Del 1 En resa och en jävla massa tankar, min del, min ätstörning, mitt liv.

Du som klickar in på denna novell, har nog med största sannolik en ätstörning själv eller vän eller så med en ätstörning.

Det här, är en historia om en flicka som drömde stort, älskade mat, alltid skrattade, hade massor mer vänner och om hur hela hennes värld kom att rasa samman. Nä, nu ljuger jag lite. Flickan drömde stort, och älskade bakverk men hon skrattade sällan, satt ensam om rasterna och undrade om livet alltid skulle vara såhär ensamt, tomt och kallt. Denna flicka kunde i sin vildaste fantasi inte föreställa sig vilket helvete livet kom att bli. Och att rädslan om natten att inte vakna upp, utan att man dog eller blev mördad, omvandlas till att man själv är sin värsta fiende. samtidigt som denna flicka kämpar, ger upp, skadar sig själv, ser hon ljuspunkter som håller henne vid liv. Få vet vad hon gått igenom för hon berättar aldrig vilken väg hon gått. Hon följer bara stjärnan på himlen.

Vi kan kalla henne Elisabeth. Elisabeth föddes i stockholm, 2002. flyttade upp till Norrland och bofäste sig en bit utanför en stad. Hon hade sin familj på mamma, pappa och en storasyster på 3 år äldre. I dagis trivdes hon bra, hade tre vänner och skrattade mycket och drömde stort om att bli veterinär, forskare, rik. När hon blev 6 år började hon på ridskola och travskola.

Allting var bra, tills andra klass. Hon hamnade mer och mer utanför i klassen, var tredjehandskompisen. När alla andra gjorde stolar åt den som fyllde år, och hon hjälpte till att bära undrade hon hur det skulle kännas att få sitta där uppe. Men, det skulle aldrig bli så. för Elisabeth vart aldrig upplyft.

I Tredje klass vart hon slagen, skrattad åt, hånad och tillbakadragen. Att få höra att man borde låsas in på psyke å gå en CP skola för man råkar gilla hästar är väl kanske inte det man vill höra. Hon fick höra att hon var dum, tjock, ful, äcklig, att hon borde ta livet av sig.

I fyran vart det värre, och början på femman var värst. Men hon stod ut, hon hade travet och ridningen som alltid skulle finnas där för henne, och hon behövde bara stå ut med klassen tills slutet på femman, då hon i 6 an skulle byta skola. Där, i mitten på femman hände något. Hon insåg att de kanske hade rätt. Att hon var tjock. Så, hon sökte på hur man gick ned i vikt snabbt och slutade äta frukost och lunch.

Elisabeth gick ned i vikt, och kommentarerna om att hon var tjock slutade komma. Hon vart mer och mer accepterad, där och då sattes en sporre i hennes huvud som kom att sitta i många år framöver. en tanke om att bara hon går ner i vikt blir hon accepterad.

Hon överlevde femman tillslut och var glad att den tiden var över. Nu kan allt bara bli bättre tänkte Elisabeth. Men, allt hade just börjat. Kan säga här att Elisabeth heter något annat. Och att hon i texten är jag.

6 an började. Ny skola, ny klass, nya möjligheter. Redan första dagen hittade jag en kompis och hennes grupp. Till en början trivdes jag. Jag var hur glad som helst, jag hade allt jag ville ha. Men... tankarna satt kvar och jag minskade mer och mer på maten i takt med att vi började ha prov och det visade sig att jag hade väldigt lätt för mig i skolan.

Vi kan hoppa över åk 6. inte så mycket hände, jag åt inte så mycket, gick ned i vikt, men gick upp under lov och helger. Minns inte så väldigt mycket faktiskt, men började känna att pressen i skolan om att jämt få A var tuff.

När 7 an började rasade allt, snabbt. Jag började ganska snabbt bli trött på att plugga, då jag inte har så mkt enagemang i det jag gör. utan kör på tills detär tråkigt å gör då något annat i ställe. Jag minskade mycket på maten samtidigt som mina kompisar började märka. Minns så väl bland de första gångerna de kommenterade.

Det var ugnspannkaka, och medans de andra hämtade mer och mer satt jag kvar och skärde min pannkaka i mindre å mindre bitar. Min kompis, Emma, frågade varför jag skärde maten i så små bitar utan att äta. "haha, gillar inte skolans pannkaka, men smakar bättre i små bitar"

Jag fick väldigt många B och var besviken över det och pressade mig ännu hårdare föra att få A. började må sämre och började skära mig själv. Veckan innan höstlovet på en ht lektion skulle vi skriva i vår skrivbok om vi misstänkte någon i klassen mådde dåligt och varför. En blixt av panik for genom mitt huvud och jag var livrädd min värsta mardröm skulle gå i uppfyllelse- att någon skulle skvallra å läraren skulle be att få prata med mig.

Under hela lovet tänkte jag inte på annat än det och förhörde mina kompisar om vad de skrivit. De sa de ej skrev ngn. Men föreställde mig alla möjliga scenarion.

Måndagen efter lovet efter lunch, när vi precis var klara med engelskan och skulle gå ut, bad min lärare och mentor Helena att få byta några ord med mig. Jag fick panik, mitt hjärta rusade i hundratjugo då jag visste hon visste. Jag satte mig lite spontant på en av bänkarna å bestämde mig för att spela omedveten och förvånad. Hon började på samma sätt som jag föreställt mig.
"hur mår du?"
#Bra#
"är det verkligen så?" hon tittade på mig medlidsamt och lite orolig, jag lovar att mitt hjärta hoppade upp till min hjärna så mycket som det bankade.

Fortsättning följer den 12 januari kommer nästa del ut....//Shia. finns på ifokus(heter shia där)

shia

sjuk i ätstörning,
Shia är medlem sedan 2017 Shia har 3 publicerade verk