Ulla var född i Piteå och hade ett samiskt utseende med höga kindknotor, mörkt hår och mörkbruna, lite sneda ögon. De hade träffats på en LO kurs uppe i Umeå 1976 och blivit ohejdat och förbehållslöst förälskade. Redan efter ett halvår hade hon flyttat ned till honom i Halland och skaffat sig ett jobb inom omsorgen inne i Falkenberg. Hon var en tystlåten och blyg kvinna som sällan gjorde särskilt mycket väsen av sig.
Samtidigt så anade man en inre styrka och envishet som påminde om fjällbjörken i hennes hemtrakter.
Sven-Erik tyckte att hon var den vackraste kvinnan i byn och vakade över henne med både stolthet och svartsjuka när de var ute. Ullas lite buttra sätt och tysthet berörde väl honom inte särskilt mycket just då. Han upplevde att de hade det rätt lugnt och fint tillsammans. Han var ju själv inte särskilt talför eller sprallig av det högljudda slaget. Det var bara när hans klubb IF Gnistan spelade match som han ibland, kunde bli ivrig och högljudd.
Så hade han gift sig med Ulla 1986 och året därpå så köpte det lilla huset till ett hyfsat pris av en farbror till Sven-Erik. Ett halvår senare föddes det första barnet, en pojke som döptes till Stefan och tre år senare så fick de dottern Lena
Sven-Erik hade sedan många år jobbat som sorterare på byns sågverk nere vid Lagan. Ullas jobb inom omsorgen i stan passade henne utmärkt, hennes mjuka sätt upplevdes som vänligt och omtänksamt både bland personal och vårdtagare. När Stefan hade fötts så tog hon föräldraledigt för att passa honom i hemmet och senare när hon började arbeta igen så lämnade hon Stefan hos Sven-Eriks yngre syster som bodde i närheten Ulla cyklade oftast de sex kilometrarna in till stan och det var bara när det ösregnade eller snöade kraftigt som hon brukande ta deras svarta gamla Ford Sierra med doftgranen hängande på backspegeln.
Hon tycke om att vara i rörelse sade hon:
- ”I´nt ska en ung frisk människa behöv till å åk en sådan liten bit å förpesta luften med den gamle bilskorven ”
Barnen gick fortfarande i småskolan nere i grannsamhället. Lena med ivern hos en nybörjare och Stefan som en luttrad tredjeklassare som försökte härma de äldre grabbarnas manér. Flickan var slående lik sin mamma med de lite sneda ögonen och långt kolsvart hår, Stefan hade blivit ganska lång och gänglig med rufsigt hår och liknade mest pappan i med sin lite slängiga och framåtlutade gång.
Deras första tid i äktenskapet upplevde de lite av en familjeidyll, trots ett inrutat liv utan sensationer eller större avbrott i vardagen. Det som bröt mönstret var väl festerna i idrottsföreningen, något bröllop, eller ett födelsedagskalas hos släkt och grannar. Ibland så lämnade de barnen hos systern och åkte in till Falkenberg där de brukade gå på bio och eller äta en Pizza tillsammans. Vid några tillfällen så hade åkt tåg upp till Piteå och hälsat på Ullas släkt och vänner som bodde kvar däruppe. Sven-Erik noterade undermedvetet, att hemma i Piteå så verkade Ulla, på något sätt, vara mer gladlynt och talför men det berodde väl på att hon kände människorna lite bättre.
Nästan som när vinterns första nyis omärkligt lägger sig, så stelnade deras äktenskap till i ett liv med jobb och rutiner som ett långsamt inbromsat ekorrhjul. Sven-Erik var nog den av de båda som först upplevde detta. Fotbollen var numera det enda som fortfarande gav hans liv ett innehåll och spänning. Ulla tycktes däremot, vara tillfreds med sitt liv och den fritid som hon mest tillbringade i den gamla trädgården. All kärlek och passion övergick långsamt till att bli en sida vid sida vandring i vardagen. Som två tysta parhästar så gick de fram och gjorde bara det som skulle göras i hemmet. Utöver tvätt, matlagning och städning hade Ulla som sin enda hobby bara sin älskade trädgård.
Hon upplevde en besynnerlig frid bland de gamla mossbelupna fruktträden, rabatterna och blommorna. Varje vår var hon lika förundrad över de tidiga krokusarna och påskliljorna som blommade redan i mars härnere i Halland. Hennes seniga kropp fylldes alltid av välbehag då hon kände doften av det daggvåta gräset från den nyklippta gräsmattan eller då koltrasten spelade sina underbara sånger högst upp i den gamla krokiga Lönnen.
Deras samliv i blev också lidande, från att tidigare ha älskat flera gånger i veckan så blev det nu bara när det just råkade bli så. Förspelet med de torra, känslolösa, kyssarna var mer till för att tala om att nu är det dags, än att leda till upphetsning. Likgiltigt, och som det tycktes utan passion, så tillät hon honom tränga sig in i hennes torra sköte.
Finalen blev oftast ett kort-Go natt! -varefter hon oftast helt otillfredsställd rullade över till sin egen svala säng.
All den tidigare mjuka närheten mellan dem hade sipprat ut som vattnet i en läckande hink. Deras samtal blev allt kortare och utan något meningsfullt innehåll. Hon påbörjade mycket sällan något samtal och Sven-Erik, som varit den mest talföre, lät oftast det hela bero i någon slags slö likgiltighet. Han kände sig, på något sätt, styrd och osäker i hennes tystnad. Han visste inte längre om det han gjort varit bra eller dåligt i hennes ögon. Tystnaden blev som en fuktig filt som kvävde alla deras samtal. Det verkade som om de bara satt i var sin ringhörna och stirrade på varandra. Utan vatten och fullvärdig näring så torkade långsamt det blommade samtalet ut.
Kapitel 2
Ulla satt vid köksfönstret och såg ut på päronträdet som hade blommat över och där karten nu var stora som ekollon. Hon hade just diskat och hängt upp de ljusblå gummihandskarna hon brukade använda för att torka på elementet. Händerna var fortfarande rödfuktiga och talkiga efter värmen och instängdheten i handskarna. Sven-Erik satt framåtlutad kvar vid köksbordet efter middagen med en tändsticka i mungipan. Han bläddrade till synes förstrött i tidningen Metallarbetaren där han någon gång läste ur de korta novellerna. Annars var det mest sportsidorna i Hallandsposten som han noggrant följde. En gång hade han faktiskt börjat med att läsa ”Utvandrarna” men tröttnat efter mindre än halva boken.
- Kan just undra om de blir några päron i år? - sa han mer till sig själv än riktat till Ulla, samtidigt som han förstrött bläddrade i tidningen.
- Jo men, det kan ju undras- det var ju visst lite frost just i blomningen - svarade Ulla svagt och gick bort till spisen för att sätta på kaffekannan. Som den norrländska hon var, så föredrog hon kokkaffe även om de hade en elektrisk bryggare. Hon kunde minnas sin mormor som drack sitt på kaffe på fat med en sockerbit i den tandlösa munnen.
- Jaha, verkar ju vara gott om kart i alla fall – sade han och vek snabbt ihop tidningen.
- Joo… får väl se om vi lever - sade hon med ett norrländskt ”jo”. som lät som om hon sög i sig en het soppa.
Hennes ansikte var vänt mot det orange spiskaklet med fula påklistrade blommor när hon långsamt sa;
- Stefan behöver allt ha nya träskor han- de gamla är rent av snedgångna-
I samma stund hällde hon fyra rågade mått med kaffebönor i det kokande vattnet i kannan.
- Ja men, då får du väl allt gå köpa ett par åt honom uppe på Konsum – svarade han och tillade;
- Jag går en sväng uppåt skogen –
Han reste sig hastigt från stolen och gick ut i förstugan, tog på sig skorna och den urblekta jeansjackan från jobbet.
När han passerat de mossiga gamla grindstolparna av grovhuggen granit så ökade hans på stegen. Med sin vaggande, slängig gång gick han med allt raskare kliv på vägen upp mot det gamla stenbrottet. Avståndet till deras grå hus ökade snabbt och snart så doldes det helt av lövverket. De senaste veckornas torka hade fått björkarna att gulna och det torra gräset vid vägkanten rasslade lätt i vinden. Det var just som om torkan stämde överens med det han kände där inne. Ett törstande efter något som saknades. Han tänkte. …om Ulla bara kunde vara lite piggare och gladare…nog så älskade han henne fortfarande på sitt eget sätt… nog var hon ju vacker som en dag…men vilken förbannad tystnad...
Sven-Erik märkte att pulsen ökade allt efter som vägen blev brantare och snart var han uppe vid det gamla stenbrottet där hans farfar en gång i tiden slitit från morgon till kväll med att hugga gatsten ur den Halländska graniten.
En uppskrämd fasanhöna fick hans puls att öka ännu mer och det kändes som en kort ilning över hans nacke.
Oron hade kommit över honom igen och han fortsatte att tänka…i början så gick det att få henne lite gladare med små skämt och en lätt dask i rumpan…då kunde hon gurglande skratta till…och till och med skämtsamt slå tillbaka…numera så hände det aldrig…det verkade som hon bara brydde sig om sin trädgård, barnen och sitt jobb...
För några år sedan hade han hört henne gnola på en liten visa när hon planterade tomatplantor vid söderväggen på huset och han mindes hur gott det känts inombords just då. Nu upplevde han sig helt maktlös och ensam, han hade inga medel mot hennes tystnad och tungsinne. Tidigare hade han frågat henne om hon längtade tillbaka hem till Norrland men bara fått ett svävande svar - ”Jo… men visst, nog går det allt till å vara här å …vi har ju både huset och barnen- Hennes ansikte var bortvänt när hon svarade och han anade att hon ljög lite när hon sa det.
Kapitel 3
Så kom då det där sista ödesdigra året då Sven-Erik började att gå på sina ensamma vandringar, allt oftare och allt längre. Samtidigt hade han började dricka betydligt mer alkohol än han borde. Från att i början bara ha firat med några burkar starköl när hemmalaget hade vunnit någon match. Snart nog så firade han även deras vid förluster och ibland när det inte varit någon match alls. Allt oftare umgicks han med Erling, ungkarlen, som var allmänt känd i byn för sitt supande. Det blev allt vanligare att han efter jobbet gick över till och drack några groggar på Erlings hemkörda sprit.
Sven-Eriks som växt upp i en nykter och strängt frireligiös familj hade tidigare knappt hade smakat någon sprit alls. Möjligen något glas Madeiravin på idrottsföreningens årsmöten eller på ett eller annat kalas i byn. Det var som om spritbegäret hade legat som en cancersvulst i hans kropp och inom några månader hade börjat att växa ohämmat. Numera kunde han allt oftare kasta iväg korken på den nyöppnade flaskan och veta att den inte skulle skruvas på igen.
Hans hjärna som varit ovan vid sprit, fungerade allt sämre och han blev utagerande, högröstad och otrevlig. Folket i byn tog nu helst en omväg för att slippa möta, den en gång, så lugne och vänlige Sven-Erik. Ulla som tyckte att tjat bara var onödigt blev om möjligt, ännu fåordigare. Allt oftare blev det ändå högljudda men kortvariga gräl som hastig utbrutna åskväder om sommaren. Det var nästan alltid när hon hade väntat i timmar med kallnande middagsmat och hon och barnen hade fått äta i ensamhet tidigare på eftermiddagen.
Vid deras hastiga gräl så kunde hon då höja rösten rejält och på sin sjungande norrländska dialekt brista ut;
- Nu får du allt håll opp på de här eviga supandet, du tar rent av livet av dej …i fortsättningen kan du ju laga din förbannade middag själv!” - Förresten, så skämmer du rent ut mej och barna ute på samhället åå! -
Sårad och skamsen brusade Sven-Erik då upp och blev högröd i ansiktet när han sluddrande skrek tillbaka;
- Jag kommer väl för fan när jag vill- Vá i helsike är det med dej?
- Här kommer man hem efter slitet på jobbet å är vänlig och snäll! - Å du är sur som en jävla citron bara för
- att man är lite sen hem till middan! –
Han fortsatt nu i ett något lugnare tonläge:
- Jag har väl för helvete rätt att få koppla av lite jag också eller hur va ? –
Ulla svarade dröjande:
- Jo jo nog gör du allt som du vill… ordet ”jo” med det typiska norrländska insuget -Nog är det så allt…
De sista orden kom som dropparna från en vattenkran som plötsligt vridits av.
Inom ett några minuter var deras gräl över och slutade med att Ulla rusade in i vardagsrummet och drog igen dörren efter sig med en kraftig smäll. En smäll som fick tavlorna att darra till och dammråttorna att titta fram under byrån samtidigt som kattstackarn rusade in under sängen.
Ovädret hade passerat med några korta blixtar och enstaka regnstänk. Inget riktigt skyfall som spolade rent och efterlämnade en doft av friskhet och våt mylla.


Efteråt satt Sven-Erik för det mesta, ensam och småsvärande, kvar ute i köket och tuggade i sig av de torra fläskbitarna och potatisarna som nu blivit sega i skalet tillsammans med en ljummen, skinnbelagd sås.
Natten efter grälen sov de alltid i skilda sovrum, Ulla inne hos barnen och han själv i deras gemensamma sovrum. Dagen efter så vilade det oftast en surmulen tystnad över frukostbordet, även barnen var ovanligt dämpade och tysta, nästan som om de kände sig skyldiga i det som hänt utan att förstå varför.
Just en sådan kväll i slutet på sommaren med en klibbig, kvavt tryckande åskvärme, i luften så höjde Sven-Erik sin grova hand och riktade ett slag mot Ulla första gången under deras äktenskap. Det sista tunna isflaket brast under hans egen svaghet och Ullas oförmåga att samtala. Det var som hans allra sista rop på hjälp i ett desperat försök i att återigen bli synlig inför henne. Den fysiska styrkan mot hennes eviga tystnad och mentala övertag som han inte förmådde att tränga igenom. Det första slaget kom oväntat och hårt eftersom hans berusade hjärna mist alla spärrar och han inte längre kände av någon form av empati. Några av slagen träffade också hennes ansikte, ett ansikte som han alltid hade tyckt vara det finaste som fanns.
Först lämnade slaget efter sig en flammig rodnad och övergick snart i en ful svullnad i Ullas ansikte.
En mörkröd blodsdroppe sipprade sakta fram ur hennes spräckta underläpp och hon försökte fånga den med tungan.
Hennes reaktion efter slaget var först ett uttryck av oförstående häpnad. Sedan bröt något fram som påminde om det framforsande vattnet ur en hastigt öppnad dammlucka. Fördämningar av ord och känslor rusade fram och blev till något som liknade en mäktig islossning i en norrlandsälv.
Ulla handlade nu med en beslutsamhet och talförhet som förvånade både henne själv och kanske ännu mer Sven-Erik. Kinderna blev knallröda, och under mumlande meningar blandat med svordomar, så började hon hastigt och slarvigt att packa ned sina och barnens kläder tillsammans med de egna personliga tillhörigheterna. Någon sekund stod hon
och höll deras brudfoto med guldram i handen och verkade obeslutsam. Det såg ut som hon ville väga det i handen men så vräkte hon det med full kraft mot kakelugnen så att glasbitar och delar av ramen yrde ut över golvet.
Den trombliknande framfarten avslutades med att hon slet av sin vigselring och kastade den på den gulrutiga vaxduken på deras köksbord.
Sven-Erik hade suttit tyst med munnen halvöppen, han påminde om en nyfångade Lake som nyss hade hamnat uppe på isen. Den man som Ulla en gång i tiden hade älskat oförbehållet, hade just mist all värdighet i hennes ögon. Hon ställde sig bredbent framför honom och drog in ett djupt snyftande andetag innan hon utbrast:
-Nu ska du allt lyss på mej Sven-Erik ! Jä` ä fylld trettiosex och jag har in`t en enda gång hela mitt liv blitt slagen av nå`n människa. - I´nt ens som barn fick jag nå´n stryk! - Då ska jävlar i att min karl inte få ge mej stryk heller!
Henne kropp hade börjat skaka och hon var tvungen att hämta andan innan hon fortsatte:
Där är gränsen! - Du har förstört allt! - Jag tar allt bárna nu o åk iväg! - Sitt här och sup tills ögonen dina blö´r!-
Hon fortsatte mellan hulkande snyftningar;
-Jag bryr mej in`t längre! – Glöm in´t bar att ge katten mat! –

Den kvava natten lystes upp av några blixtar i fjärran och följdes av utdraget, dovt muller, när hon satte sig till rätta bakom ratten i den svarta Forden. Allt var nu utburet i bilen och i baksätet satt Lena och Stefan inklämda mellan bylten av kläder och väskor. Barnen var fortfarande yrvakna och skrämda över det hastiga uppbrottet. Lena hulkade tyst i mörkret när hon med fingret snurrade på örat på sin slitna nalle. Stefan satt butter och allvarlig i ett försök att visa att han var en stor pojke nu. De hade nyss helt abrupt blivit upplyfta ur sina sängar av Ulla. Hon försökte nu ångerfullt att lugna dem genom att säga att de bara skulle åka en runda samtidigt som hon valhänt försökte knäppa bältet över Lenas barnstol. Innan hon slutligen vred om tändningsnyckeln så kastade hon en lång dröjande blick mot
sin älskade trädgård och huset med de grå eternitplattorna. Man kunde urskilja både sorg och vemod i Ullas svettblanka ansikte där en svart hårslinga envist klibbade sig fast i pannan.
Så övergick hennes min till sammanbiten beslutsamhet och hon rivstartade så grus och småstenar sprutade iväg och hamnade långt ut på gräsmattan. Hon var nära att förlora kontrollen över den sladdande bilen och törnade nästan emot en av stenstolparna vid utfarten.
Sven-Erik som fortfarande satt kvar vid köksbordet med den gulrutiga vaxduken, lyssnade omedvetet till ljudet av den rusande bilmotorn när hon åkte iväg. Han irriterades över hennes slarviga och skrapande uppväxlingar och ett kort ögonblick tänkte han skulle säga åt henne att växla försiktigare. I nästa ögonblick slogs han av tanken att det nog inte att bli något tillfälle till det. Om Ulla sagt att hon skulle lämna honom så visste han också att det blev så.
Kapitel 4
Minnet av den kvällen, med hennes bitterhet och avsky bar han alltid med sig och upplevde det med en svidande smärta som påminde om ett gammalt magsår. Ullas mörka ögon hade varit stora och glänsande av tårar och med en lyster som av glödande stenkol. Efter hennes hastiga flykt hade han suttit mållös och tyst med de kådfläckiga händerna hårt knutna ovanpå vaxduken. Händerna som hade tillåtits skada en människa som han fortfarande älskade. Vigselringen låg nu en pöl av utspillt brännvin på bordets vaxduk och det tycktes honom som om den hade drunknat i spriten likt en rutten frälsarkrans som helt saknade flytförmåga.
Innerst inne så anande Sven-Erik att hennes beslut var riktigt, slog han nu den första gången så skulle han kunna slå fler gånger och till sist kanske döda henne.
Vetskapen om detta var som ett fuktigt djupt gruvhål; ”Varför i helvete gjorde du det?” ekade i hans huvud. Han kände sig just nu som en kackerlacka som borde krossas med klacken mot golvet och tankarna på att göra slut på livet kom över honom. Hade bara bilen funnits kvar hemma så hade det varit en enkelt att koppla dammsugarslangen till avgasröret och in genom sidorutan för att fylla kupén med dödande koloxid. Det enda som hindrade honom just nu var att bilen var borta och tanken på barnen. Trots Ullas lama protester hade Sven-Erik fått krama om dem innan de for iväg. För all framtid skulle han kunna förnimma lavendeldoften från Lenas nytvättade hår den där allra sista kvällen.
Dagen efter, i den tidiga morgonen som doftade av daggvåt mylla och mogen frukt, så hade han huttrande och bakfull stått på yttertrappan. Ångesten kom tillbaka när han såg på de svarta hjulspåren som hade blottat jorden under gruset. Det tyckte som att spåren i gruset liknade ett par anklagande, långa svarta, fingrar som pekade rakt mot honom. Det var som om fingrarna ville gripa tag i honom och upprepa hennes bittra ord i avskedet kvällen innan.

Några månader senare ringde Ulla och sade att hon nu begärt skilsmässa hos tingsrätten och att pappren som han skulle skivas under skulle komma med posten. Hon sade också att barnen skulle bli kvar hos henne och att de så länge, skulle få bo hos en släkting i Malmö. I alla fall tills hon hade skaffat ett nytt jobb och fått en egen lägenhet.
Hon sade också att de kunde kvitta huset mot att hon fick behålla bilen och deras gemensamma små besparingar.
Som vanligt var Sven-Erik onykter när hon ringde och försökte lamt be henne få träffa barnen och att hon skulle komma tillbaka. Han tystnade snart då han också insåg att det var bäst det som skedde.
Barnen skulle inte behöva leva med en suput till pappa även om han saknade dem fruktansvärt. Han hade numera allt oftare vaknat kallsvettig och ångestfylld mitt i natten efter att han i sömnen skrikit i ut deras namn.
När Ulla och barnen hade lämnat honom så blev missbruket allt värre, och mot alla sina gamla regler, full även när han gick till jobbet på sågverket. En dag så satte han sig i den tunga vedgårdstrucken för att flytta en stapel med bräder. Under en vinglig framfart över brädgården råkade han tippa med hela brädpaketet där att en av arbetskamrat, med bara en hårsmån, undgick att krossas under plankorna. Lyckligtvis så slutade det med enbart med skrubbsår och en brutet arm. Sven-Erik blev omgående inkallad till verkmästaren och på stående fot och utan protester från facket sparkades han från sitt arbete. Med nöd och näppe undgick han att senare att bli åtalad och dömd för händelsen.
Månaderna som följde sedan var det som om Sven-Eriks dagar och nätter flöt ihop, utan några klockslag, datum eller ens veckodag. Huset sålde han billigt till ett ungt par från Stockholm som drömde om att uppleva livet på landet.
Efter husaffären så lånade han en traktor med ett gammalt skevt släp och flyttade sitt sparsamma bohag bort till Erling, en frånskild ungkarl, som länge hade vanskött sin gamla föräldragård. Erling hade placerat nästan hela sitt farsarv inne på banken med den gröna skylten i stan. Gården med en ovanligt vacker mangårdsbyggnad i trä, hade en gång i tiden varit traktens mest blomstrande jordbruk. Den honungsgula färgen var nu avflagnad på det huset, takpannorna var fulla med mossa och den, en gång så vita, snickarglädjen höll på att ruttna upp. Gårdsplanen såg ut som ett lerigt skrotupplag med sina tomfat, skrotbilar och roströda jordbruksredskap och allt verkade andas tristess och uppgivenhet.
Sven-Eriks inkomst från huset kom snart att läggas på dagliga taxiresor in till bolaget, eller täta besök på Järnvägshotellet inne i stan där kumpanerna festade rundligt med mat och sprit.
Karusellen fortsatte att snurra i ett allt hetsigare tempo tills alla deras pengar nästan var helt borta. Det kvarvarande kapitalet var nu enbart lådvis med tombuteljer som fyllde den gamla stenkällaren på Erlings gård.

Kapitel 5
Först en råkall kväll i november, så stannade karusellen tvärt när Sven-Erik, blöt och skakande av kyla, blev hittad i ett dike av en polispatrull. Många hade säkert passerat mannen i diket och kanske var det någon också ringt till polisen. Men vem skulle bry sig och stanna en mörk novemberkväll för att se om byltet i diket ännu lever?
Sven-Erik, som någorlunda nyktrat till, blev skjutsad av poliserna till Frälsningsarméns Härbärge inne i stan.
För första gången på flera veckor fick han nu ett mål med lagad mat och ligga i en ren säng, en lyx som han hade glömt. Han vaknade först framåt förmiddagen nästa dag med välbekant fyllefrossa och torr mun som stank som kofta.
Inne i från härbärgets lilla samlingssal hörde han med ens välkända sånger och musik. Han låg länge och lyssnade och visste först inte om han var riktigt vaken eller inne i en behaglig dröm. Plötsligt kände han sig tillbaka i sin barndom när han hörde sången ” O hur saligt att få vandra” Trots frossan, så kände han en märklig värme stråla igenom sin avmagrade kropp när han förde sin skakande hand genom det toviga håret och samtidigt rev sig över den månadslånga skäggstubben. Var han hemma? …var det mor som var uppe och tände fyr i den gamla kaminen?
Han kom nu ihåg bönen; ”Gud som haver barnen kär ” och började forma de nariga och torrspruckna läpparna till de välkända orden. Först hest och väsande men så nådde hans röst en allt större och för honom oväntad styrka.
-Se till mig som liten är… läste han högt för sig själv i det kala rummet där det stod en förtorkad Primula i fönstret. Den bleka solen, bakom de billiga bomullsgardinerna med röda trianglar, bildade en ljusstrimma på väggen ovanför hans säng.
Att återvända till livet hade kommit i en stund som först verkade som slutet och utan någon reträtt och han tog nu emot chansen som ett hungrigt spädbarn som greppar efter sin nappflaska.

Den senige, magerlagde kämpen i Guds armé Yngve Gottfrid Karlsson hade lockigt grått hår och haltade lätt när han gick. Han visade sig vara en engagerad och envis man med ett långt livs erfarenhet att hjälpa missbrukare och vilsekomna själar. Den starka gudstron var hans stora drivkraft och trots att han aldrig försökte tvinga på någon sin tro eller fördöma, så gjorde han ett djupt intryck hos alla han mötte. Sven-Erik som vid det här laget var oerhört trött på supandet som bara tillfälligt dövade ångesten hade fått sin räddare i Yngve. Han som enbart betraktade Sven-Erik som en enkel medmänniska som hamnat snett i livet. De båda hade liknade uppväxter i strängt religiösa hem vilket bidrog till att de snabbt fann varandra. Även om Sven-Erik varit långt borta ifrån sin barndoms tro så fanns ändå resterna av det goda kvar i honom. Precis som ett främmande språk man en gång lärt sig i skolan men inte fått använda på länge. Han och Yngve hade långa och ibland mycket djupa samtal som ledde till att Sven-Eriks självkänsla och tillit sakta återvände. Yngves goda kontakter med folk ledde också till att han senare fick hyra en tvårummare och fick ett tillfälligt jobb på en mekanisk verkstad nere i Malmö. Vägen dit, hade åtminstone i början, varit särskilt tuff när abstinensen blev till en myllrande myrstack och oron malde i honom. Utan Yngves uthållighet och de djupa samtalen om livet varvat med hans hårda attityd i behandlingen så hade Sven-Erik aldrig klarat uppgiften att återvända
Ännu var han långt ifrån stark nog att våga kontakta Ulla eller deras barn igen. Skammen och den självpåtagna bannlysningen och rädslan för att återigen bli avvisad hindrade honom var alltför påtagligt.
Enda bandet till familjen var nu inbetalningskorteten på underhåll till barnen som kom i brevlådan varje månad.
Kapitel 6
De senaste åren hade Sven-Erik bott i en liten spartanskt möblerad tvårummare i området Rosengård i Malmö. Jobbet som svetsare, vilket Yngve på härbärget fixat åt honom, trivdes han rätt bra med och var nu fast anställd. Förutom att som vanligt ta på sig den slitna träningsoverallen när han kom hem på kvällen, så tog han sig en läsk i kylskåpet och satte på radion för att lyssna på nyheterna. Läsk var det enda som han som nykter alkoholist numera vågade dricka.
Han satte sig i den rutiga soffan med slitna armstöden då han plötsligt den allra första brännande smärtan i bröstet. Det kändes som om han hade fått en sur uppstötning och eftersom han de sista veckorna, haft problem med magen så brydde han sig inte. Han fortsatte därför att läsa tidningen, äta en macka och lyssna på radion när det onda kom tillbaka. Denna gång hade bröstsmärtorna övergått till att kännas som om hela bröstkorgen hade blivit inklämd i det stora skruvstycket nere på verkstan. De blev efterhand allt värre och han började att kallsvettas så träningsjackan blev genomblöt på ryggen. Nu kände han sig också illamående när han sträckte sig efter telefonen som låg på det rangliga teakbordet. Han knappade först in det gamla larmnumret 90000 men hejdade sig innan den sista nollan och ringde upp 112. Sven-Erik blev otålig och lite arg när larmoperatören med sin neutrala röst ville ha reda på alla hans födelsedata och ställa, som han tyckte, en jävla massa frågor;
- Men för fan, jag har ju sagt att jag har jävligt ont i bröstet, jag behöver en ambulans nu med det samma! –
Han fortsatte irriterat, trots att larmoperatören med den neutrala rösten, sagt att ambulansen var på väg;
- Jo, jag sa ju att det är på Bergsgatan 17 A- tredje våningen- ja dörren är upplåst! -
Han avslutade samtalet och utbrast i ännu en svordom och blev åter halvliggande i den slitna soffan. Minuterna som följde upplevde han bara som en seg och lång. Men det verkliga helvetet bröt ut när sen en rosslande andnöd satte in och ångesten började krama honom som en kall, slemmig, bläckfisk
Faen!.. Jävlar!... Nu dör jag här i soffan!… tänkte han. Tankarna irrade runt i en massa saker som livförsäkringar och om han skulle ringa till Pelle, basen på jobbet. Han kom att tänka på ungarna Stefan och Lena. kanske skulle han aldrig komma att träffa dem mer… det var ju jättelänge sen sist…skulle han ringa till dem nu ?…Nej inte ville han oroa dem med att han hade lite ont i bröstet… för sjutton…deras farsgubbe skulle nog klara sig…under några sekunder hann han också att tänka på Ulla … skulle hon äntligen förlåta honom om han och dog nu …och begravningen…skulle hon och ungarna skulle komma på den ? … det vore ju fint om de kunde spela ” O hur saligt att få vandra ” men det var ingen visste om att han ville ha just den sången på sin begravning … Bara den där djävla ambulansen kunde komma snart! – Tankarna fortsatte och han blev allt mer omtöcknad och förvirrad. Nu hade det blivit riktigt svårt att andas och smärtorna strålade allt längre ut i hans vänsterarm. Med sina sista krafter lyckades han peta upp det halvöppna fönstret med foten och kände snart den kyliga syremättade kvällsluften strömma in i rummet Det sista han noterade var att det var ett stort hål på vänstra strumpan det var ju typiskt honom, komma in på akuten med ett hål på strumporna och dessutom han ju skitiga kalsingar... jävlar skit!
Han hade nästan glidit in i medvetslöshetens dimma när han svagt hörde att någon ropade utifrån hallen;
- Hallå! - Är det någon här? -I dimman så hann Sven-Erik uppfatta en storvuxen mörkhårig människa i grön overall med reflexer på byxbenen och en väska med vitt kors i handen. Bredvid honom skymtade han en lätt andfådd kvinna i en likadan overall och med ett stetoskop dinglande runt halsen. Sven-Erik orkade bara lämna några korta rosslande svar på den mörkhåriges påträngande frågor;
- Var har du mest ont?- Ambulanskillen låg nu på knä med huvudet tätt intill Sven-Eriks.
Sven-Erik pekade valhänt med tummen mot sitt bröst och försökte uttala några gurglande ljud.
- Kan du säga vad du heter? - Fortsatte den mörkhårige uppfordrande och rutinmässigt.
Men då hade Sven-Erik redan sjunkit ned in i ett mörker utan tid och rum. En barmhärtig smärtfrihet som bredde ut sig som ett mjukt dämpande snötäcke över hans medvetande.
Ambulansen anlände till sjukhuset klockan 21.13 den 21 november enligt hans journal. Personalen hade springande rullat in Sven-Eriks bår på ett av akutrummen på HIVA. Där låg han nu helt avklädd, gråblåaktig och kallsvettig på båren med det blanka, rostfria underredet. Runt honom stod nu hela personalen på mottagningen och kopplade upp EKG, tog syrgasprover och mätte blodtrycket. En ung finnig narkosläkare med halvöppen läkarrock förberedde sig för att intubera. Under läkarrocken bar han en grön T-shirt där det stod UCLA med svarta bokstäver.
EKG et var nu kopplat och den taggiga kurvan började flimra fram på displayen. Plötsligt övergick de regelbundna små pipen till en envist varningspip och den taggiga kurvan på skärmen övergick i täta små sicksackstygn. Ljudet av larmsignalen ljöd genom rummet och spänningen i rummet blev plötsligt påtaglig.
-Hjärtflimmer! –
Ropade narkosläkaren som precis hunnit med att intubera Sven-Erik för att hålla luftvägen fri.
-Defibrillatorn hit!
Han höll nu elektrodplattorna klara ovanför Sven-Eriks rakade bröstkorg som glänste av smetig elektrodsalva. Anspänningen gick nu nästan att känna på i det lilla rummet.
-Alla händer bort… ett, två, tre …jag deffar nu !- Ropade läkaren.
Alla utom läkaren, tog ett snabbt ett steg tillbaka och Sven-Eriks gråbleka kropp ryckte till i en kort konvulsion och hans svettiga buk dallrade till som en blåblek brylépudding. Det enda som hörs i rummet är det lätta klickandet från den stora elektriska väggklockan som visar på 21:42 och det svaga suset från syrgasmasken. Allas blickar riktas mot den gulgröna linjen på EKG apparatens mörka display. Där syntes endast några darrande små korta blippar som snart övergick en rak linje när Sven-Eriks hjärta hade stannat på nytt. Sköterskan som hela tiden stått vid Sven-Eriks huvudända, klämmer energiskt ihop den ljusgröna Rubensblåsan för att via slangen föra in ytterligare luft i Sven-Eriks lungor. Det verkar som om den gulgröna linjen nu är rummets centrala punkt dit allas blickar söker sig. Läkaren har fått några små glittrande svettpärlor i pannan där den ljusa pannluggen klibbar sig fast. Han gör sig åter klar för ännu en defibrillering, denna gång med ökad styrka på ytterligare några jouleenheter. Åter igen tar alla runt båren ett snabbt steg tillbaka när läkaren med spänd röst upprepar sitt;
- Alla händer bort… Ett ,två, tre, Jag deffar nu !-
Ännu en konvulsion i Sven-Eriks gråbleka slappa kropp, och ännu en dallring i den lite lönnfeta buken. Återigen vänds blickarna mot det lilla fönstret med den gulgröna indikeringen. Nästan som en elektronisk slagruta så skulle den visa på liv eller död, torrmark eller källflöde. Det uppstod först bara ett litet darrigt sicksackmönster men strax så övergick kurvan i en regelbunden rytm med djupa vågor och dalar på skärmen. Personalens spända drag slätades långsamt ut och någon satte sig ned.
Kapitel 7
Samtidigt på det stora sjukhuset, i annat lika sterilt rum, några få betongvägar bort och två våningar upp, så står en storbystad barnmorska lutad över en ung kvinnas utspärrade ben. Ur det delvis rakade skötet sticker toppen av en fuktig, mörkhårig liten hjässa fram. Barnmorskan känner med vana fingrar efter om det finns någon navelsträng i vägen och pressar försiktigt barnets huvud nedåt. Samtidigt som hon vänligt, men mycket bestämt, uppmanar kvinnan att krysta hårt en sista gång. Den unga kvinnans bleka ansikte pärlar av svett och uppvisar både ett uttryck av svåra smärtor och fullkomliga lycka. Tätt invid hennes huvud står pappan, i den så ovana miljön.
Tafatt och nervös så stryker han längs kvinnans arm under tiden då han nästan mekaniskt upprepar meningen;
- Det går ju jättefint det här älskling, bara försök slappna av! – Han låter lätt svimfärdig när han säger det.
Hon tycks i alla fall lugnas av hans ord och hon ler tacksamt och kärleksfullt mot honom. Det hörs samtidigt ett gurglande skrik från barnet när barnmorskan med en tunn slang just sugit svalget rent från fostervatten och slem.
Ett välskapt flickebarn som väger 2878 gram är fött och de båda föräldrarna ler nu öppet mot varandra. Modern med ett matt men samtidigt stolt leende där flickan nu ligger på hennes mage.
Hon hade också klarat av samma sak som hennes egen mor och mormor och som milliarder och åter milliarder andra kvinnor hade gjort före henne genom tusentals år.

Det första Sven-Erik såg när han återvände i livet var en glänsande rostfri droppställning där den genomskinliga plastpåsen med infusionslösning hängde Ögonen kändes fulla med grus och han tog sakta att in bilden av en omgivningen, som när man försöker fokusera en felinställd kikare. Hans första tanke blev ;
…Var fan är jag för någonstans? …
Han kände också smärtan i luftvägarna efter intuberingen och tankarna flöt långsamt runt som sirap i hans huvud.
Under några sekunder minns han att han suttit i soffan där hemma och att det nu kändes som för hundra år sedan. Nyfiket tittade han på alla de sladdar och slangar som var kopplade till hans kropp. Det sved i urinröret efter katetern och han kände sig fruktansvärt trött. Varenda muskel värkte som om han sprungit ett maratonlopp med en tung ryggsäck på ryggen. Han anade vagt att han varit vid livets allra yttersta kant och plötsligt vänt om. Han överraskades över att han inte känt ångest utan bara upplevde ett märkligt sug att en dag åter få se ljuset i den där gläntade dörren igen.
Entréhallen med caféteria och kiosk sjöd av liv och genom de höga glasfönstren så letar sig några bleka strålar från decembersolen in i hallen. Det passerar en ständig ström med sjukhusbesökare och personal i fladdrande vita rockar blandat med frigående patienter i olika åldrar. Några är på väg hem efter sin tid på sjukhuset, man kan se det i de bleka, förväntansfulla och tydligt lättade ansiktena. En del har bekymrade veck i pannan då de strax skall besöka någon allvarligt sjuk vän eller anhörig. Man bär blommor eller chokladaskar med sig och någon en liten tårtkartong. Sorlet i hallen är dämpat och det klirrar lätt från tefat och koppar borta i cafeterian på andra sidan
I en ljusgrå, rullstol märkt med HIVA 5 i vita bokstäver på ryggstödet sitter Sven-Erik nedsjunken och väntar på en Taxi som skall ta honom hem. Han hade protesterat mot att behöva sitta i rullstol men hade gett med sig när han märkte att han var nära att svimma då han reste sig. Ansiktet var fortfarande blekt och glåmigt och det syntes på hans ögon att han är trött, mycket trött. Det var ju bara några veckor sen han kom in hit med döden, bokstavligen flåsande i nacken. Han hade ännu inte riktigt hunnit fatta att han nu för andra gången fått en chans att återvända till livet. Han hade tänkt mycket på detta och kände nu en stor tacksamhet mot alla de människor som gjort att han nu kunde sitta här med alla sina sinnen i behåll och beskåda världen igen. Det var nästan som om alla hans sinnen hade skärpts på något sätt. Till och med en frän lukten av armsvett från en fetlagd dam som passerade tätt inpå honom upplevde han som en doft av livet. Även de bleka solstrålarna kändes ovanligt varma där han satt iklädd en stickad grå cardigan och ett par svarta byxor. En arbetskompis hade varit uppe förra veckan och lämnat hans kläder samt lite rena underkläder och toalettsaker. Sven-Erik satt just och iakttog en äldre, flintskallig man med ljusgröna säckiga patientbyxor och stora filttofflor, som långsamt hasade sig fram mot kön borta vid kiosken. Mannen drog en gnisslande droppställning efter sig och han fylldes av medlidsamhet över att se denne fjättrade straffånge med sin gnisslande boja. Än en gång så kände han sig tacksam över, att nu ha befriats från alla slangar och apparater. Tala om att släpa runt på livets sköra tråd i en plastpåse… tänkte han, och log lite för sig själv vid tanken.
Så förnimmer han känslan av att han är iakttagen av någon som finns bakom ryggen på honom. Känslan växte sig allt starkare och tvingade till slut honom att nyfiket vrida på huvudet. Det han såg var en mörkhårig ung kvinna med en ljusgrå babykorg i knäet. Kvinnan satt borta vid ena långväggen och var delvis skymd bakom en jättelik fikus planterad i en stor terrakottakruka. Han hade lagt märke till kvinnan i förbigående när han kom ner i entréhallen men inte reagerat på henne. Nu noterade han att hon såg tillbaka på honom med nyfiken blick.
Han såg nu drag i hennes ansikte som verkade väldigt välbekanta. Visst påminner hon om Ulla… tänkte han samtidigt som att han kände att pulsen ökade och kroppen genomfors av en kittlande elström som fick nackhåren att resa sig. Kvinnan med babykorgen tittade nu oavbrutet på Sven-Erik samtidigt gav honom ett litet skevt leende. Barnet i babykorgen hade börjat gråta och hennes uppmärksamhet dras tillfälligt mot barnet i korgen som hon nu sakta vaggar.. Sven-Erik hade en sugande känsla i maggropen och var oförmögen, att ens för en sekund, släppa blicken på kvinnan. Det var som om en magnet drog hans blick mot kvinnan med barnet. Sorlet av människor och ljudet i den stora hallen runt honom verkade nu bli dämpat och avlägset. När barnet lugnats så lyfter hon på nytt blicken bort mot honom och han märkte att hans händer hade börjat att darra.
Jo, så är det...mumlar han tyst för sig själv… det där måste bara vara hans egen lilla Lena med det mörka håret och de höga kindknotorna. Hennes mörkbruna ögon med den intensiva blicken, påminde på något sätt, om Ullas. För en sekund så skar det till i maggropen när han minns de där tårblanka ögonen en kväll för mycket länge sedan.
Han greppar tag i ringen på rullstolens hjul och flyttar sin några meter mot platsen där den unga kvinnan sitter. Efter ett par meter, stannar han på nytt, plötsligt lite osäker…kan han ta så alldeles fel…tänk om det är alldeles galet…hon tror kanske att han bara är en snuskgubbe som söker kontakt... Då reser sig den unga kvinnan och går långsamt fram emot honom med babyn i famnen. Det unga osminkade ansiktet speglar nyfikenhet, samtidigt som ett skevt leendet dröjer sig kvar på hennes omålade läppar.
- Är det…är det verkligen… du farsan? - säger hon lite osäkert med huvudet nyfiket på sned.
Hon hade tidigare bara sett fotografier på pappan därhemma men de var tagna för många år sedan.
Sven-Erik drar in ett djupt andetag och ser upp mot flickans ansikte som nu kommit närmare. Ett vackert ansikte, ännu orört av ålder och med den anemiska blekheten hos en nyförlöst kvinna.
Att Lena ännu var kvar på sjukhuset berodde på att hon haft efterblödningar och att blodvärdena därför var dåliga.
- Leeena… - nästan viskade Sven-Erik fram …Leeena…är det verkligen du ? …
Han stirrar intensivt på hennes ansikte och räcker sakta fram sin hand samtidigt som han känner att ögonen började svämmas över av salta tårar. Sven-Erik hade svårt att forma orden till meningar när han sedan fortsatte.;
- Är-är verkligen det du? Är det ditt barn? Snälla låt mig få titta! Herrejösses då… är det jag…som är morfar!
Orden snubblade fram över hans läppar i takt med att han blev allt ivrigare och fylld av glädje. En känslostorm som kanske inte var särskilt nyttig för en nybliven hjärtpatient men just nu kände han absolut inga besvär.
- Ja farsan, det här är lilla Zara och visst, du har blivit morfar. - Nu log hon öppet mot honom och det verkade som hon var uppriktigt glad över att få möta honom just här och nu.
- Är du gift…eller sambo…eller nå´t sånt?-
Sven-Erik var fortfarande både förvirrad och samtidigt lite förlägen över sitt känsloutbrott.
- Jo jag är sambo med en kille som heter Ahmed. Vi har bott ihop ute i Limhamn i två år nu.
Hon fortsatte ivrigt, utan att släppa blicken från Sven-Eriks ansikte.
- Jag sitter här och väntar på att han skall komma och hämta mej och lillan nu. - tillade hon.
Sen-Erik blev åter nyfiket ivrig och sa;
- Hur …hur är det med Stefan…har han börjat jobba, eller pluggar han kanske ?-
Han kände att han började få ordning på frågorna även om de var alltför många och alltför angelägna.
- Ja… Stefan pluggar på Naturprogrammet på Gymnasiet nu…han skall bli läkare säjer han-
Sade Lena med ett illa dolt, stolt leende.
Sven-Erik också en våg av ovanlig stolthet över sonens planer. Tänka sig…grabben vill bli doktor. Min lille Stefan skall bli doktor… han log lite inåtvänt vid den ovana tanken.
- Ja, han hade ett gott läshuvud redan som barn minns jag. Han blir nog en bra doktor. - fortsatte han.
Alla de gångna årens frånvaro från familjen dök upp i tankarna när de började att prata om Stefan. Han hade ju inte sett barnen på väldigt, väldigt länge och det uppstod en liten barriär mellan Lena och honom tyckte han. Sven-Erik kände sig lite bortkommen men fortsatte ändå med sina frågor ;
- Och Ulla då… hon bor visst här i Skåne hon också ?
Sven-Erik ansträngde sig för att försöka låta neutral trots att det gamla såret hade börja att svida.
- Jo då … morsan bor i ett radhus i Hyllinge nu och hon är förlovad med en kille som heter Olle. -
Lena tittade hastigt bort när hon sade det. Var det månne barnets dåliga samvete för att modern träffat en ny man? Hon tittade nu bort mot entrén i fall Ahmed skulle dyka upp, det var hög tid att han kom nu.
Hon tänkte en stund på hur hon skulle presentera sin far när Ahmed dök upp. Visserligen hade de ibland pratat om hennes far och han hade sagt till henne att försöka att leta reda på honom, men det hade liksom inte blivit av.
Trots allt, så var hennes far nu som en främling för henne och samtidigt ändå inte en främling. En främling som helt oförberett hade ramlat rakt in i hennes och Ahmeds liv. Hur skulle man kunna ta igen saknaden efter en far som hon bara hade hört en massa skitsnack om ?… Hennes tankar var minst sagt förvirrade när hon sade;
- Hur mår du farsan…Varför är du här på sjukhuset? -
Samtidigt så letade hon efter svaret i hans trötta bleka ansikte som, tycktes det henne, hade ett drag av Stefan. Hon visste ju att han haft problem med spriten och att morsan berättat att det var därför de hade lämnat honom.
Lena hade också hört att han varit helt nedsupen och på dekis. Själv hade hon bara svaga minnen av att farsan kommit hem och varit högljudd och bråkig när hon var barn. Samtidigt minns hon hur snäll han varit mot henne själv och Stefan och att han aldrig, vad hon kunde minnas, slagit dem. Han hade varit extra snäll och ovanligt pratsam, när han luktade sprit.
- Jo men, …du Lena lilla…
Han drog ut på svaret och liksom vägde orden innan han fortsatte;
- Jag är nykter alkoholist sedan många år nu…ja, jag menar, jag har inte druckit en droppe på jättelänge. Att jag är här på sjukhuset beror på att jag hade en svår hjärtinfarkt för några veckor sedan. Jag höll på att dö på riktigt men på något sätt fick de igång pumpen igen. Så nu sitter jag här och bara lever…det känns fantastiskt.
Han till synes lättad och tog hennes magra hand i sin. Samtidigt som han såg på henne för att se om hon tvivlade på honom när det gällde det där med nykterheten.
Lena hade nu fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och en liten fåra uppstod mellan hennes ögonbryn. Samma lilla fåra som Ulla brukade få när det var något som bekymrade henne. Ett kort ögonblick trodde han det var för att Lena kanske tvivlade på att han verkligen var helnykterist nu.
- Herregud farsan! …har du varit döende… och vi visste inte ett dugg… -När hände detta sa du?-
-Jag kom in tjugo i tio på kvällen den 21: e och de slet visst länge innan min gamle pump gick för egen maskin igen. Det var visst klockan 10.05 på kvällen stod det i journalen, sen gjorde man en ballongsprängning och nu står jag på blodförtunnande Varan, troligen i resten av livet.
Lena hade nu fått ett gapande häpet uttryckt i ansiktet och den lilla rynkan mellan ögonen var som bortblåst.
- Tiotiden sa du…vá konstigt…jättemärkligt… lillan föddes också klockan 10.05 den 21:e … precis när de fick igång ditt hjärta igen…vad konstigt!
Det häpna, allvarsamma uttrycket i hennes ansikte avslöjade bara till en viss del av vad hon just då tänkte.
Vem spelade det här stora spelet med hennes eget, lillans och pappans liv. Var det uträknat att de skulle mötas
just här och nu…och vem eller vad var det som styrde över detta?
Sven-Erik verkade också uppriktigt förvånad;
- Jösses…då föddes vi ju nästan samtidigt… ja, jag menar att vi kom till livet samtidigt.
Han log lite inåtvänt när han sade det. Tanken på tillfälligheten svindlade för honom.
- Men då är vi ju på något sätt, nyfödda både barnet och jag. –
Sade han och blev allvarlig och tankfull med en nästan religiös känsla.
Lena nickade instämmande och blev lite frånvarande i sina egna tankar även hon.
- Tänk, vilka spratt som livet kan spela med oss människor... -


Sven-Erik och fortsatte;
- Ja…egentligen så är det andra gången för mej…du vet… helvetet med spriten…jag blev räddad då också.
Han kände åter en varm närhet till dottern och den lilla barriären mellan dem försvann. Han fortsatte med att fråga;
- Har ni redan tänkt ut nå`t namn på det lilla knytet?
- Ja hon skall heta Zara- Du förstår farsan… att Ahmed, min kille är muslim -en jättego och rar kille …
Det sista sa hon snabbt samtidigt som hon forskande såg på sin far för att se hans reaktion över att Ahmed var muslim. Vad skulle han tycka om att hans dotter bodde ihop med någon som hade en annan religion? Hon visste ju inte vilken inställning hennes far hade till muslimer. Kanske han ansåg att muslimerna borde åka tillbaka till det ställe de kom ifrån och att de där blattarna bara kom och knyckte jobben från svenskarna… återigen tystnade samtalet och under några ögonblick uppfattade de båda, sorlet och ljuden i den stora ljusa entréhallen.

Kapitel 8
Det hade kommit några centimeter snö under natten och Möllevångstorget var täckt av en slaskig sörja i den grå decemberdagen. Det första snöfallet hade kommit och man undrade alltid om snön skulle få ligga kvar över julen.
Gatorna var prydda med girlanger och hade nyss tänts och det var bara några få dagar kvar till julhelgen.
I de upplysta stånden vid torget såldes hantverk och julprydnader och sålde rykande varm glögg med pepparkakor. Marschallerna på marken flammade till i vinden och spred en doft av brinnande stearin. Årets julkarusell var i full gång och människorna jäktade fram på de smala gågatorna runt torget. Alla hade lika brått precis som en malström där man tvangs att bara flyta med. Folk gled åt sidan och småknuffades utan att det märktes någon större irritation. Det verkade som om människorna var lite extra vänliga nu i jultiden och man kunde till och med, växla några ord med en främling, nästan som om man hade mötts ute i skogen.
Sven-Erik som återhämtat sig hyfsat de sista veckorna, fanns nu också med i den myllrande mängden för att köpa julklappar. För honom så var det en speciell känsla att åter få handla julklappar till någon man tyckte om och kanske också få någon tillbaka. Visserligen så hade han varje år fått julklappar på jobbet med den vanliga almanackan, och chokladasken. Nu skulle han handla till sitt barnbarn och visste inte riktigt vad man ger till ett spädbarn som är bara några veckor gammalt. Kanske en rosa skramla eller en färgglad mobil att hänga ovanför sängen. Lena hade också nämnt något om att hon behövde ett extra täcke till barnsängen, och minns han, kläder i storlek 50. Han tänkte handla något till Lena och kanske någon sak till Ahmed en pryl till Stefan som han nu hade pratat med i telefon ett par gånger. Samtalen med Stefan var lite krystade i början men efterhand så hade de funnit samtalsämnen som intresserade dem båda. Det visade sig att Stefan var en duktig fotbollsspelare och att han var med i skollaget.
Nu var Sven-Erik friskt röd i ansikte dels av kylan och dels av glädjen att på nytt få uppleva känslan att fira jul, en riktig jul. De sista åren hade han bara firat med sin bror Gösta och hans fru Kerstin som inte hade några egna barn. Eller så hade han bara suttit hemma och tittat på TV och ibland, läst en deckare. Han kunde tycka att det var skönt när äntligen jul och nyårshelgerna var över och han kunde gå tillbaka till jobbet och gemenskapen där. Nu skulle han till Lena och Ahmed och fira jul tillsammans med hans föräldrar. De ville trots sin muslimska tro ändå delta i svenskarnas gemenskap även om det inte rörde julskinkan eller prinskorven. Det skulle komma att bli en ny och annorlunda jul i flera avseenden för Sven-Eriks.
Mötet med Lena hade lett till en lång rad positiva saker för Sven-Erik. Förutom glädjen över sitt nya liv hade han fått igen delar av sin gamla familj. Ahmed kommit för att hämta Lena och lilla Zarah och då blivit presenterad för sin nya och återfödda svärfar. Sven-Erik var väl varit lite avvaktande först och upplevt det som ovant att hans egen dotter var ihop med en kille och som var invandrare. Han väl egentligen inget särskilt emot invandrare och han hade flera arbetskamrater på verkstan som kom från andra länder. Ibland så luktade de vitlök och kryddor och några hade det svårt med det svenska språket men det var reko killar allihop. Sven-Erik hade varit hembjuden till en kille som hette Azad några gånger och träffat hans familj och blivit väldigt gästfritt behandlad. Han märkte snart att Ahmed också var en hygglig kille som verkade behandla Lena med både omtanke och respekt. Hans sprickfärdiga stolthet över den nyfödda dottern gjorde honom inte mindre sympatisk i Sven-Eriks ögon.
Det hade skilts under skratt och tårar och Sven-Erik hade fått en stor kram av Lena, den första på väldigt många år. Innan de skildes hade han också, en kort stund fått hålla lilla Zara i famnen. Under en andlös stund av fullkomlig lycka där han njöt av den härliga doften av ett spädbarn. En doft som han inte hade känt sedan en gång för länge, väldigt länge sedan då hans egna barn var små.
Han hade nu handlat färdigt sina julklappar och upptäckte plötsligt hur trött han var. Plötsligt och oförberett så kom en sugande känsla efter en rejält med glas öl när han gick förbi en av krogarna längs gatan.
Han skyndade på stegen trots att han var trött och han halkade till några gånger i snöslasket på gatan. Han kanske skulle hinna med 16:50 bussen ut till Rosengård. ”Fan”… tänkte han, nu måste jag bort ifrån det här. Ingen sprit idag, bara jag kommer bort härifrån så går det säkert bra…Han började bli andfådd och var samtidigt lite rädd för att han plötsligt skulle få ont i bröstet igen.
Julaftonens morgon så vaknade Sven-Erik upp med samma pirriga förväntan som han minns han haft som barn. Himlen ljusnade långsamt borta i öster men det var ännu så mörkt att han fick tända lampan i sovrummet. I köket fyllde han kaffebryggaren med vatten och mätte upp kaffemåtten och hämtade sedan morgontidningen vid dörren.
Han kom på sig själv med att vissla på ”Det är en ros utsprungen” och skrattade för sig själv när han märkte det. Ute i badrummet så började han raka och tvätta sig. Han tänkte duscha senare på dagen innan han skulle klä på sig.
Den nyinköpta mörkgrå kostymen och den vita skjortan och slipsen med små fjärilar på hängde på en galge i hallen. Han kom åter att tänka på Lena och sitt barnbarn och log för sig själv i köket där han bredde ett par mackor av det färska vörtbrödet. Därefter så skar han några tjocka skivor av den färdigkokta skinkan som pålägg. Han hade redan plockat fram de få julsaker han ägde och lagt på den röda julduken på köksbordet. Det var ett kärt minne från hans mor som i vitt bomullsgarn hade broderat in ”God jul” och ett par hjärtan i mitten på duken. Han hade satt fram den gamla adventsljusstaken som kommit ifrån farmor och farfars hem. Tre av ljusen var nästan nedbrunna och det fjärde var nedbränt till mitten men nu tände han alla fyra. Det lilla köket lystes upp av ljusen och av det svaga röda skenet från adventsstjärnan i fönstret. Sven-Erik kände en besynnerlig frid inom sig när han satte sig vid bordet med skinkmackorna och en kopp med rykande varmt kaffe. Det skulle bli en fin jul det här kände han på sig.

Frilansande trubadur och glad pensionär som under stundom skriver egen poesi och vistexter.
Lars Jerrhag är medlem sedan 2020 Lars Jerrhag har 6 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson