De sju dödssynderna - Superbia

Du vet den där glada tjejen? Hon som inte bryr sig om vad andra tycker eller om hon gör bort sig. Hon som klär sig som hon vill, får alla andra att le? Det var hon jag ville vara, men tyvärr inte den tjejen jag blev.
Jag kunde kanske ha sluppit allt, om läraren valt att jag skulle sitta bredvid någon annan. Men inte kunde hon veta vem han var, vem jag var och hur det skulle sluta. Jag tror jag var runt tolv, tretton år. Ganska lång, smal, söt tjej, som gjorde allt hon skulle. Både hemma och i skolan. Allmänt duktig.
Jag minns första dagen när vi fick platserna, när jag såg honom första gången. Hans namn var Neo, jag tyckte inte bara namnet var gulligt. Hela han fick mig att le som en sol. De bruna håret, de mörka ögonen och hans lätt solbrända hud. Det var så jag tyckte då, vilken idiot jag var då.
Jag borde fattat. När vi satt med något fånigt korsord i början av terminen och han frågade mig om jag visste svaret på en av orden. Han lutade sig närmare mig och jag kommer ihåg att mitt hjärta bultade i hundratio. Jag såg att han tittade efter ordet han letade efter, på mitt papper.
Jag kommer ihåg att jag känner hans arm runt min hals och en hand trevande ner på mitt bröst. Jag blir stum och han tittar på mig med de där mörka ögonen. Utan att jag själv tänker på det ler jag dumt mot honom. Han tar långsamt bort handen och återgår till sitt eget korsord. När jag ser mig runt i klassrummet håller alla på med sitt. Ingen verkar ha sett Neo och mig. Jag pustar ut och är glad att ingen sett oss. Nu önskar jag att alla hade sett eller att jag hade skrikit rakt ut vad som hänt.
Jag hade en bästa vän, Annie, som gick i andra klassen. Men jag minns att efter första skoldagen var jag tyst och hon frågade varför? Jag sa att jag bara var trött. Hon köpte det och hon pratade på, hela vägen hem. Utan att analysera det mera.
Allt var ganska bra flera veckor innan jullovet. Neo pratade mig och var gullig och jag trodde att det som hände i klassrummet bara var en ren inbillning av vad som hänt. En morgon var inte Neo där. Men i bänken hittade jag en lapp, den var skriven från honom.
``Milo, jag kommer tillbaka till rasten sen, skulle hemskt gärna vilja träffa dig, ensam. Vindsvåningen kl ett, efter lunch.``
Jag blev överlycklig, lyckligt ovetande om att det skulle vara början på allt.
Jag räknar minuterna till lunchen och springer till matsalen. Jag möter upp Annie och vi sätter oss och äter. Hon undrar om jag är stressad eller något?
Och jag kommer ihåg att jag berättar om min och Neos ``dejt`` Jag kom ihåg att hon frågade, skrattade och kramade mig och önskade mig lycka till.
När jag kommer upp till vindsvåningen ser jag ingen först och tror jag hade blivit totallurad. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder mig om. Han står där, det är tyst och han ber mig vända mig om och blunda, jag gör som han säger. två händer på mina axlar, och het andedräkt på halsen.
Jag minns hans händer, långsamt ner för mina överarmar, runt mina höfter, på väg upp mot mina bröst igen.
Jag minns att jag säger vänta, jag minns att jag säger att jag inte vill, jag minns att hans grepp hårdnar och att jag ber honom släppa mig. Jag minns att jag försöker springa min väg. Men han är starkare än jag och han puttar in mig i tegelväggen. Jag minns att jag för första gången är rädd och säger att jag gör vad som helst. Jag minns vad han säger i detalj.
``När jag är klar med dig, då får du gå. Han ler mot mig, okej?``
Jag nickar.
- Bra, ta av dig tröjan
Jag försöker springa åt sidorna igen, men han stoppar mig. Han håller fast mig igen. Han tittar på mig igen.
- Jag ska hjälpa dig och nu står du stilla okej?
Tårarna rinner och jag vågar inte gör annat. Sedan står jag där, barbröstad. Jag håller för de små bröst jag börjat fått.
- Vänd dig om.
Jag vänder mig om, jag står lutad mot väggen. gråter, blundar. hans händer är där igen. Jag försöker försvinna, känner paniken när han knäpper upp sina byxor.När han märker att jag förstår vad som håller på att hända, greppar hans händer tag om min hals och jag får ingen luft. Innan jag svimmar känner jag att han sliter ner mina byxor och trosor.
Jag minns att när jag vaknade gjorde allting ont. Jag minns att jag klädde på mig. Jag minnas att jag gick in på toaletten för att fixa bort avtrycken tårarna gjort. Jag minns att jag kom tillbaka till klassrummet och sa att jag hade varit hos tandläkaren och att läraren blev sur och ville ha ett intyg från föräldrarna nästa gång. Jag mötte Annie efter skolan. Hon frågade vad som var fel. Jag var så ledsen och sårad av det som hänt så jag bad henne bara dra åt helvete, jag skrek åt henne, kastade stenar mot henne tills hon gått iväg från mig. Senare, när Neo och jag ``varit tillsammans`` ett tag, bad jag om ursäkt och berättade vad Neo gjort mot mig. Hon sa att jag var helt sjuk i huvudet och att jag inte borde snacka sån skit om skolans snyggaste och gulligaste kille. Hon tyckte jag överdrev och att jag borde vara glad att ha en så bra kille. Jag minns att så fort jag försökte prata med henne så viftade hon bort det.
Jag minns att de fortsatte, inte bara i skolan, hemma hos honom. Jag minns också att alla trodde på lögnen att han var min pojkvän, han spelade rollen väl. Ingen visste vilket monster han var. Ingen visste hur han våldtog mig, slog mig, gav mig psykiska och fysiska ärr som aldrig fick läka.
En dag skulle han resa iväg. Kvällen innan han åkte, var en av de värsta kvällarna i mitt liv. Men den absolut värsta kvällen var när jag vaknade och trodde jag var fri, men jag låg med en mask framför munnen och ögon som stirrade på mig. Det var kvällen jag hade bestämt mig för att ta mitt liv och slippa leva med monstret som jag levt i skuggan av i flera år av mitt liv.

A girl is no one

Novellerna är ett sätt att beskriva mina känslor, vad jag känner och upplevt
A girl is no one är medlem sedan 2016 A girl is no one har 5 publicerade verk