De röda stövlarna

Regnet strilar ner från en askgrå himmel. Stora vattendroppar samlas på utsidan av glasrutan, söker sig till varandra och bildar krokiga små rännilar som slutligen hamnar på fönsterblecket.
Den stora eken sträcker ut sina grenar och löven hade börjat anta en brun ton.
Några löv har lossnat och samlats under den skrovliga stammen. Regnvattnet håller dem kvar på gräset och de ser ut som små djur. Oförmögna till att resa sig och kila undan vätan.

Angelica tittar på flickan som i röda gummistövlar hoppar i vattenpölen ute på gatan.
Den prickiga regnkappan flaxar runt de smala benen för varje hopp hon tar. Håret ligger platt över hjässan och faller i våta stripor ner över ryggen.
Barnet stannar upp för en kort stund. Söker Angelicas ögon, skrattar och fortsätter sedan med vattenleken.

”Hennes hår”, tänker Angelica och känner en molande smärta i magtrakten.
"Det ljusa håret doftar som äpple."
Angelica vänder bort blicken från flickan. Känner gråten stiga upp ur halsen och stanna bakom tungan som en hård klump. Hon sväljer men klumpen vill inte lossna.

Det var för sex månader sedan hon hade upptäckt knölen i vänster bröst.
Fingrat på den och sedan för ett kort ögonblick förnekat faran i det oundvikliga.
– Det har gått långt, sa läkaren och hon hade fixerat blicken på den blårandiga skjortkragen.
Ville inte höra, ville inte veta. Det gällde inte henne, måste hon då behöva ta emot oviktig information?
Cancern hade ätit sig in i hennes skelett. Skickat iväg metastaser som likt en armé tagit över hennes kropp. Hon hade ingen kontroll över det som skedde.

Dagarna var räknade. Hon kan själv inte räkna dem för ingen vet hur många kulor hon ska hinna flytta på den osynliga kulramen.
Men de var räknade, det var vad den vita rocken över den blårandiga skjortan sagt.
Munnen hade rört sig och hon stirrade in i det svarta hålet som släppte ut orden.
Då hade hon hatat honom för att han gjorde henne illa.

Angelica borde ropa på flickan. Be henne komma in. Värma hennes kropp och torka det långa håret med en frottéhandduk. Kamma och fläta ihop det till en lång fläta.
Men hon låter henne vara tills hon själv tröttnat och vill komma in.
Då ska hon koka varm choklad och de ska sitta bredvid varandra i soffan.
Skratta åt varandras chokladmjölksmustascher och Angelica kan låtsas som om det är en helt vanlig dag. Glömma smärtan för en kort stund innan hon behöver gå och vila.

Tick tack, tick, tack. Köksklockan tickar fram tiden. Minutvisaren darrar till för varje minut den rör sig. Framåt, framåt.
Flickan utanför fönstret fortsätter att hoppa. Vattnet stänker omkring henne.
Hamnar i stövelskaften men hon märker det inte.
– Mitt älskade barn, viskar Angelica. Älskade barn, vem ska kamma ditt hår när jag är borta?
Klumpen i halsen lossnar och formas till tårar som rinner nedför kinderna. Bildar små rännilar precis som vattendropparna på utsidan fönsterrutans hårda glas.

När den stora ekens grenar var avlövad är Angelica borta. Förvandlad till stoft.
Och flickan med de röda stövlarna minns inte längre hennes röst.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk